Åke Malm, Rom
Om Eu, arbetsmarknadskris
 |
| Eugenio Scalfari, La Repubblicas grundare |
och ny utrikesminister
Rom, lördag 1 november
Vilken vecka! Dramatik och intensiv politisk kalabalik var och varannan dag.
Och som vanligt: Italien har överlevt även dessa kriser.
Så här kan man spalta upp dagarna:
Eugenio
Scalfari, grundare av
landets numera största morgontidning, La Repubblica, skriver som alla vet,
varje söndag en helsida egna, högst personliga kommentarer om vad som timat på
politikens område. Han är tidningens legendariske grundare och har rätt att bre
ut sig över en helsida. Betraktelserna går under smeknamnet ”söndagspredikan – il sermone”.
Den dekorativt vitskäggige
Scalfari skriver, trots sina 90 år, ofta briljant, alltid intressant om de
dagsaktuella frågorna.
I söndags kallade
han Bundeskanzler Angela Merkel för
Bismarck och hävdade att Bundesbank sedan minst sju år drömmer om att återvända
till marken som västvärldens referensvaluta. Man ser inte längre framför sig
ett europeiskt Tyskland utan snarare ett tyskt Europa, formulerar sig Scalfari.
”Den tyska demokratin med sin vida kulturella bas är fortfarande romantisk till
sin natur. Men det europeiska idealets födelse har inte, och kan inte ha, en
bismarcksk natur. Kanske var det en dröm som gav Tyskland och Europa den
gemensamma rollen som byggde på ett gemensamt uppdrag (Forse era un sogno che assegnò alla Germania e all’Europa un ruolo di
comune natura).
Men å andra
sidan, fortsätter Scalfari, hände detta,
att genom en lång serie misstag, förvandlades rollen som politisk stormakt till något som mera liknade en handelsresandes vardagsgnag.
Och det
här idealet är det som förfäktas av medlemmar i Lega Nord, av engelska anti-eurokämpar,
av Le Pens väljare och av M5S. Eller av alla de andra rörelserna av olika slag som
bär på samma eversiva natur.
Enligt olika
opinionsundersökningar samlar dessa runt 40 procent av den europeiska
opinionen.
Smaka på den
meningen och fundera en stund över hur framtiden kan te sig i Europa.
Måndagen kom med en varning från Matteo Renzi: ”Det finns
inga fasta jobb längre”. Facket som fortfarande firade succén efter
miljondemonstrationen i Rom, chockades. Det blev krig på en gång mellan
regeringen och två tunga fackliga ledare, Susanna Camusso och Maurizio Landini.
Framför allt stod det klart att personkemin mellan Renzi och Camusso, rakt inte
fungerar. Regeringen kände sig tvingad att samla facket till nya diskussioner
om Jobs Act. Regeringens krav att förvandla ”paragraf 18” (se tidigare bloggar)
är grunden för det här grälet.
 |
| Susanna Camusso, Cgil-chef |
”En absurd diskussion”, kommenterade Camusso
efter mötet med regeringen och hävdade att regeringen aldrig tänkt sig
förhandla. Några dagar senare inträffade en våldsam sammandrabbning i Roms centrum
mellan polis och stålverksarbetare från Terni. Jag skall återkomma till denna
stridsfråga längre fram.
På söndagsmiddagen, just lagom till
söndagslunchens matsmältning, var
Maurizio Landini gäst hos Lucia Annunziata i hennes program Un mezz’ora i Rai
3. Lucia har varit chef för hela Rai och anses som ett tillförlitligt orakel.
Landini: ”Arbetarklassens intressen finns inte representerade i regeringen.
Metallarnas Fiom (som ingår i Cgil) strejkar och manifesterar i Milano 14 november och
i Neapel 21 november. Vi vill uppnå den förhandling Renzi nekar oss.”
 |
| Metallaren Maurizio Landini |
Landini går på som en motor när han får upp varvet. Han lyssnar inte på några
frågor utan vevar vidare mot tridsropet:”Regeringen kan köra hur många
förtroendeomröstningar den vill i parlamentet (för att få igenom Jobs Act) –
men detta stoppar inte facket.
- Vi ger inte upp! Regeringen måste övertygas om att den inte för majoritetens talan. Det gör vi, säger Landini.
Kanske har Landini inte läst Ilvo Diamanti
i La Repubblica innan han gick till Lucia Annunziata – eller också har han
gjort det och det är därför han höjer rösten och går på helt maniskt.
För Ilvo Diamanti är en särdeles expert
på den italienska opinionen. Så är han professor också i detta ämne vid
universitetet i Urbino. Rubriken över prof Diamantis helsida är tuff: ”Cgil
överges av Pd:s väljare – bara en av fyra stödjer”. Han hävdar att denna
spricka inte är något som hänt senaste veckan – det är en gammal fraktur mellan
PdR och Cgil. Och då skall man veta att PdR står för Partito Democratico di
Renzi. (Sannerligen inte någon officiell titel - men de som står tveksamma inför Matteo Renzi använder ofta denna beteckning på Pd).
Diamanti menar att Renzi har valt
objektet för sin kritik med skicklighet. Facket är starkt försvagat. Under de
senaste fem åren har förtroendet för Cgil och Uil (den mindre landsorganisationen
med katolsk/kristdemokratisk prägel) minskat från 26 till 16 proc. Därmed har
Renzi gjort Cgil till en symbol för den nostalgiska vänstern. Den som nöjer sig
med att vid valen få ihop 25 proc av rösterna.
(Bakgrund: Renzi som breddat basen för
sina väljare fick 40.8 i senaste valet).
Resultat: Pd-väljare med sympati för
Cgil har sjunkit tll 25 proc mot 53 proc år 2012. För att inte tala om 2009 –
då stöddes Cgil av över 60 proc av Pd:s väljare.
Landini vill alltså strejka – Camusso
satsar på generalstrejk.
Det kan bli en het höst i Italien – även i år.
 |
| President Giorgio Napolitano i vardagsknoget - att hälsa på unga gäster i Quirinalen |
Onsdagen såg istället ett annat drama utspela sig. Landets statschef, Giorgio
Napolitano, tvingades ta emot valda delar av Palermos domstol i självaste
Quirinalpalatset. Han förhördes om vad han visste om maffians samröre med
statliga myndigheter. Sedan publicerade Qurinalens presstjänst hela
protokollet på sin hemsida. 84 sidor av frågor och svar. Det var första gångeni i historien ett sådant förhör genomfördes med representanten för landets högsta myndighet i
i Sala del Bronzino - där republikens president normalt tar emot främmande statschefer på besök.
I månader hade Napolitano själv och författningsexperter
diskuterat om statschefen verkligen måste ställa upp och i så fall var. Efter
många krumbukter blev det alltså La Sala del Bronzino, som fick ta emot
Palermotribunalen.
Bloggen har
tidigare ägnat sig åt den här rättegången. Den gäller i korthet om staten och
dess representanter förde förhandlingar (trattative)
med den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Det här skulle ha hänt 1992-93, efter
attentaten mot åklagarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino. Som en reaktion
införde parlamentet den fruktade paragrafen 41 bis i strafflagen. Den som
kräver lång isolering och få kontakter med familjen förutom de långa straffen,
ofta livstid. En paragraf som innerligt fruktas av Cosa Nostra.
För att tvinga
staten att mjuka upp lagen genomfördes en omfattande attentatskampanj runt om i
Italien, mot Uffizierna i Florens, basilikan San Giovanni in Laterano i Rom och den
tidigt medeltida kyrkan San Giorgio in Velabro, också den i Rom och mot ett konstmuseum i
Milano. Fem attentat, varav två med bilbomber, mot symboler för den italienska
konstskatten.
Resultatet: Cosa
Nostra vann, men kanske inte så definitivt som i mafiosi hoppats! Över 200
mafiosi dömda till 41 bis, tilläts lämna isoleringen - men blir kvar i finkan.. Ett beslut det varit
väldigt tyst om. Paragrafen förblev i strafflagen och används fortfarande.
Det fanns andra frågor många ställde sig: t ex när Totò Riina greps i januari
1993 i en elegant villa i Palermos utkanter, stod huset obevakat i flera
månader? Cosa Nostra hade gott om tid att sopa bort alla spår, ja, till och med
måla om hela huset invändigt. Var den ”glömskan” ett resultat av ”le
trattative” med staten. En karabinjärgeneral, Mario Mori, har varit centrum för
intresset under den här rättegången, just på den här punkten.
Giorgio
Napolitano hade föga att tillägga till det man redan visste. Men en episod var en nyhet för många.
När bomberna exploderade runt om i
Italien och till och med Palazzo Chigi, Italiens Rosenbad, plötsligt drabbades
av elstopp, ringde den dåvarande regeringschefen Carlo Azeglio Ciampi upp
Napolitano (som var talman i deputeradekammaren) och undrade:
- Tror du det är en statskupp på gång?
Napolitano bekräftade nu händelsen och menade att det
varit en verklig fibrillazione, en
stor nervositet i maktens palats i Rom.
Särskilt mellan Quirinalpalatset, där Oscar Luigi Scalfaro då var president,
och Palazzo Chigi.
Man kan förmoda
att debatten om detta protokoll kommer att fortsätta de närmaste veckorna.
Fredag lossnade det äntligen i diskussionerna mellan Renzi och Napolitano. Det
gällde vem som skulle efterträda Federica Mogherini som utrikesminister. Hon är
ju nu på väg mot Bryssel och jobbet som Lady Pesc, den höga representanten för
den europeiska utrikespolitiken.
Matteo Renzi hade
velat ha en ny kvinna på taburetten i Rom. Och där fanns många kandidater. Men
i första ledet fanns med säkerhet Lapo Pistelli, viceminister på UD och med en
lång karriär som utrikespolitisk expert. Men han blev ännu en gång utan.
Istället
fick Paolo Gentiloni jobbet.
 |
| Federica Mogherini hälsar Paolo Gentiloni välkommen på UD |
Så vem är det?
Jo, han är en politisk veteran och bär dessutom på en klingande grevetitel. Hans
grevskap lär utgöras av tre små kommuner i regionen Marche.
Paolo började sin
karriär som revolutionär tillsammans med Mario Capanna under studentrörelsen,
och fortsatte sedan till vänsterkommunistiska partiet Rifondazione comunista. När revolutionsyran ebbat ut finner vi
honom bland grundarna av det lilla kristdemokratiska vänsterpartiet La
Margherita.
Det här var på
den tiden när alla partier eller fraktioner skulle ha namn hämtade från
botaniken. La Margherita (Prästkragen) samlade katolska/kristdemokrater på vänsterkanten som
inte kände sig hemma i ett Pds som dominerades av veteraner från gamla Pci. En
vacker dag upplöstes prästkragarna. Francesco Rutelli som varit vänsterns
borgmästare i Rom, försökte bilda ett eget radikalt katolskt parti – vilket
snart visade sig vara omöjligt.
Paolo Gentiloni
lämnade Rutelli, som han tidigare tjänat som språkrör under tiden i Roms
Kapitolium. Och blev en av grundarna av dagens vänsterparti PD, där han blev kommunikationsminister i Romano Prodis andra
regering. Han slöjdade ihop ett förnämligt förslag för att ordna upp
TV-konflikten mellan Berlusconis Mediaset och Rai. Som alla vet störtades
Prodis socialdemokratiska regering av en oansvarig extremvänster och istället
blev det en verklig fascist (och Berlusconivän) som fick hand om TV-reformen.
Gentiloni har de
senaste åren suttit i utrikesutskottet men ändå var den första frågan många
ställde sig efter hans utnämning. Vad vet han om utrikespolitik?.
Svaret på den
frågan lär komma ganska snabbt. Hans första åtgärd som minister var i alla fall
att ringa till New Delhi och höra hur det står till med den ende kvarvarande
marinsoldaten, marò. Han sitter fortfarande fängslad efter snart tre år. Två fiskare från Kerala dödades,
sedan de tagits för pirater, (Se tidigare bloggar). Indiska regeringen har ännu inte formulerat någon
anklagelse mot marinsoldaterna. En av de två har fått tillstånd
att under en kort period återvända till Italien för att sköta sin hälsa.
Skall det bli
Paolo Gentiloni som äntligen skall lyckas lösa den här konflikten mellan
Italien och Indien?
