Om budgetplanen och nazistmassakrer

Sjukvårdskris, 

budgetpaket och

nazistmassakrer

Rom, onsdag 16 oktober

-             -  Jag är så arg, så indignerad när jag hör talas om alla nedskärningar i sjukvården. Jag har legat 10 dagar på San Giovanni och sett hur läkare och sköterskor jobbar och sliter...

Det är en gammal kvinnas röst som inleder ett av Rai:s suveräna morgonprogram i radions kanal tre. Rösten är tunn och spröd men hon har väldigt klart för sig vad hon vill säga i den dagliga programpunkten – Tutta la città ne parla – Hela stan talar om det här. 

Ett glimrande program som tar upp ett ämne lyssnarna dragit fram i det andra legendariska programmet i samma kanal: Prima pagina, Första sidan.

Allt detta är verkligen legendarisk radiohistoria. Prima pagina har sänts i 37 år. Formatet är enkelt: från 7.15 under 45 minuter läser en utvald journalist dagens tidningar, fastnar vid någon särskild nyhet eller kommenterar en ledare. Från kl 8 är det telefonsluss då lyssnarna själva kommenterar, ställer frågor eller undrar om något aktuellt. Vi – för modestamente har även jag varit med tre gånger – är vid det här laget nästan 2000 journalister som fått pröva på denna särklassiga radioform.

Kvinnan fortsätter:

-           -  Här ligger 20 personer i korridorerna på bårar, sjuksköterskorna får jobba upp till 14 timmar om dagen. Och så talar dom om att skära ännu mer i sjukvården.

En annan lyssnarröst kommer in:

-               Jag och min hustru jobbar båda två i sjukvården. 1994 var hon 28 år och den yngsta på sin avdelning. Idag när hon är 47 år är hon fortfarande yngst – och det beror på att pensionsavgångarna inte kompenseras. Inget nytt folk rekryteras. På min egen avdelning är jag som 50-åring yngst. Häromveckan var jag på ett symposium för att diskutera sjukvården. Då visade det sig att av 12 var jag och en kollega de enda som var fast anställda i den statliga sjukvården. Alla de andra tillhörde bemanningsbolag eller var korttidsanställda. Det här beror på att sedan åratal håller man på med en falsk privatisering. Nu läggs resurserna på privata kliniker som tar hand om skattebetalarnas pengar. 

           (Någon som känner igen det här?)

Programledaren, Giorgio Zanchini, kommer in. Han knyter an till tidningsläsaren några timmar tidigare. Konstaterar att alla tidningar talar om regeringens finansplan (som nu kallas Legge di stabilità) som skall presenteras idag. Alla medier har sina ”avslöjanden” om vad den kommer att innehålla. Nedskärningar i sjukvården för 2,6 miljarder på tre år, 11 procents lägre läkemedelskostnad, 3,3 procents nedskärning av sjukhuskostnaden. Fortsatt lönestopp (sedan 2010) för sjukhusanställda. 10 proc nedskärning av kostnaden för  övertidsersättning för alla statsanställda.  Poliserna kommer lindrigare undan: bara 5 proc lägre översättning.

Zanchini förklarar:

-        

             -  Italienarna betalar var och en 2.414 euro per år mot genomsnittet i 14 Eu-länder, 3.573 euro. Sjukvården i Italien har bara ökat med 4 proc jämfört med Eu-ländernas genomsnitt 4,4.  Ändå vill man nu göra nya nedskärningar.

San Giovannisjukhusets chef kommer in i sändningen. Han har ingen svårighet att ge den gamla damen rätt. Så ser faktiskt situationen ut, säger han. Och förklarar: La signora har uppenbart varit på en av våra avdelningar i frontlinjen, en avdelning med ”excellens”-stämpel – men ändå, i frontlinjen.

-        Problemet är nedskärningarna ”rätt över”, i tagli lineare. De håller på att ta död på sjukvården, säger han.

För sanningen är som så många gånger tidigare att det finns avdelningar, sjukhus och regioner där ansträngningarna att vara effektiva och inte slösa pågår på alla håll. Sedan finns det sjukhus och regioner där ett ingrepp kostar uppemot dubbelt så mycket som på andra håll. Där dagskostnaden för en sjukhussäng är 25-35 proc högre än i andra regioner.

Skär man rätt av drabbar detta naturligtvis dem hårdare som varit duktiga och själva genomfört rationaliseringar och besparingar. Mycket mera än de områden där ”kostnadsmedvetenheten är mindre markant”, som ministrarna diplomatiskt brukar uttrycka sig.

Eftersom jag läst svenska tidningar och hört kollegor och goda vänner berätta de senaste dagarna om deras intryck från den svenska vården, är det inte svårt att se paralleller. Tycks det.

Så går dagen och i lagom tid till kvällsnytt på TV, slutade regeringskonseljen. Enrico Letta kallade till konferens. Han är leende och lättad: ”det blir inga skärningar i sjukvården”.  En nedskärning med 2,6 miljarder skulle få sjukvården i 15 regioner att riskera sammanbrott, förklarar han. Katastrofbilden hade målats upp av socialminister Beatrice Lorenzin, från Berlusconipartiet Pdl.

Letta börjar bläddra i den digra luntan som skall vara regeringens ekonomiska program under de kommande tre åren. Men lovar nya utgifter i storleksordningen 11,6 miljarder. Då har man också räknat in skattesänkningar med 3,7 miljarder. En av de viktigaste är att minska ”skattetröskeln”, il cuneo fiscale, ett mantra de senaste åren från ekonomer och facket. Det är vad som återstår i lönekuvertet när alla skatter och avgifter betalats. Men denna viktiga åtgärd som alla drömt om för att få igång ekonomin igen, får bara 2,5 miljarder att dela på mellan löntagare och arbetsgivare.

Budgetplanen är naturligtvis en balansakt i den högre skolan. Letta har måst medla mellan Berlusconis vallöften att ingen fastighetsskatt skall drabba ”första huset”. Det har man lyckats med genom att döpa om den. IMU försvinner. Istället kommer Trise (Tassa rifiuti e servizi, skatt på avfall och service). Riktigt hur den skall se ut är ännu inte klart. Men så mycket vet man att avgiften för sophämtning ökar och avdragen för hemmaboende barn minskar. Så summan av kardemumman blir troligen att de 80 av befolkningen som äger lägenheten de bor i, får betala mer.

Fosse Ardeatine

Låt oss lämna ekonomin för ett par andra högaktuella frågor.

I fredags dog Erich Priebke, SS-kaptenen som, tillsammans med överste Herbert Kappler, var ansvarig för massakern på 335 romare i Fosse Ardeatine. Priebke blev 100 år, tog aldrig avstånd från vad han gjort och i ett testamente sällade han sig till dem som hävdar att Shoa aldrig inträffat, att 6 miljoner judar aldrig förintats i nazismens koncentrationsläger.

Så här var det med Fosse Ardeatine. 23 mars 1944 attackerades ett kompani från 3:e battaljonen Polizeiregiment ”Bozen” som tjänstgjort som hederskompani vid Quirinalpalatset. Attentatsmännen utgjordes av en grupp, Gap,  ur motståndsrörelsen. 335 soldater dödades. Tillsammans med överste Herbert Kappler organiserades den vedergällning Hitler krävde – 10 italienare skulle dödas för varje tysk soldat som omkommit.

Priebke gick först igenom en lista på fångar i Roms fängelse Regina Coeli  som redan dömts till döden. När dessa inte räckte tömdes tortyrlokalerna i Via Tasso och när inte heller dessa räckte fyllde man på med judar från Roms ghetto. Han valde senare ut dem som skulle fungera som exekutionspatrull och instruerade dem hur de skulle gå till väga.

Sedan kördes alla ut till ett område vid via Ardeatina, söder om Rom. Där finns sedan urminnes tider grottor ur vilka man grävt fram pozzolana, vulkanaska som användes som byggnadsmaterial. Med lastbilsmotorerna på högsta varv för att de som väntade inte skulle höra vad som pågick inne i grottorna, fördes offren fem om fem in i grottan. De sköts i nacken, medan nästa grupp om fem väntade. Snart fylldes grottan av liken och de sista grupperna fick klättra upp för högarna av lik innan de sköts.

Vid Fosse Ardeatine hålls varje år minnesstunder, kransar läggs ned och representanter för partierna med presidenten i spetsen, tillsammans med ledare för den judiska församlingen, påminner om nazismens och fascismens offer.

Priebke lyckades fly efter kriget, först till Brasilien. Han slog sig sedan ned i turistorten Bariloche i Argentina där en TV-trupp upptäckte honom i mitten av 80-talet. Han greps och utlämnades till Italien där han dömdes till livstids fängelse. På grund av sin ålder förvandlades domen snart till husarrest.

I fredags dog han alltså och sedan dess har diskussionen pågått om hur han skulle begravas. Alldeles uppenbart hade han många som sympatiserade med honom. Vatikanen bestämde omedelbart att en nazistisk massmördare inte kunde bli föremål för en jordfästning i en katolsk kyrka. Advokaten krävde då att en religiös ceremoni skulle organiseras utomhus någonstans. Men Roms borgmästare, Ignazio Marino, förbjöd något sådant inom Rom kommun.

I hemlighet kördes då kistan upp till Albano, inte långt från påvens Castelgandolfo i bergen söder om Rom. Men även här blev det stopp då borgmästaren nekade transporten genom kommunens område. Då tog Roms prefekt kommandot och beordrade att ceremonin skulle ändå äga rum i ett institut som kontrolleras av den ultrakonservativa orden Fraternità San Pio X. En rörelse så reaktionär att den uteslutits genom beslut av två påvar.

Utanför institutet samlades under dagen flera tusen antifascister som protesterade mot att Priebke skulle begravas i deras kommun. Men även Roms nazister ville vara med och organiserade bussar och bilar som körde upp kamraterna till Albano. Karabinjärer och polis mobiliserades för att hålla grupperna ifrån varandra. En präst som var på väg in till mässan hotades med stryk men räddades av polisen.

Fram på kvällen hade ett hundratal inbjudna tagit plats i kapellet, bland dem en av Priebkes söner som bor i Usa. Men skränet och hotelserna utifrån fick prästen don Pierpaolo att avbryta mässan och ta av sig mässhaken.

Efter någon timme lyckades myndigheterna organisera en ny flyktväg. I en anonym bil fördes kistan till militärflygplatsen Pratica di Mare. Just nu pågår förhandlingar om hur frågan skall lösas.

Via Rasella

Så tar historien hand om Priebke än en gång. För idag, onsdag 16 oktober, minns Rom och Italien hur nazisterna, med hjälp från de inhemska fascisterna, gjorde razzia i Roms ghetto och förde bort 1.259 judar, mest gamla, kvinnor och barn. Efter två dagar i en militärförläggning fördes de till järnvägsstationen Roma Tiburtina där de lastades ombord på ett tåg som körde dem till Auschwitz. Endast sexton kunde återvända till Rom, bland dem en enda kvinna. Den som organiserade allt detta var än en gång Herbert Kappler.

Som så många gånger förut deltog president Giorgio Napolitano i minneshögtiden i Roms Synagoga. Ett namn nekade alla talare att uttala i templet, Erich Priebke. ”Vi får aldrig glömma”, var löftet alla gav och uppmaningen att de unga skall lära sig vad nazismen och fascismen innebar.

Samma dag röstade deputeradekammaren enhälligt för att negationismen är ett brott. Men innan den lagen är helt godkänt återstår omröstningen i senaten.   

Lampedusas döda enar Italien

Rom, fredag 4 oktober

Ny tragedi

vid 

Lampedusa

48 timmar har gått efter Silvio Berlusconis kolossala kovändning. Början på slutet, undrar många. Vad händer nu?

Men så  hamrar TV-kanalerna in bilderna från Lampedusa. 98 livlösa kroppar fyller salarna i öns lilla flygplatshangar. Några timmar senare har antalet ökat: 111. Men misstankarna är att de kan bli över 300.

Bland ett drygt 80-tal män räknas många kvinnor. Fyra små barn ligger bland de andra döda. Utsända rapporterar att en liten tvåårig flicka bär nyinköpta plastskor. Hennes föräldrar ville tydligen att hon skulle vara fin inför resan mot Europa.

155 har räddats levande, många med svåra brännskador eller i livsfara efter att ha fått i sig brännolja. Ombord på den gamla fiskebåten fanns runt 500 personer. La Repubblica idag berättar om 24-åriga Kebrat som räknats in bland de döda på kajen. Plötsligt såg någon att hon andades, hon öppnade ögonen och spydde vatten och brännolja. Hon fördes i helikopter till Palermo och försöker le mot reportern Romina Marceca: ”Nu är allt ok”, säger hon.

Men läkarna fruktar att hon andats in för mycket olja i lungorna. Ingen kan säga om hon kommer att överleva.

Katastrofen inträffade  efter att någon kommit på ide’n att tända upp en eld på däck för att väcka uppmärksamhet från kustbevakningen. Det har sagts att man tidigare försökt få kontakt via radio men att detta misslyckats. När elden flammade upp och blev omöjlig att kontrollera skall många i panik ha kastat sig överbord. Men den allra största delen av dessa flyktingar kan inte simma. De kommer från afrikanska regioner som ofta ligger långt från sjöar och hav.

Ännu en gång fylls alla Lampedusas mottagningsmöjligheter. Extra räddningspersonal flygs in från Sicilien. Specialutrustade dykare flygs med ett amfibieflygplan, en Canadair, in från Toscana för att plocka upp de tiotals kroppar man sett sitter fast i vraket. Dykarna arbetar på 70 meters djup. En fraktbåt transporterar ett hundratal likkistor. 

En oändlig katastrof och tragedi. De vanliga orden förlorar sin mening.  Påven Francesco säger under morgonmässan: ”Inför nyheterna om ännu en stor olycka bland emigranterna kommer ordet skam för mig. Skam, säger han efter en lång eftertänksam paus”. Morgontidningarna idag tar upp ordet, det finns i alla rubriker.

Idag reser påven till Assisi, helgonet han valt sitt namn efter, har namnsdag och basilikan är redan fullsatt. Alla väntar med spänning på vilket utspel påven kan göra idag.

Inrikesministern, Angelino Alfano,  – bara några timmar efter att regeringen Enrico Letta vunnit förtroendeomröstningarna i senaten och kammaren, flög ned till Lampedusa. Från flygplatshangaren framför de omkomna ringde han direkt till Jose’ Manuel Barroso, Eu-kommissionens ordförande. Budskapet är att nu måste EU aktivt och konkret gripa tag i detta enorma problem. Det kan inte bara vara ett enda lands ansvar att ta hand om de 100.000-tals flyktingar som nu dras mot Medelhavets stränder i förhoppning att kunna ta sig in i Europa. Alla medlemsstater måste sin del av ansvaret. Italien blir förstaland för många bara på grund av geografin.

Även Cecilia Malmström intervjuas och säger bl a att hon håller med Barroso. Men också att Italien inte lämnats ensam utan fått de största bidragen hittills. Mellan 2010 och 2012 har 230 miljoner euro betalats ut. Bara hittills under 2013 har Italien fått 137 miljoner. Men detta är bara en droppe i havet. Alfano räknade upp vad flyktingströmmen kräver för finansiella resurser. Över 30.000 flyktingar har tagits om hand. De normala flyktingförläggnignarna har fördubblat sin kapacitet till 16.000 platser som kostar 180 miljoner euro att driva. 70 miljoner kostar behandlingen av uppehållstillstånden. 

Till bilden hör också att för de allra flesta är Italien bara ett genomgångsland. Många har redan släkt i Tyskland eller något annat nordeuropeiskt land dit de vill komma så snart som möjligt. Det har till och med förekommit demonstrationer bland desperata flyktingar mot att registreringen och fingeravtrycken. De vet att enligt Dublinkonventionen blir de så bundna till Italien som första mottagarland. 

Naturligtvis måste Lega Nord utmärka sig i även den här frågan. Deputeradekammarens talman/kvinna, Laura Boldrini, tidigare språkrör för UNHCR, bad om en tyst minut för offren och talade om solidaritet med dem som förföljs. I en replik kommenterade Gianluca Pini, LN. : ”Boldrini och Kyenge är moraliskt ansvariga för alla dessa som omkommit i havet vid Lampedusa”. Cécile Kyenge är jämlikhetsminister och född i Kongo. Enligt Pini har deras humanitära framtoning väckt nytt hopp hos flyktingarna och därmed ökat strömmen mot Italien. Men Pini fick knappt medhåll från sina egna för den åsikten. Minister Kyenge suckar när hon ser TV-bilderna: ”Även jag kunde ha varit med på en sådan båt”.

Enrico Letta har påbjudit landssorg idag och i alla italienska skolor skall hållas en tyst minut. Landets 7 miljoner i frivilligrörelsen mobiliseras för att hjälpa till på alla områden.

Men politiken tränger på idag också. Radio Radikale, denna förnämliga institution, sände den offentliga delen av sammanträdet i morse i senatens kontrollutskott för immunitetsfall. Idag finns bara ett fall på dagordningen: Silvio Berlusconis. Han har lobbat in i det sista med att träffa de fyra utskottsmedlemmar som hör hemma i hans läger. Hade någon annan gjort samma sak hade det protesterna haglat. Trött fortsatte han att upprepa: ”Detta är en politisk dom. Men jag tänker gå vidare till Eu-domstolen. Jag vet att jag är oskyldig”.

Utgången bör vara given. Efter en fällande ”dom” är det bara aulan som återstår. Där tas frågan upp troligen i nästa vecka.

Under tiden står Enrico Letta överraskande starkare än någonsin. Tidningarna konstaterar att Silvio Berlusconi är trött. Han tycker det är meningslöst att framträda till sitt eget försvar. Han vill lämna över partiet till Angelino Alfano. Men en utbrytargrupp är klar – frågan är om den kommer att ledas av Alfano eller av någon annan. Man kan säga att just nu pågår en omstrukturering av hela högersidan. Först om någon vecka kan man veta hur italienska högern och mitten kommer att ställa sig.

Sedan kan man konstatera att Berlusconis helomvändning var en överraskning även för hans allra närmaste. Bara någon minut innan förtroendedebatten var slut inträffade tre viktiga händelser:

      1.  Pdl:s gruppledare i deputeradekammaren, Renato Brunetta, förklarar för reportrarna: ”Vi har bestämt med total enighet ” (all’unanimità) att rösta nej.
        2. Förre gruppledaren i senaten, Renato Schifano, klättrar upp till Berlusconi. ”Jag vill inte hålla det här talet. Du får själv göra voteringsförklaringen”.

         3.  Silvio Berlusconi begär ordet, sekunder innan tiden skulle ha löpt ut. Han harklar sig, försöker med sitt  sedvanliga småleende och säger:” Efter stor vånda har vi beslutat att rösta för förtroende för regeringen Enrico Letta”.

Jubel och applåder. Blixtsnabbt står det klart att Letta har vunnit, att hans regering kan fortsätta med reformarbet som redan örberetts. Hotet om nyval försvinner mot horisonten. Räntegapet mot tyska statsobligationerna ramlar ned mot 250 punktersstrecket. Milanobörsen tar ett glädjeskutt.

Allt detta ligger bakom oss nu. 

Nu återstår känslan av sorg för de döda på Lampedusa.

För övrigt - Alfano och många med honom gör ett stort nummer av att man vill kandidera Lampedusa till Nobels fredspris. Hoppas det inte är för sent. För vi som varit på ön och sätt hur invånarna ställer upp och hjälper trötta, frusna och uthungrade flyktingar, håller med.

Fredspriset till Lampedusa!