Författningsdomstolen går emot Berlusconi

Palazzo della Consulta - Författningsdomstolens säte

Rom, onsdag 19 mars

Trots rader av hot och påtryckningar avvisade ikväll författningsdomstolen (Corte Costituzionale) Silvio Berlusconis krav att upphäva Milanodomstolens utslag om giltigt förfall.

Det här låter förstås knepigt men är i själva verket ganska enkelt.

1 mars 2010 hade Milanodomstolen bestämt att det skulle hållas en rättegångsdag. Diskussionerna gällde om  Berlusconi gjort sig skyldig till skattesmitning och bokföringsbrott.
Men rättegången hade dragit ut på tiden. Upprepade gånger hade Berlusconi och hans advokater undvikit att ställa upp på dagar man beslutat om.

Den här gången använde rättens ordförande en annan teknik. Han frågade helt enkelt vilka dagar Silvio Berlusconi trodde att han skulle vara ledig från alla regeringsbestyr. (Man måste komma ihåg att vid den här tiden ledde Berlusconi sin, hittills, sista ministär).

En anledning till att domstolen bestämde sig för 1 mars var att mediamogulen hade satt in en regeringskonselj 24 februari. Det var ganska säkert, alltså, att 1 mars skulle han vara ledig.

Döm om allas förvåning när ingen Berlusconi dök upp på den utsatta dagen och. Istället krävde hans advokater att rätten skulle erkänna att Berlusconi hade laga förfall eftersom han beslutat flytta konseljdagen från 24 februari till 1 mars.

Om detta hade domstolen inte fått något besked. Och detta var också anledningen till att rätten beslutade att Berlusconi inte hade något laga förfall. Rätten var ännu mera tydlig när den framhöll att det här tycktes ingå i en plan att försena och omöjliggöra domstolens arbete. 

Vilket man kan tycka domstolen hade all rätt till – rättegången hade redan varat sex år. Under dessa år hade Berlusconis försvarsadvokater använt alla tricks och finter en advokat kan finna på. Alla.

Konflikt mellan två institutioner.

Naturligtvis överklagade försvarsadvokaterna detta beslut till författningsdomstolen. Här hade uppstått en kontrast mellan två av statens myndigheter som Corte Costituzionale måste tolka. Advokaterna Ghedini och Longo (som för säkerhets skulle också valts på Berlusconipartiets listor till deputeradekammaren) hävdade att det måste stå en regeringschef fritt att bestämma när han behöver samla sin regering. Även med kort varsel.

I sitt svar till uttolkarna av landets författning framförde Milanodomstolen att det i det här fallet inte funnits något skäl att flytta fram dagen för konseljen, att ingenting speciellt viktigt eller brådskande skulle behandlas.

Och på den linjen gick alltså Corte Costituzionale ikväll. Berlusconi hade inget laga förfall, ansåg de femton höga juristerna i sina svarta kåpor. Och detta får en särskilt viktig konsekvens. Ingen kan nu kräva att domstolarnas arbete skall göras om. Allt har gått rätt till – åtminstone i det här avseendet.

Så någon gång i höst, kanske i december, tar HD (Corte di Cassazione) upp Berlusconis överklagande av domen i Mediasetfallet. Han har redan blivit fälld i två instanser för skattefusk av olika slag när det gällde köp och försäljning av filmrättigheter från USA. Domen lyder på 4 års fängelse – varav tre redan har fallit bort efter en särskild amnesti (indulto). Ingen större risk att Berlusconi skall behöva se fängelsets galler innifrån.

Nej, den viktigaste delen av domen gäller 5 års förbud för ”offentligt agerande. Han får alltså inte inneha något ämbete och inte heller kan han bli vald till parlamentet.

En dom som naturligtvis betyder det definitiva slutet på Berlusconis häpnadsväckande karriär.

Kommentarerna både från Berlusconi själv och hans partivänner är ursinniga och hotfulla.

-       " Domarna har velat röja mig ur vägen, få bort mig ur det politiska livet", förklarade Silvio Berlusconi.

Många andra underströk att detta var en politisk dom, att domarna i 20 år våldfört sig på rättvisan och ständigt velat stoppa hans politiska aktivitet.

Ännu sent på onsdagskvällen pågick ett sammanträde i Berlusconis eget palats, Palazzo Graziani, med alla topparna i hans parti närvarande. Ingenting tyder dock på att man vill sätta regeringen i fara. Tvärtom, alla uttalanden som görs går ut på att hans processer inte nu tillåts påverka regeringsarbetet.

Men detta har vi hört i 20 år och det blir knappast trovärdigare efter den här domen.

Problemet är att de närmaste veckorna kommer fler domar. Och mycket talar för att någon av dem kan bli fällande.

En desperat och ursinnig Berlusconi  - ingen kan säga med bestämdhet hur han kan agera.

PS. En liten kulturhistorisk finess. Författningsdomstolen sammanträder sedan 1955 i Palazzo della Consulta. Ett av Roms många barockpalats, elegant och stramt, som påven Clemens XII gav arkitekten Ferdinando Fuga i uppdrag att bygga 1737. Där skulle sekretariatet för påvedömets riksrätt hålla till och en rad andra institutioner som t ex Adelsgardet, Guardia Nobile.

Liksom Palazzo Quirinale snett över till höger, där landets president håller till, övertog den italienska staten allt detta efter 1861 då Il Risorgimento i stort sett var slutfört och staten Italien hade kommit till.

Roms auditorium 10 år

Roms Auditorium - Parco della Musica

Ett decennium det låter om

Rom, måndag 10 juni

Idag skall jag tala om Auditorium, Roms formidabla musikcentrum.

Parco della Musica är det officiella namnet. Många anser det vara världens största musikcentrum.

Nu har Auditorium fyllt 10 år – och vilken fest!

Från klockan tio på morgonen till långt efter midnatt fylldes Parco della Musica av folk i åldrarna 2- 92, cirka.

I ett Italien som just nu är ovanligt fattigt på verkliga success stories, är Auditoriet ett stort och glädjande undantag. 

Här passerar 1,6 miljoner besökare varje år och det gör denna institution till att vara praktiskt taget självgående. Med ständigt allt mindre kommunala bidrag.

Tänk på den här bilden: Benito Mussolini i skjortärmarna uppe på taket med en korp (hacka) i nävarna i full färd med att hacka sönder Roms dåvarande konserthuset. Det som kallades Augusteo och var berömt för två saker: att det byggts ovanpå kejsar Augustus mausoleum, och att det hade en så fin akustik.

Antiken i all dess glans

Den första faktorn blev dess öde. Fascismen och Mussolini krävde att den ärorika forntiden skulle visas i all dess glans. Så allt som täckte mausoleet revs och – kvar blev naturligtvis bara en trist ruin. Mussolini hade lovat att Italiens huvudstad omgående skulle få en ny konertbyggnad. Det dröjde 66 år innan det löftet infriades. 

Det var Francesco Rutelli, idag en nästan bortglömd f d borgmästare, som lyckades gripa tag i ett projekt där rader av institutioner försökte lägga krokben för varandra. En internationell arkitekttävling utlystes. Segraren blev Renzo Piano (med bl a Beaubourg i Paris på meritlistan).

Tre salar - 5000 platser

Vinnarprojektet blev tre till synes fristående konsertsalar: Santa Cecilia 2800 platser, Sinopoli 1200, Petrassi 780 platser. Alla knyts samman i den öppna platsen, cavea, som verkligen är en mötesplats för alla i området med sina 3000 sittplatser som en amfiteater. Där finns bokhandel, restaurang och bar, ett mediabiblioteca, som är en oas för varje törstande musikälskare. Men  också rader av salar för instuderingar och studier.

Centrum i allt detta är den nästan 500 år gamla Accademia di Santa Cecilia, världens äldsta musikinstitution fortfarande aktiv. Accademia förfogar över ca 60 proc av tiden i konsertsalarna. Resten disponeras av Musica per Roma som ser till att aktiviteten är maximal med allt från rock, pop och nutida musik. ”Förutsättningen är att allt sker på högsta konstnärliga nivå”, brukar akademiordföranden Bruno Cagli säga. Förutom musik ansvarar man också för Roms filmfestival och rader av events som historie, filosofi och matematikfestivaler.

Sir Antonio Papano med stråkarna i JuniOrchestra.

En mäktig plats att njuta av – Parco della Musica har betytt ett enormt lyft för romare som bittert saknade en verklig konsertsal. I synnerhet nu när Antonio Papano är konstnärlig ledare och ständig dirigent. Förlåt, sir Antonio. Han fick sin titel av drottningen ungefär samtidigt som Parco della Musica gick om Barbican Center i publikfrekvens.

Allt detta firades alltså igår med ett hålligång där 25.000 deltog. En höjdpunkt var nog när Papano för första gången dirigerade JuniOrchestra – en ungdomsorkester på 130 unga mellan 12 och 19 år.

                                                 Samling kring födelsedagstårtan

Amfiteaterplatserna användes för en minikonsert med en fanfargrupp ur ungdomsorkestern – en smakbit finns här.

Och sedan tog blåsargrupperna ur ”stora” orkestern över med en spontan konsert mitt i publiken på cavean. På programmet: Nino Rota – gladmusik från filmer som 81/2.

Nu ser vi fram mot nästa välljudande decennium.

Kyrassiärer utan hästar

Nationaldagen -

i sparsamhetens tecken.

                                    

                                                 President Giorgio Napolitano vinkar åt publiken från 

presidentpalatsets  gamla  Lancia  Flaminia   Convertibile

Rom, söndag 2 juni

Italiensk nationaldag. En omvald president Giorgio Napolitano hälsar på publiken längs Via Fori Imperiali. Faktiskt mycket mera folk än någon föreställt sig.  .

Parad, ja – men nedbantad. Kyrassiärer utan hästar, inga tunga militärfordon och framför allt, inga flygande akrobatpiloter. Besparing: en dryg euromiljon!

Men den sparsamheten behövs. Rader av rapporter de här dagarna talar om hur svår situationen är.

Ignazio Visco är riksbankschef. Häromdagen presenterade han den årliga digra luntan, Considerazioni finali. 

Detta sker vid en ceremoni i bankpalatset (som egentligen heter Palazzo Koch efter arkitekten som runt 1880 ritade det i nyrenässansstil). 

Ceremonin hållas i en sal med tunga, röda sammetsdraperier inför en församling av storföretagsledare, ekonomer och akademiker. En publik som gissningsvis består av till 99 proc grånade män.

På nionde sidan kommer Visco till den italienska ekonomin. ”En svag uppgång efter den globala finansiella krisen, avbröts under andra hälften av 2011. Statsobligationsmarknaden utsattes för påfrestningar vilka utgick från en onda cirkel (circolo vizioso) som uppstod mellan villkoren för statsskulden, bankerna och kreditsystemet samt den verkliga ekonomin. Förra året backade all ekonomisk aktivitet med 2,4 procent”.

Vincenzo Visco, governatore di Banca d'Italia

”Även detta år avslutas med en stark nedgång i produktion och sysselsättning. En vändning av den ekonomiska cykeln mot slutet av året är möjlig; den beror i så fall på en accelerering av världshandeln, på att en lämplig ekonomisk politik förs, och på en positiv utveckling av förväntningarna...”

”Recessionen påverkar starkt den produktiva potentialen vilken i sin tur påverkar den sociala samhörigheten (coesione).

Bnp 2012 var 7 proc lägre än den 2007, familjernas disponibla inkomst minskade med över 9 och industriproduktionen med en fjärdedel. De arbetade timmarna minskade 5,5 proc, de sysselsatta med över en halv miljon. Arbetslösheten nästan fördubblades i jämförelse med 2007 och uppgick i mars till 11,5 proc, ungdomsarbetslösheten närmade sig 40 proc i genomsnitt, men siffran överstegs i Syditalien.”.

Man skall inte glömma, påpekar Ignazio Visco, att konjukturcyklarna byggs på med de allvarliga strukturella svagheterna (i Italien). Detta förklarar, understryker han, att under de tio åren som föregick den nuvarande krisen, var den allmänna tendensen i den italienska ekonomin sämre än i alla de övriga utvecklade länderna.

”Vi har inte kunnat svara på de omfattande geopolitiska, teknologiska och demografiska förändringarna under de senaste 25 åren”.

Viscos rapport är lång och utförlig. Den finns att hämta på http://www.bancaditalia.it/interventi/integov/2013/cf_12/cf_12, tyvärr bara på italienska.

Han upprepar sanningar vi hört många gånger tidigare. Hur utbildningen misslyckats  t ex och hur det krävs en omställning till ”ständig utbildning”. Men Italien behöver också mera förmånliga vllkor för företagssamheten och strukturella reformer. Tyvärr, framhåller Visco, har många reformer kommit till bara på pappret men sedan har processen gått i stå då det nya regelverket aldrig realiserats eller starkt försenats.

”Reformverksamheten har förlorat i styrka under det gångna året, inte minst på grund av det försämrade politiska klimatet.”

”Statsutgifternas andel av Bnp, förutom räntekostnader, utgjorde 43 procent, två procentenheter mer än 1997, l’avanzo primario budgetöverskottet exklusive räntebetalningar, hade minskat med 3 enheter. I Tyskland under samma period hade utgifternas inverkan på Bnp minskat med över 4 procentenheter och låg något under 41 proc. ”

Jag skuille vilja upprepa Viscos varning: recessionen är en fara för den sociala samhörigheten. Det är där vi är nu efter nästan 20 års Berlusconidominans i politiken. 

Cgil - 13 år för läget 2007

Lägger man nu till Viscos uppmaningar och varningar, de som Cgil, landets största LO, lagt fram i sin rapport, blir situationen ännu allvarligare.
” Om man utgår från Istat:s förutsägelse att Bnp ökar 2014 med 0,7 proc och att detta upprepar sig år efter år, då krävs 13 år för att komma tillbaka till läget 2007”. 

Men när det gäller sysselsättningen skulle det dröja ända till 2076 innan man har samma antal sysselsatta som 2007. Något bättre vad gäller investeringar – där borde siffrorna för fem år sedan ha nåtts ”redan” 2024.

Dessa skrämmande prognoser skulle kunna brytas, menar Ggil:s ledare, Susanna Camusso, om politiken levde upp till detta facks ”Arbetsprogram”, vilket kräver massiva insatser för investeringar och stimulansåtgärder.

En plan som tagits emot med skepsis eftersom medlen för insatserna saknas till stor del.

Susanna  Camusso,

 Cgil:s generalsekreterare. 

Vad borde politikerna göra åt detta? La Stampa (Fiatägda Turintidningen) har frågat en serie experter:

Richard Portes, ordförande i Centre for Economic Policy Research: förbättra avtalen, öka den inhemska efterfrågan och förenkla för ungdomar att starta företag.

Tito Boeri, professor vid Bocconiuniversitetet i Milano, ledarskribent i La Repubblica: Alla risurser måste användas för att minska skattetrycket men några pengar för detta finns inte 2013. Man behöver också gå igenom och förbättra arbetsreformen som, tyvärr, försämrat situationen.

Luigi Zingales, professor vid Chicago Booth School of Business: För de unga är det viktigaste att det skapas ett hjälpsystem på Eu-nivå, finansierat av Eu-medel, för att visa att Europa inte bara är ett system för nedskärningar men att det kan också utgöra en hjälp.

Hélène Rey, ekonomiprofessor vid London Business School: Ett förslag är att införa europeiska arbetsavtal för att ge varje anställd möjlighet att välja mellan ett lokalt, nationellt avtal och ett europeiskt. Detta skulle kunna förbättra rörligheten på arbetsmarknaden.

Det senare skulle kanske ha varit ett svar på måndagens strejk i lokaltrafiken i hela landet. En strejk som inte många kände till. Tusentals anställda förlorade timmar på att ta sig till jobben. De tiotusentals pendlarna från området runt Rom kom inte mycket längre än till Centralstation.

Anledningen till strejken? ”Vi har inget avtal sedan 2007”, säger facket. Alltså de stora kommunal transportföretagen kör på med ett avtal som skrevs på före 2007.

Ännu medan folk står kvar och väntar på bussar och spårvagnar som aldrig kommer, skriver ILO i sin rapport idag: ” Italien behöver 1,7 miljoner nya jobb för att komma tillbaka till läget före krisens början”.

Om valresultat och Ruby

Höger eller vänster - 

på söndag/måndag avgörs borgmästarvalet i Rom

Ignazio Marino - värlsberömd kirurg med 600 levertransplantationer på meritlistan, är Demokratiska partiets (Pd) kandidat i kommunalvalet i Rom. Fick 40,2 proc i första omgången. 

Gianni Alemanno, avgående borgmästare, förflutet i nyfascistiska Alleanza Nazionale, som sedan gick upp i Silvio Berlusconis Frihetens folk, Pdl. Förlorade första omgången då han bara fick 30,2 proc. 

Rom, tisdag 28 maj

Så har det varit val i Italien igen – det är då aldrig annat, kommenterar en göteborgare. 
Man kan också kalla det ”en mycket levande demokrati”.

Kommunalval i några av de största städerna – och många av de små. Totalt över 7 miljoner väljare. 

På pappret. För i realiteten stannade runt 40 procent hemma. ”En vibrerande protest mot politikerkåren”, heter det i media.  I Rom gick bara varannan väljare till urnorna. Ett ras mot tidigare val då deltagandet låg runt 80 procent.  

Naturligtvis kan man inte jämföra kommunvalen med parlamentsvalen i februari. Men detta sker ändå, sida upp och sida ned på tidningarnas ledarsidor och även på nyhetsplats.

Resultaten i korthet. 

Demokratiska partiet gick ut som segrare i första ronden. Majoriteten av kommunerna såg en PD-kandidat ligga främst i resultatlistan. Enligt lagen blir det omval om inget partis kandidat fått 50 proc plus en. Fem borgmästarkandiater klarade sig redan i första omgången. Bland annat i Massa, Imperia och Isernia. Alla fem tillhör PD.

I Rom som naturligtvis är viktigast av alla fick PD:s kandidat Ignazio Marino över 42 proc. Den avgående borgmästaren Gianni Alemanni, från Berlusconis Pdl. (men väldigt mycket mera höger än så), stannade vid dryga 30. Nu blir det omval mellan dessa två om 14 dagar.

M5S förlorade hälften av sina väljare

Den stora nyheten är förstås M5S som förlorade halva sin valmanskår jämfört med valet i februari. Beppe Grillo lägger all skulden på – italienarna. ”De nöjer sig med Pd och Pdl”, säger han. Underförstått: folket vet inte sitt eget bästa.

Debatten rasar på Grillos blogg. Alla är inte överens om rörelsens agerande,med Grillos åsikter och framför allt – att M5S sa nej till PD:s förslag till samarbete. För detta måste vara en historisk missräkning. Med det nejet tvingades PD bilda regering med Pdl. Berlusconi fick ny vind i seglen och kan nu idka utpressning gentemot Pd.

Ballottaggio

9-10 juni är det ballottaggio, omval mellan de båda kandidater som fått flest röster. Frågan dessa dagar är – vart skall de bortröstade partiernas röster gå? Alfio Marchini, stenrik byggmästare och entreprenör, alltid nära kommunistpartiet heter det i alla profiler, ställde upp som kandidat till borgmästarposten i Rom. Fick bara 9 procent och nu ser han sig om vem som är värd hans röster.

Första kontakten med avgående Gianni Alemanni. Det slutade med att Marchini meddelade att det nu krävs nya ansikten i Kapitolium, Campidoglio. Vilket kanske betyder att kirurgen Ignazio Marino får rösterna.

Enrico Letta 

Under tiden kämpar Enrico Letta med att hålla sin regering samlad. Hittills har Berlusconi legat lågt och inte krävt något som som skulle kunna utlösa en ny regeringskris.

Men om inte han gör det kan andra göra det för honom. Det gjorde hans tidigare justitieminister Francesco Nitto Palma och nuvarande ordföranden i senatens justititieutskott och en trogen partivän på Forza Italias listor.Han presenterade ett lagförslag som i enkelhet går ut på detta: 
i de fall domare eller åklagare  framför politiska åsikter, skall varje rättegång där de agerar stoppas och magistraten ifråga förflyttas till annan plats.

Reaktionerna kom omedelbart. Det här är ytterligare ett försök att stoppa rättegångar som arbetar med Berlusconis fall, ansågs det från många håll. Efter några timmar drogs lagförslaget tillbaka – troligen på Berlusconis egen tillskyndan. Det kunde ha vållat regeringskris.

Stoppa Berlusconis rättegångar

Samma sak hade hänt någon vecka tidigare då ett lagförslag presenterades, vars syfte var att depenalizzare det brott som går under beteckningen  concorso esterno in associazione mafiosa. Alltså: depenalizzare förklaras i i Sabatini Coletti med orden: Sottrarre a sanzione penale un atto in precedenza considerato reato -  (försök till översättning) avföra från brottsbalkssanktion det som tidigare varit betraktat som brott. Concorso esterno är en omdiskuterad lag som innebär att den som har kontakter med mafiosi – utan att vara verklig medlem i en kriminell organisation – kan dömas enligt brottsbalkens paragraf 416-bis vilket kan ge upp till 9 års fängelse.

Redan tidigare har Pdl lyckats förvandla bokföringsbrott från att vara en straffrättslig handling till en enkel administrativ förseelse. Ett av de ingrepp som en stark opinion inom Pd gärna skulle vilja föra tillbaka till brottsbalken.

Nålsting av det här slaget dyker upp alltemellanåt och håller partikanslierna vakna och observanta.

I fredags höll åklagarna Antonio Sangermano och PietroForno sina pläderingar i det som brukar kallas Ruby-bis. Det gäller en utredning mot tre av Silvio Berlusconis nära vänner och förtrogna: Emilio Fede, Lele Mora och Nicole Minetti. De är anklagade för att ha organiserat ett företag i prostitutionsbranschen i akt och mening att tillhandahålla lämpligt sällskap för Silvio Berlusconi.

 ·      Emilio Fede var journalist på Rai och aktuelltpresentatör när Mediaset kom till. Han hoppade av och blev Rete 4:s förste direktör och ständige nyhetsankare i kvällarnas nyhetsprogram. Han betraktas närmast som en pajas på grund av sin deklarerade kärlek till Berlusconi och för hans sätt att presentera nyheter i propagandaform.

·       Lele Mora känner vi i Sverige till från geniala filmen Videocracy av Erik Gandini, en då smällfet

organisatör av vad som brukade kallas artistagenturer. Han anklagas för att ha tagit hand om och kört sina utvalda till Berlusconis fester i villan i Arcore, utanför Milano. 

Han är redan dömd för knarkbrott, skattefusk och bedräglig konkurs. Han har erkänt och gjort upp med domstolen (patteggiamento), vilket ledde till straffminskning till drygt fyra år. 

·     Nicole Minetti är en tandhygienist som slog sig fram i rampljuset i Rai2 och sedan fortsatte till Mediaset. Hon valdes 2010 till medlem av Lombardiets regionalförsamling – på Pdl:s lista. t. Som en ringa ersättning för hennes insatser under Berlusconis ”eleganta kvällsfester”. En ställning hon förlorade i senaste valet. Hon är senare känd som den som tog hand om Ruby när Berlusconi hade fått polisen att släppa marockanskan.

Åklagarens krav blev sju års fängelse för alla tre.

 Det är ord och inga visor i pläderingen:

-        Det svåraste brottet är utan tvekan utnyttjande av minderårig för prostitution. Därtill kommer gynnande av prostitution. Den person för vilken detta komplicerade system organiserades var f d premiärministern Silvio Berlusconi. Under festerna i Arcore förekom verkliga ”orge bacchiche”,(kan man våga översättningen Backusorgier?).

-        Utredningen startade sedan åklagarna fått en ”makroskopisk” brottsinformation. Nicole Minetti var inte bara en organisatör utan deltog själv i festerna genom att utföra sexuellt betalda handlingar”. Hon hade också till uppgift att ersätta deltagarna ekonomiskt för deras deltagande i festerna. 

Åklagaren avvisade också försvarets bild av festerna som ”vanliga sammankomster som då och då upplivades genom studentikosa burleska påhitt”.

-  Kvinnorna som deltog var ”galna” efter pengar. Mora och Fede var fullt medvetna om att de som var beredda att prostituera sig också skulle få ersättning för detta.

-        Historien och demokratiska institutioner kommer att bedöma Berlusconis handlande. I den här processen diskuteras endast de handlingar och bevis som lagts fram.

-        Här gäller det att bedöma en minderårig som drog omkring på stan med högar av pengar i fickan, som levde som en prostituerad, tog in på lyxhotell och berättade att hon hade relationer med en mycket rik och mäktig man. Hon hade flytt från en kommunitet där hon som ensamstående minderårig skulle ha tagits om hand.

-        Enligt den italienska lagen är åklagarnas handlande obligatoriskt när de får vetskap om ett brott. En annan princip är att alla medborgare är lika inför lagen.

Dom faller 12 juli.