Sjukvårdskris,
budgetpaket och
nazistmassakrer
Rom, onsdag 16 oktober
- - Jag är
så arg, så indignerad när jag hör talas om alla nedskärningar i sjukvården. Jag
har legat 10 dagar på San Giovanni och sett hur läkare och sköterskor jobbar
och sliter...
Det är en gammal kvinnas röst som inleder ett av Rai:s suveräna
morgonprogram i radions kanal tre. Rösten är tunn och spröd men hon har väldigt
klart för sig vad hon vill säga i den dagliga programpunkten – Tutta la città ne parla – Hela stan talar om det här.
Ett glimrande program som tar upp ett ämne lyssnarna dragit fram i det
andra legendariska programmet i samma kanal: Prima pagina, Första sidan.
Allt detta är verkligen legendarisk radiohistoria. Prima pagina har sänts i
37 år. Formatet är enkelt: från 7.15 under 45 minuter läser en utvald
journalist dagens tidningar, fastnar vid någon särskild nyhet eller kommenterar
en ledare. Från kl 8 är det telefonsluss då lyssnarna själva kommenterar,
ställer frågor eller undrar om något aktuellt. Vi – för modestamente har även jag varit med tre gånger – är vid det här
laget nästan 2000 journalister som fått pröva på denna särklassiga radioform.
Kvinnan fortsätter:
- - Här
ligger 20 personer i korridorerna på bårar, sjuksköterskorna får jobba upp till
14 timmar om dagen. Och så talar dom om att skära ännu mer i sjukvården.
En annan lyssnarröst kommer in:
- Jag
och min hustru jobbar båda två i sjukvården. 1994 var hon 28 år och den yngsta
på sin avdelning. Idag när hon är 47 år är hon fortfarande yngst – och det
beror på att pensionsavgångarna inte kompenseras. Inget nytt folk rekryteras.
På min egen avdelning är jag som 50-åring yngst. Häromveckan var jag på ett
symposium för att diskutera sjukvården. Då visade det sig att av 12 var jag och en kollega de enda som var fast anställda i den statliga
sjukvården. Alla de andra tillhörde bemanningsbolag eller var korttidsanställda. Det här beror på att sedan åratal håller man på med en
falsk privatisering. Nu läggs resurserna på privata kliniker som tar hand om skattebetalarnas pengar.
(Någon som känner igen det här?)
Programledaren, Giorgio Zanchini, kommer in. Han knyter an till
tidningsläsaren några timmar tidigare. Konstaterar att alla tidningar talar om
regeringens finansplan (som nu kallas Legge di stabilità) som skall presenteras idag. Alla medier har sina ”avslöjanden” om vad den
kommer att innehålla. Nedskärningar i sjukvården för 2,6 miljarder på tre år,
11 procents lägre läkemedelskostnad, 3,3 procents nedskärning av
sjukhuskostnaden. Fortsatt lönestopp (sedan 2010) för sjukhusanställda. 10 proc
nedskärning av kostnaden för
övertidsersättning för alla statsanställda. Poliserna kommer lindrigare undan: bara 5
proc lägre översättning.
Zanchini förklarar:
-
- Italienarna
betalar var och en 2.414 euro per år mot genomsnittet i 14 Eu-länder, 3.573
euro. Sjukvården i Italien har bara ökat med 4 proc jämfört med Eu-ländernas
genomsnitt 4,4. Ändå vill man nu göra
nya nedskärningar.
San Giovannisjukhusets chef kommer in i sändningen. Han har ingen svårighet
att ge den gamla damen rätt. Så ser faktiskt situationen ut, säger han. Och
förklarar: La signora har uppenbart
varit på en av våra avdelningar i frontlinjen, en avdelning med
”excellens”-stämpel – men ändå, i frontlinjen.
-
Problemet
är nedskärningarna ”rätt över”, i tagli
lineare. De håller på att ta död
på sjukvården, säger han.
För sanningen är som så många gånger tidigare att det finns avdelningar,
sjukhus och regioner där ansträngningarna att vara effektiva och inte slösa
pågår på alla håll. Sedan finns det sjukhus och regioner där ett ingrepp kostar
uppemot dubbelt så mycket som på andra håll. Där dagskostnaden för en
sjukhussäng är 25-35 proc högre än i andra regioner.
Skär man rätt av drabbar detta naturligtvis dem hårdare som varit duktiga
och själva genomfört rationaliseringar och besparingar. Mycket mera än de
områden där ”kostnadsmedvetenheten är mindre markant”, som ministrarna
diplomatiskt brukar uttrycka sig.
Eftersom jag läst svenska tidningar och hört kollegor och goda
vänner berätta de senaste dagarna om deras intryck från den svenska vården, är det inte svårt att
se paralleller. Tycks det.
Så går dagen och i lagom tid till kvällsnytt på TV, slutade
regeringskonseljen. Enrico Letta kallade till konferens. Han är leende och
lättad: ”det blir inga skärningar i sjukvården”. En nedskärning med 2,6 miljarder skulle få
sjukvården i 15 regioner att riskera sammanbrott, förklarar han. Katastrofbilden hade målats
upp av socialminister Beatrice Lorenzin, från Berlusconipartiet Pdl.
Letta börjar bläddra i den digra luntan som skall vara regeringens
ekonomiska program under de kommande tre åren. Men lovar nya utgifter i
storleksordningen 11,6 miljarder. Då har man också räknat in skattesänkningar
med 3,7 miljarder. En av de viktigaste är att minska ”skattetröskeln”, il cuneo fiscale, ett mantra de senaste
åren från ekonomer och facket. Det är vad som återstår i lönekuvertet när alla
skatter och avgifter betalats. Men denna viktiga åtgärd som alla drömt om för
att få igång ekonomin igen, får bara 2,5 miljarder att dela på mellan löntagare
och arbetsgivare.
Budgetplanen är naturligtvis en balansakt i den högre skolan. Letta har
måst medla mellan Berlusconis vallöften att ingen fastighetsskatt skall drabba
”första huset”. Det har man lyckats med genom att döpa om den. IMU
försvinner. Istället kommer Trise (Tassa
rifiuti e servizi, skatt på avfall och service). Riktigt hur den skall se
ut är ännu inte klart. Men så mycket vet man att avgiften för sophämtning ökar
och avdragen för hemmaboende barn minskar. Så summan av kardemumman blir
troligen att de 80 av befolkningen som äger lägenheten de bor i, får betala
mer.
Fosse Ardeatine
Låt oss lämna ekonomin för ett par andra högaktuella frågor.
I fredags dog Erich Priebke, SS-kaptenen som, tillsammans med överste
Herbert Kappler, var ansvarig för massakern på 335 romare i Fosse Ardeatine.
Priebke blev 100 år, tog aldrig avstånd från vad han gjort och i ett testamente
sällade han sig till dem som hävdar att Shoa
aldrig inträffat, att 6 miljoner judar aldrig förintats i nazismens
koncentrationsläger.
Så här var det med Fosse Ardeatine. 23 mars 1944 attackerades ett kompani
från 3:e battaljonen Polizeiregiment
”Bozen” som tjänstgjort som hederskompani vid Quirinalpalatset.
Attentatsmännen utgjordes av en grupp, Gap,
ur motståndsrörelsen. 335 soldater dödades. Tillsammans med överste
Herbert Kappler organiserades den vedergällning Hitler krävde – 10 italienare
skulle dödas för varje tysk soldat som omkommit.
Priebke gick först igenom en lista på fångar i Roms fängelse Regina
Coeli som redan dömts till döden. När
dessa inte räckte tömdes tortyrlokalerna i Via Tasso och när inte heller dessa
räckte fyllde man på med judar från Roms ghetto. Han valde senare ut dem som
skulle fungera som exekutionspatrull och instruerade dem hur de skulle gå till
väga.
Sedan kördes alla ut till ett område vid via Ardeatina, söder om Rom. Där
finns sedan urminnes tider grottor ur vilka man grävt fram pozzolana,
vulkanaska som användes som byggnadsmaterial. Med lastbilsmotorerna på högsta varv
för att de som väntade inte skulle höra vad som pågick inne i grottorna, fördes
offren fem om fem in i grottan. De sköts i nacken, medan nästa grupp om fem
väntade. Snart fylldes grottan av liken och de sista grupperna fick klättra upp
för högarna av lik innan de sköts.
Vid Fosse Ardeatine hålls varje
år minnesstunder, kransar läggs ned och representanter för partierna med
presidenten i spetsen, tillsammans med ledare för den judiska församlingen, påminner
om nazismens och fascismens offer.
Priebke lyckades fly efter kriget, först till Brasilien. Han slog sig sedan
ned i turistorten Bariloche i Argentina där en TV-trupp upptäckte honom i mitten av 80-talet. Han
greps och utlämnades till Italien där han dömdes till livstids fängelse. På
grund av sin ålder förvandlades domen snart till husarrest.
I fredags dog han alltså och sedan dess har diskussionen pågått om hur han
skulle begravas. Alldeles uppenbart hade han många som sympatiserade med honom.
Vatikanen bestämde omedelbart att en nazistisk massmördare inte kunde bli
föremål för en jordfästning i en katolsk kyrka. Advokaten krävde då att en
religiös ceremoni skulle organiseras utomhus någonstans. Men Roms borgmästare,
Ignazio Marino, förbjöd något sådant inom Rom kommun.
I hemlighet kördes då kistan upp till Albano, inte långt från påvens
Castelgandolfo i bergen söder om Rom. Men även här blev det stopp då
borgmästaren nekade transporten genom kommunens område. Då tog Roms prefekt
kommandot och beordrade att ceremonin skulle ändå äga rum i ett institut som
kontrolleras av den ultrakonservativa orden Fraternità San Pio X. En rörelse
så reaktionär att den uteslutits genom beslut av två påvar.
Utanför institutet samlades under dagen flera tusen antifascister som
protesterade mot att Priebke skulle begravas i deras kommun. Men även Roms
nazister ville vara med och organiserade bussar och bilar som körde upp
kamraterna till Albano. Karabinjärer och polis mobiliserades för att hålla
grupperna ifrån varandra. En präst som var på väg in till mässan hotades med
stryk men räddades av polisen.
Fram på kvällen hade ett hundratal inbjudna tagit plats i kapellet, bland
dem en av Priebkes söner som bor i Usa. Men skränet och hotelserna utifrån fick
prästen don Pierpaolo att avbryta mässan och ta av sig mässhaken.
Efter någon timme lyckades myndigheterna organisera en ny flyktväg. I en anonym
bil fördes kistan till militärflygplatsen Pratica di Mare. Just nu pågår
förhandlingar om hur frågan skall lösas.
Via Rasella
Så tar historien hand om Priebke än en gång. För idag, onsdag 16 oktober,
minns Rom och Italien hur nazisterna, med hjälp från de inhemska fascisterna, gjorde
razzia i Roms ghetto och förde bort 1.259 judar, mest gamla, kvinnor och barn.
Efter två dagar i en militärförläggning fördes de till järnvägsstationen Roma Tiburtina
där de lastades ombord på ett tåg som körde dem till Auschwitz. Endast sexton
kunde återvända till Rom, bland dem en enda kvinna. Den som organiserade allt
detta var än en gång Herbert Kappler.
Som så många gånger förut deltog president Giorgio Napolitano i
minneshögtiden i Roms Synagoga. Ett namn nekade alla talare att uttala i
templet, Erich Priebke. ”Vi får aldrig glömma”, var löftet alla gav och
uppmaningen att de unga skall lära sig vad nazismen och fascismen innebar.
Samma dag röstade deputeradekammaren enhälligt för att negationismen är ett
brott. Men innan den lagen är helt godkänt återstår omröstningen i senaten.




