Teatro Torlonia - Roms nya turistfälla

Nytt sevärt i Rom!

 En ny teater 
väcks till liv efter 150 års
förfall


                                                    

                             
 Så såg den ut  innan restaureringen inleddes- 

Teatro Torlonia var en av Roms  ruiner.

Rom, fredag 19 dicember 

Det här skulle romantiker som herr Goethe ha gillat.

I decennier har man kunnat se förfallet spridas i Villa Torlonia. Om man förvillade sig ned i trädgården bakom  huvudbtyggnaden kunde man se en imponerande nyklassisk byggnad som enligt guideboken skulle ha varit en teater.

 Prins Torlonias egen teater.

De senaste decennierna har det mest handlat om ett ruckel, en ruin med vildvinet klättrande in och ut genom de trasiga fònstren. Tittade man in i eländet såg man hur regnet rann fritt genom de spruckna takfönstren.    

Nu kan man promenera in i parken en kväll. Man strövar fram längs promenadvägarna och plötsligt ser man en flammande ny fasad, upplyst och festlig.

Det här är  Roms senaste tillägg till guideböckernas ”det här måste ni se”. 

Teatern från 1840 har under några år genomgått en fullständig restaurering, en uppseendeväckande elegant sådan.

Först några ord om prins Torlonia, en första klassens success story.

Från början hette han Marin Tourlonias, var en fattig bondpojk och kom från franska Auvergne. Han fick anställning i Rom som sekreterare till kardinalen med det klangfulla namnet Troiano Acquaviva d’Aragona. En mycket inflytelserik prelat som lämnat sin hertigfamilj för att bli en av katolska kyrkans "prinsar".

Den unge Marin gjorde tydligen väl ifrån sig. När kardinalen avled visade det sig att han hade testamenterat en betydande summa till sin sekreterare. Med de pengarna startade denne en tyghandel och italianiserade samtidigt sitt namn till Marino Torlonia.

Han handlade med brokader och siden som importerades från Lyon. Det här var runt 1760 och vi får komma ihåg att då var Rom huvudstad i Kyrkostaten med påvarna som oinskränkta makthavare. Kyrkostaten var en av europapolitikens stora spelare och hade sin norra gräns i höjd med Bologna och den södra halvvägs ned till Neapel, vid floden Garigliano.

Nåväl, Marino Torlonia var duktig i affärer och kunde efter några år som tyghandlare öppna en ”banco”, en bänk vid sin bod där han lånade ut pengar. Han startade karriären till att bli en framgångsrik bankir.

Hur det här gick till är en fascinerande historia som forskaren i ekonomisk historia, Daniela Felisini vid Roms universitet Tor Vergata, skrivit en avhandling om. Kort kan sägas att efter Marino kom Giovanni som var den som verkligen la grunden till familjens förmögenhet. Han gjorde stora affärer när Rom ockuperats av franska trupper 1798 och använde pengarna till att låna ut dem till Roms adelsfamiljer, vilka gjort stora förluster under den franska ockupationen. För detta krävde han säkerhet i familjernas egendomar och skaffade sig därigenom inte bara omfattande landområden utan också de adelstitlar som hörde till egendomarna.

En Torlonia blir prins

Kryddan på verket var när påven Pius VII, efter att även han fått duktig hjälp av Giovanni Torlonia, begåvade honom med titeln prins av Civitella Cesi. Detta och mycket annat öppnade vägen in till andra viktiga adelsfamiljer som Pamphili, Borghese, Colonna och Orsini genom bröllop mellan arvingarna. Som huvudprincip kan sägas att Torlonia-familjen inte förlorade på de affärerna.

Det skall sägas att ”villa” på italienska är något annat än den svenska villan. Den var i allmänhet en lantegendom som brukades och beboddes av överklassen. Det betydde att det byggdes ordentliga palats som utsmyckades av tidens stora konstnärer och helst skulle bräcka kollegorna inom aristokratin. Till villan hörde också stora landområden där fattiga daglönare slet ihop till överklassens nöjen.

Just villan här längs Via Nomentana, ett stenkast från Roms verkliga centrum,  är ett exempel på hur det kunde gå till i spåren efter den romerska republiken och fransmännens ingripande för att återge påvarna kontrollen över Rom. Giovanni kunde köpa området som idag är Villa Torlonia från prinsfamiljen Colonna (som i sin tur hade köpt den av familjen Doria- Pamphili. Hans arvtagare Alessandro fortsatte att bygga nya byggnader i parken och gjorde om trädgården i engelsk stil.

En teater som bröllopsgåva

Teatern byggdes av  en Alessandro Torlonia som levde mellan 1800 och 1886 för att fira hans bröllop med Teresa Colonna 1840. En triumf för en bankir med stora sociala ambitioner, att få gifta in sig i en av Roms äldsta familjer. Ja, så gammal att dess första medlemmar hörde hemma i jordägaradeln med anor från det antika Rom. 

Bröllopet stod 1840 men någon riktig ordning med teatern blev det inte. För arkitekten avled och Torlonia fick problem med släkten. Man fick vänta till 1878 innan Alessandros enda dotter, Annamaria, skulle gifta sig med prins Giulio Borghese för att byggnaden skulle stå färdig. .

Ännu ett bröllop som beseglade nya allianser inom den romerska aristokratin. Dock, vid det här laget hade påven förlorat slaget om Rom och istället hade Rom blivit huvudstad i det nya kungariket Italien. Ändå blev det ingen fart med föreställningarna i teatern. Den användes mest för fester och partys för noblessen. Den enda föreställning som är dokumenterad ägde rum 1905. Bakom den stod en ny Giovanni Torlonia, son till Annamaria.

Det första uppseendeväckande man ser är en rad välvda fönster nedanför pelarraden och de nyrestaurerade fönstren. (Man kan skönja något av dem i underkant på min bild). 

 Här dolde sig faktiskt ett växthus med tropiska blommor och blader - hela byggnaden dränktes i växtlighet!

Blommorna stod i krukor på ett golv av gjutjärnsgaller med familjerna Colonnas och Torlonias vapensköldar i centrum. Ett av Italiens första exempel på vad man kunde göra med gjutjärn. I England hade man just börjat framställa gjutjärn för att använda det på helt nya områden.

Går man upp för trappan och närmar sig själva teatersalongen kommer man först till en serie rum som betecknas som appartamenti - egentligen våningar. Men de var faktiskt aldrig tänkta som bostäder - här samlades man för något gott att dricka och äta före föreställningarna i teatersalongen.

I en av salongerna finns det här orginalet av danske skulptören Bertel Thorvaldsen som var verksam i Rom från de sista åren av 1700-talet. Italienarna talar med stolthet om honom som en av Canovas främsta lärjungar.

Och så salongen.

En märklig sådan - för publiken satt faktiskt på första balkongen. Dit kom man direkt från vad vi idag skulle kalla baksidan av teatern. Den långa böjda pelargång som omger salongen. Varje dörr mellan pelarna leder direkt inte till första radens åskådarplatser.

Under sig hade åskådarna orkestern. Bara något hundratal personer fick plats under föreställningarna. Idag räknar man med att det kan bli 250 eftersom naturligtvis även parketten tillhör publiken.

En kupol i Pantheons anda och med verkligt tidstypiska dekorationer. Litet kitsch - men under slutet av 1800-talet var det här högsta mode inte bara i Rom.

Fonden av teaterns scen går att öppna - där ute hade man växter och blommor som direkt bildade bakgrund till det som hände på scenen.

Från utsidan ser entreerna till salongen ut så här. 

                                               Stiligt - eller hur?

Allt det här kan man se om tar busslinje 90 från Stazione Termini och stiger av i höjd med Corso Trieste. En resa på knappt 10 minuter. Räknat från Porta Pia tar det inte mer än 10 minuter att gå till fots.

Teatro Torlonia finns med på Romteatrarnas egen sajt: www.casadeiteatri.roma.it.
Roms kommuns infonummer är från Sverige +39 060608

Från dynggrepar till Renzis seger

Dramatik med 

dynggrepar som vapen. 

Något att tackla för PD:s nye ledare

Rom, onsdag 11 december

Vilken vecka! Vilka dagar av dramatik med politik på högsta – och lägsta nivå. 

Modestamente parlando.

På söndagskvällen stod det klart att Matteo Renzi sopat mattan med de båda kandidater som blivit kvar i kampen om partiledarposten (segretario di partito) i PD, Partito Democratico.

Det blåste isvindar över stora delar av landet. Men det hindrade inte nästan 3 miljoner att gå ut och ställa sig i kö för att rösta på någon av de tre kandidaterna: Matteo Renzi, 38, regerande borgmästare i Florens, Gianni Cuperlo, 58, ansvarig för PD: s utredningsinstitut, deputerad sedan 2006, Pippo Civati, 38, filosof och en nära medarbetare till Romano Prodi.

Renzi drog ihop 68 proc av rösterna, Cuperlo 18 och Civati 14. Inte mycket att diskutera om.

-        Det är nu det roliga börjar, lovade Renzi och bjöd in till presentationen av hans medarbetarstab till tidig eftermiddag dagen därpå.

Vilket team han kom med! För det första – 7 kvinnor mot fem män. Genomsnittsåldern 35. Han bryter generationsmurar och ställer sig själv i spetsen för alla duktiga kvinnor.

När det äntligen blir revolutionsdags i Italien -  då blir det på allvar. Här har vi i decennier talat om Italien som en ”gerontocrazia”, där åldringarna har makten. Nu kommer en ny, fräsch och väldigt påläst ny generation.

Här är, som ett exempel, det nya partisekretariatet i PD.

	Luca Lotti, 31,född i Empoli, laurea i statskunskap och allmän administration vid Florensuniversitetet 2006. (Egentligen Scienze di governo e dell'amministrazione). Kommunalråd i Montelupo Fiorentino och tillhör staben för landstingets folkvalde. Valdes till deputerad 2013 och tillhör försvarsutskottet. Han blir ansvarig för partiorganisationen – ett av de tuffaste jobb man kan tänka sig.
	Stefano Bonaccini,  46, från Modena, har sysslat med litteratur och film, skriver han själv. Borgarråd 1990 med ansvar för kultur, sport och fritid. Spelar själv med i ett lokallag. Vald till lokal partiansvarig och 2010 vald till partiledare på regionalnivå. Han blir ansvarig för kommunalpolitiken.
	Filippo Taddei, 38, från Bologna, ekonomiprofessor, specialitet macroeconomi. Laurea vid Bolognauniversitet, specialisering vid Columbia university, assistant professor vid Johns Hopkins universitet i Bologna. Rådgivare till Pippo Civati. Hans tes är att satsa på enskilt stöd i form av skatteavdrag i avsikt att minska skattefiffel. Ansvarig för Pd:s ekonomiska politik.
	Davide Faraone, 38, från Palermo, lokalpolitiker i hemstaden. Har gjort sig känd som oförsonlig kämpe mot fiffel och skumraskaffärer. Ansvarig för skola och välfärd.
	Francesco Nicodemo, 35, från Napoli, laurea in Lettere, kommunalpolitiker. Framför allt bloggare – ansvarar för paNICO DEMOcratico. Ansvarig för partiets kommunikation.
	Maria Elena Boschi, 31, advokat (civilrätt). Vald till deputerad i februarivalet i år. Medlem av konstitutionsutskottet. Ansvarig för reformer av statsapparaten.
	Federica Mogherini-Rebesani, 40, född i Rom, laurea i statskunskap vid Sapienza i Rom. Erasmus-stipendiat i Aix där hon skrev sina tesi ”Relationen mellan religion och politik i Islam”. ¨ Började i ungdomsförbundet då PD hette DS, arbetade i utrikespolitiska sektionen. Specialiserade sig på Irak, Afganistan och fredsprocessen i Mellanöstern. Medlem av Pd:s exekutivkommitte’ från partiets start. 2009 utsågs hon av tidigare partisekreteraren Dario Franceschini till ansvarig för jämlikhetsfrågor. Gift och tvåbarnsmamma Ansvarig för Europafrågor.
	Marianna Madía, 33, laurea i statskunskap (110 cum laude), postgraduate i Lucca i arbetseconomi (economia di lavoro). Samordnare av verksamheten i Arel och redaktionschef för Italianieuropei (Massimo D’Alemas institut för europafrågor). Föreslogs som kandidat till parlamensvalen 2008 av Walter Veltroni. Invald också i 2013 års val. Medlem av arbetsmarknadsutskottet. Ansvarig för arbetsmarknadsfrågor.
	Debora Serrachiani, 43, född i Rom men advokat i Udine i nordöstra Italien. Specialitet arbetsjuridik. Blev kändis över en natt efter ett 13 minuter långt tal vid en partikongress 2009 då hon attackerade alla partiledningens heliga kor. Samma år vald till Euopaparlamentet med nästan 150.000 prefröster. Ansvarig för trafik och infrastrukturfrågor.
	Chiara Braga, 34, laurea i fysisk planering, miljö och stadsplanering. Har varit borgarråd i två kommuner utanför hemstaden Como. Sedan 2010 ansvarig för stadsplanering inom Pd. Ansvarig för miljön.
	Alessia Morani, 37, advokat, borgarråd med ansvar för skolfrågor i hemstaden Pesaro. Blir ansvarig för rättsfrågor.
	Pina Picierno, 32, laurea i kommunikationsvetenskap med en tesi om skillnaden mellan språkbruket hos Bettino Craxi och Ciriaco de Mita, två viktiga politiker under 80-talet. Studentpolitiker från 16 år. Invald till parlamentet 2008 och 2013 med ungdomsfrågor på programmet. Ansvarig för legalitet och kampen mot maffiorna.

Där har ni alla 12 och ett bra genomsnitt av Italiens yngre politikergeneration.

En ny stil 

Nyheterna kom omedelbart. Renzi kallade till sammanträde kl 06.45 morgonen därpå.

Samtidigt gjorde sig Enrico Letta att gå upp i parlamentet igen för att begära nytt förtroendemandat. Eftersom större delen av PdL/Forza Italia hoppat av regeringskoalitionen ansåg president Giorgio Napolitano att det krävdes ännu en omgång i parlamentet. Resultat 379 ja, 212 nej. I senaten pågår fortfarande debatten när jag skriver detta.

Under tiden...

En ny oppositionsrörelse med revolutionära drag har tagit över från i söndagskväll. Rörelsen har många namn: 9 decemberrörelsen eller enklast ”I forconi”. Det borde betyda högafflar. Men ser man på rörelsens paroller ligger nog ”dynggrepen” närmast till hands.

Rörelsen har en rad olika komponenter. Där finns representanter för långtradarskrået, för bönder med mjölkkvotsproblem, korttidsanställda (precari), arbetslösa från stål- och varvsindustrierna i Turin och Genua. Och många andra.

Gemensamt har de desperationen att inte veta om familjen har mat för dagen. Det finns nästan 5 miljoner italienare som de senaste månaderna förlorat jobben. Politikerna får skulden för det mesta. Det råder  ett totalt misstroende mot allt som heter politik, makt, institutioner och samhälle. Som vanligt när man skall protestera ockuperas motorvägar och järnvägsstationer. Folk sätter sig ned och polisen får ordna så att ingen kommer till skada.

Nu är vi inne på tredje dagen. Stora delar av lastbilstransporterna av färskvaror till storstäderna är lamslagna. Inte alla – men man har valt ut viktiga knutpunkter. Slagorden är brutalt uppriktiga: ”Ut med skiten ur parlamentet”. Och liknande. I Milano och Turin drar demonstrationstågen fram. Butiksägarna tvingas stänga och dra ned järnjalusierna.

Helt naturligt försökte Silvio Berlusconi hoppa på det här tåget. Men efter angreppen mot 14 poliser har kritiken varit massiv från de andra partierna. Han hade planerat att möta "dynggreparna" i Palazzo Grazioli.  Men avstod efter allt kritik han fick för det.

Naturligtvis med undantag från M5S som också stöder jakten på politikerna. Så nu förenas allt från missbelåtna fotbollssuspportrar från lokalklubbarnas södra – eller norra – läktare, desperata immigranter, ambulerande försäljare, studenter, bönder och friställda industriarbetare och grillini.

En explosiv samling. Just nu är parollen: ”Nästa vecka ockuperar vi Rom”.

Jag lovar återkomma innan dess.

Sardiskt regn och Cancellieri

Regn, skyfall, störtregn, 
översvämningar - 

och förtroendedebatter om
justitieministern 

Rom, onsdag 20 november

                                                                                                                       

  Justitieminister Anna Maria Cancellieri     

Så har det hänt igen – ett dygns regn har drabbat en av Italiens regioner, vållat nya dödsfall, raserat hus och bondgårdar, dränkt en landsända under meterdjupt vatten och lera.

Den här gången är det Sardinien som drabbats, särskilt området kring städerna Nuoro och Olbia i öns nordöstra hörn. 16 dödsoffer har redan räknats in, av vilka två är små barn. Ytterligare en person saknas.

Alla är offer för 420 mm regn under mindre än ett dygn. Eller som chefen för italienska räddningsverket, Franco Gabrielli, förklarade:

 ”Under en natt föll lika mycket regn som normalt kommer under ett halvår”.

Sannerligen inga absoluta nyheter. Gian Antonio Stella i Corriere della Sera, citerar en utredning skriven av de båda geologerna Emanuela Guidobono och Giulio Valensise som konstaterar att under åren från 1900 till 2002 har «si sono verificati 4.016 eventi con gravi danni e ci sono state 5.202 vittime per frane e 2.640 per alluvioni».

Alltså: under 102 år har 4.016 jordskred vållat stora skador och dödat 5.202 – eller 39 jordskred och 77 döda – per år!

Nu fylls tidningar och TV-media ännu en gång med berättelser om hjältemodiga räddningsinsatser eller tragedier som pappan som inte orkade hålla kvar sin tvåårige son i famnen utan såg honom drunkna i störtfloden av lerigt vatten.

Och precis som så många gånger tidigare kommer klagokörer om att folk inte fått information i tid. Och som så många gånger tidigare visar Räddningstjänsten att de gick ut i god tid med info till regionerna – men sedan stannade allt någonstans på vägen ned till den enskilde medborgaren.

Nya meteorologer säger också att det är omöjligt att säga precis hur mycket regn som skall falla och precis inom vilket område. Liksom geologer och miljöorganisationer som ännu en gång trött pekar på hur kommunerna tillåtit folk att bygga och bo i områden som redan var klassade som riskområden. Som Olbia som delvis ligger under havsytan och till stor del har sin bebyggelse i den dalgång som sedan urminnes tider tagit emot skyfallen så här dags på året.

Det känns lika trist varje gång – men man måste ännu en gång konstatera att den lokalnivå som lagstiftarna gynnat så starkt under många decennier – faktiskt inte harden  kompetens som krävs för det uppdraget. Trots en lag från 1988 har många kommuner inte gjort upp någon katastrofplan. Alltså: vad skall man göra om larmet kommer, vilka skall evakueras och vart.

Som tur är finns nu Räddningstjänsten (Protezione civile ) som ännu en gång gör fantastiska insatser, med frivilliga och med proffsen.

Andra gången gillt för justitieminister Anna Maria Cancellieri

Medan all denna dramatik pågick i naturen, svingades retorikens klubbor i parlamentet. Ännu en gång gällde det om justitieministern Annamaria Cancellieri skall avgå eller inte.

Hon är en mormoderlig gestalt som har nästan 50 års tjänst som prefetto bakom sig. Det betyder att hon är regeringens/statens högste representant inom varje provins. Som en slags landshövding som i första hand är ansvarig för ordningsmakterna. Vilket betyder att många av prefektens uppdrag sker på order från inrikesministeriet. Men dessutom kommer massor av andra uppgifter: att hålla koll på förvaltningen, gripa in när en kris närmar sig på något område.

Annamaria Cancellieri kommer från en familj som i generationer tjänat staten. Hennes farfar tjänstgjorde i Libyen som det nya imperiets höge tjänsteman, hennes pappa byggde upp elkraften i det landet. Själv började hon karriären som språkrör för polisen i Milano under terroristtiden. Bara den som var med då  kan  förstå vad det innebar av diplomati och effektivitet.

Sedan hon blev prefetto har hon jobbat i praktiskt taget alla stora städer i norra och mellersta Italien. Samt av regeringen utnämnts till kommissarie när kommuner som Bologna och Parma upplevt politiska kriser.

En dam som alltså vet att agera och som betraktades som ett fynd när hon utnämndes till inrikesminister i Mario Montis teknokratregering och till justitieminister i Enrico Lettas regering. Som lugnt hävdar när det stormar: ”Jag har aldrig bett om att få det här jobbet. Den som kritiserar mig måste vara galen”.

Institutionen Salvatore Ligresti

Men så hände fallet Ligresti. Det handlar om en av Milanos mest omtalade familjer. Pappa Giuseppe är sicilianaren som kom till Milano och snabbt (alltför snabbt?) gjorde karriär som storbyggmästare. Som blev mycket nära vän med politiker ur alla läger (alltför nära vän?). Som köpte in sig i försäkringsbolaget Fonsai och som 2011 var nära bankrutt.

Då arresterades Salvatore och två av hans döttrar. Själv fick han av ålderskäl omedelbart husarrest. Men en av döttrarnar fick stanna i finkan ända tills...

Ja, här kommer justitieministern Annamaria Cancellieri in i bilden. Hon har bevisligen pratat med Salvatores sambo (eftersom de var gamla vänner sedan decennier) ett stort antal gånger. Hon har förfasat sig över åklagarnas ageranden och sagt att det var förfärligt. Framför allt har hon reagerat på familjen Ligrestis bekymmer över dottern som var anoressisk och som de ansåg inte psykiskt skulle kunna klara en fängelsevistelse. Och lovat att hon skulle göra vad som var möjligt. Knappast något som hör till justiteministerns normala jobb.

Dottern fick på rekordtid husarrest även hon och fotograferades häromdagen när hon var ute och shoppade på Via Montenapoleone, Milanos verkliga lyxgata. Vilket fick många politiker ur alla läger att gå i taket.

Det här fick många att kräva att ministern skulle avgå. Hon hade gått långt utöver sina befogenheter, ansågs det. Även om åklagarna i Turin hävdade att Cancellieri inte begått någon form av brott, menade man att hon agerat på ett sätt som inte var politiskt opportunt. ”Inte tar hon telefonen och ringer fängelsedirektören för var och en som grips”, menade man.

Så startade mediadrevet. La Repubblica i främsta ledet fick fram utdrag hur telefonavlyssningarnas register. Där visade det sig att ministern själv ringt upp familjen fler gånger än man först vetat om.

Det blev en förtroendedebatt 5 november som ministern klarade galant. Det hela upprepades i morse när trycket på en avgång varit ännu mera intensivt.

Den som verkligen satt i kläm var Enrico Letta, regeringschefen. Han infann sig på Pd:s parlamentarikermöte och forcerade situationen: ”Den som röstar för att Cancellieri skall sparkas ut, röstar för regeringskris”. En ståndpunkt han tydligtvis hade statschefens stöd för.

Här hände det märkliga att alla som tagit en personlig ståndpunkt i frågan vek sig. Florensborgmästaren Matteo Renzi, (som är huvudkandidaten till platsen som partiledare i Pd i primärvalet 8 december) vek sig trots att han gått ut stenhårt med krav att ministern skulle välja att frivilligt avgå.

Ministern själv behöll sin tuffa attityd. Hennes samtal med Ligrestifamiljen var helt normala och innebar inte att de fick någon fördel jämfört med andra medborgare. Hon ansåg inte att hon hade någon som helst anledning att avgå. Hennes agerande hade dikterats av "humanitär medkänsla". 

Pd i svår sits

Därmed har hon ställt Pd i en delikat situation. Partiet har ännu en gång visat sig splittrat, med många ledare som kämpar för egna positioner. Samtidigt har partiet gett upp i en fråga som utan tvekan berör många medlemmar. Att Italien är ett land där familjen och goda vänner spelar en stor roll – det är just den profilen som Pd så länge sagt sig vilja förändra. Var minister Cancellieri ett exempel på jämlikhet när hon talade med Ligrestifamiljens medlemmar?

Vid omröstningen som skedde öppet vilket betyder att den tar bortåt en och en halv timme vann ministern och regeringen stort. 405 röstade emot motionen som krävde ministerns avsked. Den hade presenterats av M5S. Bara 154 röstade för.

En storseger? Jag är inte så säker på det. Pd kommer att få lida för splittringen och många på vänsterkanten menar att ministern borde ha avgått.

En så nära och vänskaplig relation till en byggmästarfamilj (med misstankar om maffiarelationer) kan inte en justitieminister ha, anses det.

Om budgetplanen och nazistmassakrer

Sjukvårdskris, 

budgetpaket och

nazistmassakrer

Rom, onsdag 16 oktober

-             -  Jag är så arg, så indignerad när jag hör talas om alla nedskärningar i sjukvården. Jag har legat 10 dagar på San Giovanni och sett hur läkare och sköterskor jobbar och sliter...

Det är en gammal kvinnas röst som inleder ett av Rai:s suveräna morgonprogram i radions kanal tre. Rösten är tunn och spröd men hon har väldigt klart för sig vad hon vill säga i den dagliga programpunkten – Tutta la città ne parla – Hela stan talar om det här. 

Ett glimrande program som tar upp ett ämne lyssnarna dragit fram i det andra legendariska programmet i samma kanal: Prima pagina, Första sidan.

Allt detta är verkligen legendarisk radiohistoria. Prima pagina har sänts i 37 år. Formatet är enkelt: från 7.15 under 45 minuter läser en utvald journalist dagens tidningar, fastnar vid någon särskild nyhet eller kommenterar en ledare. Från kl 8 är det telefonsluss då lyssnarna själva kommenterar, ställer frågor eller undrar om något aktuellt. Vi – för modestamente har även jag varit med tre gånger – är vid det här laget nästan 2000 journalister som fått pröva på denna särklassiga radioform.

Kvinnan fortsätter:

-           -  Här ligger 20 personer i korridorerna på bårar, sjuksköterskorna får jobba upp till 14 timmar om dagen. Och så talar dom om att skära ännu mer i sjukvården.

En annan lyssnarröst kommer in:

-               Jag och min hustru jobbar båda två i sjukvården. 1994 var hon 28 år och den yngsta på sin avdelning. Idag när hon är 47 år är hon fortfarande yngst – och det beror på att pensionsavgångarna inte kompenseras. Inget nytt folk rekryteras. På min egen avdelning är jag som 50-åring yngst. Häromveckan var jag på ett symposium för att diskutera sjukvården. Då visade det sig att av 12 var jag och en kollega de enda som var fast anställda i den statliga sjukvården. Alla de andra tillhörde bemanningsbolag eller var korttidsanställda. Det här beror på att sedan åratal håller man på med en falsk privatisering. Nu läggs resurserna på privata kliniker som tar hand om skattebetalarnas pengar. 

           (Någon som känner igen det här?)

Programledaren, Giorgio Zanchini, kommer in. Han knyter an till tidningsläsaren några timmar tidigare. Konstaterar att alla tidningar talar om regeringens finansplan (som nu kallas Legge di stabilità) som skall presenteras idag. Alla medier har sina ”avslöjanden” om vad den kommer att innehålla. Nedskärningar i sjukvården för 2,6 miljarder på tre år, 11 procents lägre läkemedelskostnad, 3,3 procents nedskärning av sjukhuskostnaden. Fortsatt lönestopp (sedan 2010) för sjukhusanställda. 10 proc nedskärning av kostnaden för  övertidsersättning för alla statsanställda.  Poliserna kommer lindrigare undan: bara 5 proc lägre översättning.

Zanchini förklarar:

-        

             -  Italienarna betalar var och en 2.414 euro per år mot genomsnittet i 14 Eu-länder, 3.573 euro. Sjukvården i Italien har bara ökat med 4 proc jämfört med Eu-ländernas genomsnitt 4,4.  Ändå vill man nu göra nya nedskärningar.

San Giovannisjukhusets chef kommer in i sändningen. Han har ingen svårighet att ge den gamla damen rätt. Så ser faktiskt situationen ut, säger han. Och förklarar: La signora har uppenbart varit på en av våra avdelningar i frontlinjen, en avdelning med ”excellens”-stämpel – men ändå, i frontlinjen.

-        Problemet är nedskärningarna ”rätt över”, i tagli lineare. De håller på att ta död på sjukvården, säger han.

För sanningen är som så många gånger tidigare att det finns avdelningar, sjukhus och regioner där ansträngningarna att vara effektiva och inte slösa pågår på alla håll. Sedan finns det sjukhus och regioner där ett ingrepp kostar uppemot dubbelt så mycket som på andra håll. Där dagskostnaden för en sjukhussäng är 25-35 proc högre än i andra regioner.

Skär man rätt av drabbar detta naturligtvis dem hårdare som varit duktiga och själva genomfört rationaliseringar och besparingar. Mycket mera än de områden där ”kostnadsmedvetenheten är mindre markant”, som ministrarna diplomatiskt brukar uttrycka sig.

Eftersom jag läst svenska tidningar och hört kollegor och goda vänner berätta de senaste dagarna om deras intryck från den svenska vården, är det inte svårt att se paralleller. Tycks det.

Så går dagen och i lagom tid till kvällsnytt på TV, slutade regeringskonseljen. Enrico Letta kallade till konferens. Han är leende och lättad: ”det blir inga skärningar i sjukvården”.  En nedskärning med 2,6 miljarder skulle få sjukvården i 15 regioner att riskera sammanbrott, förklarar han. Katastrofbilden hade målats upp av socialminister Beatrice Lorenzin, från Berlusconipartiet Pdl.

Letta börjar bläddra i den digra luntan som skall vara regeringens ekonomiska program under de kommande tre åren. Men lovar nya utgifter i storleksordningen 11,6 miljarder. Då har man också räknat in skattesänkningar med 3,7 miljarder. En av de viktigaste är att minska ”skattetröskeln”, il cuneo fiscale, ett mantra de senaste åren från ekonomer och facket. Det är vad som återstår i lönekuvertet när alla skatter och avgifter betalats. Men denna viktiga åtgärd som alla drömt om för att få igång ekonomin igen, får bara 2,5 miljarder att dela på mellan löntagare och arbetsgivare.

Budgetplanen är naturligtvis en balansakt i den högre skolan. Letta har måst medla mellan Berlusconis vallöften att ingen fastighetsskatt skall drabba ”första huset”. Det har man lyckats med genom att döpa om den. IMU försvinner. Istället kommer Trise (Tassa rifiuti e servizi, skatt på avfall och service). Riktigt hur den skall se ut är ännu inte klart. Men så mycket vet man att avgiften för sophämtning ökar och avdragen för hemmaboende barn minskar. Så summan av kardemumman blir troligen att de 80 av befolkningen som äger lägenheten de bor i, får betala mer.

Fosse Ardeatine

Låt oss lämna ekonomin för ett par andra högaktuella frågor.

I fredags dog Erich Priebke, SS-kaptenen som, tillsammans med överste Herbert Kappler, var ansvarig för massakern på 335 romare i Fosse Ardeatine. Priebke blev 100 år, tog aldrig avstånd från vad han gjort och i ett testamente sällade han sig till dem som hävdar att Shoa aldrig inträffat, att 6 miljoner judar aldrig förintats i nazismens koncentrationsläger.

Så här var det med Fosse Ardeatine. 23 mars 1944 attackerades ett kompani från 3:e battaljonen Polizeiregiment ”Bozen” som tjänstgjort som hederskompani vid Quirinalpalatset. Attentatsmännen utgjordes av en grupp, Gap,  ur motståndsrörelsen. 335 soldater dödades. Tillsammans med överste Herbert Kappler organiserades den vedergällning Hitler krävde – 10 italienare skulle dödas för varje tysk soldat som omkommit.

Priebke gick först igenom en lista på fångar i Roms fängelse Regina Coeli  som redan dömts till döden. När dessa inte räckte tömdes tortyrlokalerna i Via Tasso och när inte heller dessa räckte fyllde man på med judar från Roms ghetto. Han valde senare ut dem som skulle fungera som exekutionspatrull och instruerade dem hur de skulle gå till väga.

Sedan kördes alla ut till ett område vid via Ardeatina, söder om Rom. Där finns sedan urminnes tider grottor ur vilka man grävt fram pozzolana, vulkanaska som användes som byggnadsmaterial. Med lastbilsmotorerna på högsta varv för att de som väntade inte skulle höra vad som pågick inne i grottorna, fördes offren fem om fem in i grottan. De sköts i nacken, medan nästa grupp om fem väntade. Snart fylldes grottan av liken och de sista grupperna fick klättra upp för högarna av lik innan de sköts.

Vid Fosse Ardeatine hålls varje år minnesstunder, kransar läggs ned och representanter för partierna med presidenten i spetsen, tillsammans med ledare för den judiska församlingen, påminner om nazismens och fascismens offer.

Priebke lyckades fly efter kriget, först till Brasilien. Han slog sig sedan ned i turistorten Bariloche i Argentina där en TV-trupp upptäckte honom i mitten av 80-talet. Han greps och utlämnades till Italien där han dömdes till livstids fängelse. På grund av sin ålder förvandlades domen snart till husarrest.

I fredags dog han alltså och sedan dess har diskussionen pågått om hur han skulle begravas. Alldeles uppenbart hade han många som sympatiserade med honom. Vatikanen bestämde omedelbart att en nazistisk massmördare inte kunde bli föremål för en jordfästning i en katolsk kyrka. Advokaten krävde då att en religiös ceremoni skulle organiseras utomhus någonstans. Men Roms borgmästare, Ignazio Marino, förbjöd något sådant inom Rom kommun.

I hemlighet kördes då kistan upp till Albano, inte långt från påvens Castelgandolfo i bergen söder om Rom. Men även här blev det stopp då borgmästaren nekade transporten genom kommunens område. Då tog Roms prefekt kommandot och beordrade att ceremonin skulle ändå äga rum i ett institut som kontrolleras av den ultrakonservativa orden Fraternità San Pio X. En rörelse så reaktionär att den uteslutits genom beslut av två påvar.

Utanför institutet samlades under dagen flera tusen antifascister som protesterade mot att Priebke skulle begravas i deras kommun. Men även Roms nazister ville vara med och organiserade bussar och bilar som körde upp kamraterna till Albano. Karabinjärer och polis mobiliserades för att hålla grupperna ifrån varandra. En präst som var på väg in till mässan hotades med stryk men räddades av polisen.

Fram på kvällen hade ett hundratal inbjudna tagit plats i kapellet, bland dem en av Priebkes söner som bor i Usa. Men skränet och hotelserna utifrån fick prästen don Pierpaolo att avbryta mässan och ta av sig mässhaken.

Efter någon timme lyckades myndigheterna organisera en ny flyktväg. I en anonym bil fördes kistan till militärflygplatsen Pratica di Mare. Just nu pågår förhandlingar om hur frågan skall lösas.

Via Rasella

Så tar historien hand om Priebke än en gång. För idag, onsdag 16 oktober, minns Rom och Italien hur nazisterna, med hjälp från de inhemska fascisterna, gjorde razzia i Roms ghetto och förde bort 1.259 judar, mest gamla, kvinnor och barn. Efter två dagar i en militärförläggning fördes de till järnvägsstationen Roma Tiburtina där de lastades ombord på ett tåg som körde dem till Auschwitz. Endast sexton kunde återvända till Rom, bland dem en enda kvinna. Den som organiserade allt detta var än en gång Herbert Kappler.

Som så många gånger förut deltog president Giorgio Napolitano i minneshögtiden i Roms Synagoga. Ett namn nekade alla talare att uttala i templet, Erich Priebke. ”Vi får aldrig glömma”, var löftet alla gav och uppmaningen att de unga skall lära sig vad nazismen och fascismen innebar.

Samma dag röstade deputeradekammaren enhälligt för att negationismen är ett brott. Men innan den lagen är helt godkänt återstår omröstningen i senaten.