Berlusconi - the never ending story

BERLUSCONI DESPERAT

Hotar med regeringskris nu

Rom, torsdag 26 september

Den här bloggen hade jag tänkt skulle handla om Krisen. Inget nytt tema, precis. De senaste dagarna har varit fulla av larmrapporter.

Istället – ja, det blir Silvio Berlusconi ett varv till. Tyvärr – men detta tycks vara en Never ending story...

Det hände sig nämligen att kl 16, onsdagen 25 september, kom larmet från Högste Chefen till alla hans deputerade och senatorer. Det skulle bli ett gemensamt möte i tid för kvällens TV-nyheter i alla kanaler.

Bestörta och bekymrade strömmade de till en av parlamentets salar. B. själv kördes i limousinen fram till Palazzo Montecitorios bakväg. Gruppledaren i deputeradekammaren, Renato Brunetta, presenterade sin motion: ”Om senaten 4 oktober röstar för Berlusconis uteslutning, avgår alla Pdl-medlemmar”.

Sedan tog B. själv till orda. Jag följer Il Messaggeros sammanfattning av Berlusconis ord: 

”Vid det här laget är jag övertygad. Domarna vill arrestera mig, de vill förnedra mig.”
Han drar ännu en gång sitt lidandes historia under de 20 år som gått sedan han inledde den politiska karriären. Hundratals åklagarutredningar, 50 rättegångar, husundersökningar och så ”den kommunistiska domarkåren som sedan 20 år vill döda mig”. 

"Jag skickade upp Alfano till president Napolitano men han skojar bara med mig (mi prende in giro). ”Han vill att jag skall följa den vanliga ordningen, ett arbetsläger som luktar stalinismens gulag. Jag måste vänta på att Milanotribunalen räknar om tidslängden på straffet (som gäller förbudet att inneha offentliga ämbeten).”

Och så slutklämmen:
”De har inte förstått med vem de har att göra. Nu får det vara nog. Basta! Vi måste ge dem en signal. De senaste opinionsundersökningarna visar att vi får 36 procent i ett kommande val. Om det blir nyval – då vinner vi!”

Stämningen i salen är elektrisk, berättar tidningarna. På stående fot bestäms att kalla en stor manifestation i Rom på lördag. Parollen är redan klar: ”Siamo tutti decaduti”. Många av hans närmaste talade om statskupp och domarnas omstörtande verksamhet. 

En utpressning? Självklart – för B. är  hans rättsfall inte som alla andra. Enligt hans uppfattning gäller andra regler för honom än för vanligt folk. Han som har 10 miljoner väljare bakom sig. Han vill att någon, Napolitano eller någon annan institution skall rädda honom ur knipan. Annars tvingar han fram Enrico Lettas avgång.

 Men blir det allvar av det här hotet? Svårt att veta. Tonläget skruvas upp för varje minut som går. 

Situationen är absurd. Enrico Letta, regeringschef för en regering som (nominellt) stöds av Pdl och Pd, är på nordamerikansk turné. Han har besökt Toronto och New York, talat på Wall Street, inför Council on Foreign Relations och inför dussinvis med presumptiva investerare. Överallt har han försökt få igenom sitt budskap: de italienska statsfinanserna är på väg att saneras. Budgetläget är under kontroll. Även politiskt råder stabilitet.

Och just under dessa få timmar hotar Berlusconi utlysa en ny regeringskris. Bara för att han vill på alla vis undvika straffet HD har utmätt åt honom.

4 oktober är alltså dagen då senatens Giunta delle Immunità skall rösta om Berlusconi skall förlora sin plats i senaten. Den omröstningens resultat är givet.Utskottet kommer att demonstrera sin vilja att kasta ut Berlusconi från senaten.  Men italienska regler innehåller alltid nya steg upp i en trappa som aldrig tycks ta slut. Det slutliga beslutet fattas vid en omröstning i aulan. Och där kan allt hända.

För nu vädras misstankar och fruktan för förräderi: vilka var de 101 parlamentariker från Pd som röstade bort Romano Prodi i presidentvalet i våras, frågar sig många. Och dessa" krypskyttar", franco tiratori"  – hur kommer de att rösta när det handlar om deras egna (välbetalda) parlamentsplatser?

Så såg situationen ut igår middag. I god tid före lunchen tyckte Giorgio Napolitano att han fått nog och formulerade en officiell reaktion från Quirinalpalatset. I min snabböversättning låter deklarationen så här:

”Det beslut som fattades igår kväll av Pdl:s parlamentariska sammanträde, fick inte en formell form som  ett slutdokument att  göra offentligt så att det kunde  bringas till talmännens och republikens presidents kännedom. Men jag kan likväl inte annat än beteckna detta beslut som djupt oroande, nämligen att kollektivt avgå från parlamentet. Vilket i själva verket

Giorgio Napolitano talar till studenterna

betyder individuella avskedsansökningar, de enda möjliga  enligt reglerna. Men de skulle alltså gälla alla Pdl:s valda. Detta agerande skulle ge till resultat att kamrarnas funktionsduglighet skulle skadass i grunden.”

”Lika oroande är det  att denna aktion skulle utföras med syfte att utöva en extrem påtryckning på Statschefen för att uppnå kamrarnas snara upplösning. Ännu finns tid – och jag hoppas att den utnyttjas på bästa sätt – för att finna ett sätt att uttrycka – om nu detta är Pdl-ledamöternas önskan – deras politiska och humana solidaritet med Pdl:s president, utan att för denna  skull påverka de båda parlamentariska kamrarnas funktionsduglighet”.

”Det är naturligtvis inte ens nödvändigt att påpeka allvaret och absurditeten att tala om en  ”statskupp”, eller om  ”en omstörtande operation” riktad mot Pdl:s ledare. Att en dom som nått laga kraft, och som beslutats enligt alla våra juridiska normer, för specifika lagvidriga händelser, når sin tillämpning, är en grundläggande regel i alla Europas rättsstater, liksom regeln om statschefens eller regeringschefens icke-inblandning i frågor som enbart berör de juridiska institutionerna”. (Originalversionen i slutet av bloggen). 

Omedelbart efter Pdl-parlamentarikernas möte, startade en namninsamling bland  ledamöterna. De vill visa att de inte tagit något intryck av Napolitanos ord. Hotet mot regeringen Letta återstår - så länge  ingen ingriper för att rädda Berlusconi undan hans straff.

Vilket, som redan sagts, är omöjligt i dagens läge.

Förresten - denna samling av avskedsansökningar påminner starkt om rena teatern. För hittills har man aktat sig noga för att skicka dokumenten till den som verkligen skulle vara mottagaren. Nämligen talmännen i kamrarna. Eller i ministrarnas fall, konseljpresidenten Letta.

Nya attacker mot regeringen

Under hela fredagen fortsatte Pdl:s attacker mot regeringen. Partiets husorgan Il Giornale publicerade t ex ett öppet från bl a förre talmannen Renato Schifano och tidigare gruppledaren Maurizio Quagliariello. De anklagas av falkarna för att vara duvor då de fortfarande hoppas att Napolitano skall kunna ingripa. Stridisar som "la pitonessa" Santanche' slår tillbaka mot duvorna: "Uppenbarligen har de inte förstått att vi inte har nöjt oss med att rösta om ett kollektivt avsked - vi har verkligen skrivit på dem också. Det finns inget stöd för Lettas regering längre.

På fredagsmorgonen flög Giorgio Napolitano till Milano. Anledningen var att han skulle minnas en gammal god vän och framstående ekonom, Luigi Spaventa. Stor uippställning framför Bocconiuniversitetet och Napolitano läste upp ett lysande tal som kommer att tillhöra historien - var så säker. Två gånger bar inte rösten honom när han talade om samarbetet med Spaventa under efterkrigsåren. Ett samarbete så skiljt från det "politiska arbetet idag då varje form av uppriktighet och vilja att förstå, förbytts i personliga attacker och total avsaknad av respekt för institutionerna".

Om någon timme träffar Napolitano regeringschefen i Quirinalpalatset. Han får en rapport om förhandlingarna och mötena i New York. Det talas om att Letta kommer att gått till parlamentet i nästa vecka och begära förtroende. Där avgörs om Berlusconi sätter sina planer i verket.

I en framtida blogg skall jag ta upp frågorna Lettas regering brottas med just nu. Men först vill jag beskriva känslan av katastrof som dagligen sköljer in över de italienska institutionerna.

Det handlar om Telecom Italia, det handlar om Alitalia och det har handlat om Gucci och Armani och om många andra företag som får nya ägare. Italien säljer ut sina familjeklenoder.

Egentligen en gammal historia. 1984  köpte Electrolux Zanussi. Då satt de svenska journalisterna i korridoren utanför styrelserummet i Industridepartementet vid Via Veneto. Långt in på natten kom Hans Werthén ut och gnuggade händerna. ”Nu är det klart – vi har köpt Zanussi”. Någon timme tidigare hade han viskat medan han passerade mediagruppen i korridoren: ”Nog är väl det här som en komisk opera?”.

Då sågs den svenska multisen som en räddare uppe i Pordenonetrakten i Italiens nordöst. Zanussi hade i åratal dragit på sig stora skulder och satsat på allt för många hästar samtidigt.

Det var 40 år sedan. Idag handlar det om hur de verkliga symbolerna för den italienska ekonomin skall få utländska ägare.

Telecom Italia var ett välskött storföretag i italienska statsföretag, IRI. Medan Romano Prodi var regeringschef privatiserades Telecom Italia 1997. Staten kammade hem 27.000 miljarder lire – en summa som gav en extraskjuts in i eurosamarbetet. Idag håller spanska Telefonica på att ta över. Uppvaknandet har varit bryskt bland politiker och de som Massimo Dalema en gång kallade “capitano corragiosi”.  Läget idag är att Telecom Italia har en omsättning på 13.760 miljoner euro mot Telefonicas 28.563. Italienarna förlorade 1.407 miljoner euro förra året medan Telefonica tjänade 2.056. Telecoms nettoskuld är 28.813 mot Telefonicas 49.793. Telecom har drygt 82.000 anställda mot Telefonicas 131.000. (Enligt ekonomitidningen Il Sole 24 Ore).

Telecom Italia kontrolleras av en holding med namnet Telco. Tills igår låg kontrollen i Telco hos försäkringsbolaget Assicurazioni Generali, Mediobanca och storbanken Intesa San Paolo som tillsammans ägde över 51 proc. Men efter en föreslagen kapitalökning kommer Telefonica att ensam kontrollera 66 proc av Telco.

Som vi sett ovan:  Telefonica är om möjligt mera skuldsatt än det italienska företaget. Därav följer att när Telefonica får kontrollen riskerar Telecom Italia att förlora sina juveler i Sydamerika, främst Argentina och Brasilien.

I det här läget tar kommentatorerna fram historiken och konstaterar att som vanligt är de italienska storföretagen underkapitaliserade. Vid privatiseringen fick t ex Fiatchefen Gianni Agnelli kontrollen med bara drygt 6 proc av aktierna. Il Sole konstaterar att Telco kommenderar med bara drygt 22 proc av Telecoms aktier – 72, 55 proc ligger hos små och medelstora aktieägare.

Historien är naturligtvis mycket mera komplicerad än så här. Il Sole fyller fyra-fem sidor om dagen med info.

Sidor som blandas med diskussioner kring Alitalias framtid. Enligt uppgift finns det pengar för att hålla planen i luften fram till mitten av oktober. Sedan är det risk för konkurs. Sedan länge har Air France varit nära att ta över. För fem år sedan sa Silvio Berlusconi nej. Det kunde man tänka sig, hävdade han med sin sedvanliga demagogi, hur fransmännen skulle köra turisterna till Paris istället för till Milano eller Rom.

Då hade läget ändå varit relativt hyfsat för ett samgående. Air France var berett att ta över skulderna och driva nationalstoltheten vidare. Men Silvio sa alltså nej.

Idag är läget att det nejet kostat italienska skattebetalare 5 miljarder euro. Medan Alitalia på börsen har ett värde av 7 miljarder euro, köper fransmännen bolaget för 300 miljoner.

Så ännu en gång är det småspararna som får ta smällen

Uppgivenheten i radiodiskussionerna och bland tidningarnas insändare är påtaglig. Vad blir kvar om alla kronjuvelerna säljs ut. Vem garanterar i framtiden jobben i dessa företag?

Det blir fler tillfällen att diskutera det här.

” Il Presidente della Repubblica, Giorgio Napolitano, ha rilasciato la seguente dichiarazione:

"L’orientamento assunto ieri sera dall’Assemblea dei gruppi parlamentari del PdL non è stato formalizzato in un documento conclusivo reso pubblico e portato a conoscenza dei Presidenti delle Camere e del Presidente della Repubblica. Ma non posso egualmente che definire inquietante l’annuncio di dimissioni in massa dal Parlamento – ovvero di dimissioni individuali, le sole presentabili – di tutti gli eletti nel PdL. Ciò configurerebbe infatti l’intento, o produrrebbe l’effetto, di colpire alla radice la funzionalità delle Camere.

Non meno inquietante sarebbe il proposito di compiere tale gesto al fine di esercitare un’estrema pressione sul Capo dello Stato per il  più ravvicinato scioglimento delle Camere. C’è ancora tempo, e mi auguro se ne faccia buon uso, per trovare il modo di esprimere – se è questa la volontà dei parlamentari del PdL – la loro vicinanza politica e umana al Presidente del PdL, senza mettere in causa il pieno svolgimento delle funzioni dei due rami del Parlamento.

Non occorre poi neppure rilevare la gravità e assurdità dell’evocare un “colpo di Stato” o una “operazione eversiva” in atto contro il leader del PdL. L’applicazione di una sentenza di condanna definitiva, inflitta secondo le norme del nostro ordinamento giuridico per fatti specifici di violazione della legge, è dato costitutivo di qualsiasi Stato di diritto in Europa, così come lo è la non interferenza del Capo dello Stato o del Primo Ministro in decisioni indipendenti dell’autorità giudiziaria".

26 settembre 2013

Sommaren vi talade om Gud

Jorge Maria Bergoglio - påve Franciskus 

 Rom, 24 september

Någonting har hänt där på andra sidan Tibern – som vi romare brukar säga. Uttrycket betyder Vatikanen och kyrkan.

Den nye påven Francesco har i grunden förändrat påveämbetets framtoning i media. För det har aldrig tidigare hänt att en påven gått in i en debatt i stora tidningsdrakar, att han vågat ta ord som barmhärtighet och empati i munnen när det handlar om gayfolket, frånskilda och kvinnor som gjort abort.

Ett halvår efter att han utropats som ny biskop av Rom accepterade han att bli intervjuad av jesuiternas 162 år gamla idétidskrift, Civiltà Cattolica.  Ett sex timmar långt samtal som sedan chefredaktören (och tillika jesuitbroder) Antonio Spadaro knyter ihop till en 31 sidor lång text. En text där läsaren utan tvekan kommer närmare Jorge Mario Bergoglio än som tidigare varit möjligt.

Antonio Spadaro

De mest uppseendeväckande åsikterna har redan gått ut över världen.

”Vem är väl jag som skall döma en homosexuell som söker efter Gud”. Vilket, om det inte innebär en direkt nyorientering, så är det ljusår från de senaste decenniernas totala fördömanden.  Man måste alltid se till den enskilda människan, säger Franciskus. I fortsättningen skall man alltså inte vänta sig generella fördömanden eller snabba domar.

”När jag tänker på en kvinna som hade ett kraschat äktenskap bakom sig och som också aborterat. Denna kvinna hade sedan gift om sig och var en lycklig mor till fem barn. Aborten tynger henne och och hon ångrar sig uppriktigt. Hon skulle vilja gå vidare i ett kristet liv. Hur reagerar i ett sådant fall hennes biktfader?", frågar sig Franciskus.

Och svarar:

” Vi kan inte hålla på att ständigt upprepa allt som gäller aborter, homosexuella äktenskap och olika metoder för födelsekontroll. Detta är inte möjligt längre. Jag har aldrig talat mycket om dessa saker. Många har kritiserat mig för detta. Men när man pratar är det bäst att sätta in saker och ting i deras rätta sammanhang”.

Påven fortsätter: 

”Kyrkans inställning den känner ju alla till ändå. Och jag är en kyrkans son. Det är inte nödvändigt att hålla på och prata om det här hela tiden. Kyrkans lära (gli insegnamenti) både vad gäller moralen och dogmerna, har inte alla samma värden (non sono tutti equivalenti). En pastor i missionsarbete lever inte med tvånget att förmedla en mångfald doktriner att slå folk i huvudet med (da imporre con insistenza).  

En missionärverksamhet koncentrerar sig på det viktigaste, det nödvändigaste; vilket ju faktiskt är det som intresserar och aktiverar mest; det som får hjärtan att brinna som för lärjungarna i Emmaus. Vi måste alltså finna ett nytt jämviktsläge, annars riskerar även kyrkans moralbygge att störta samman som ett korthus, att förlora fräschheten och evangeliets doft. Evangeliets yttranden måste bli enklare, djupare, något som det strålar om. Det är dessa som sedan ger moraliska resultat.

Jorge Mario Bergoglios ord får onekligen en annan dimension när de sätts in i en kontext – precis som han själv säger. Nog har en amatör svårt att se någon djupare förändring i kyrkas budskap - närmast verkar det handla om hur det presenteras, vilka prioriteringar som görs.

Vid sidan om dessa brottningar med de gamla dogmerna innehåller också intervjun små blixtrande detaljer som får Franciskus personlighet att framstå ännu klarare.

Som när han berättar hur han upplevde de gamla traditionstyngda rummen i påvegemaken i Apostoliska palatset.

”Jag har ju alltid sökt efter en comunità. Jag kunde inte se mig som en ensam präst. Jag behöver en församling, en grupp, att jobba i och med. Och detta förstår man ju när jag valde att bo här i Santa Marta. När jag blev vald hade jag lottats till rum 207. De här rummen där vi är nu var avsedda att vara en gästvåning. Men jag valde att bo här, i rum nummer 201. När jag officiellt skulle ta påvevåningen i besittning, kände jag inom mig ett klart och tydligt ”nej”. 

"L’appartamento pontificio (påvelägenheten) i apostoliska palatset är inte lyxigt. Det är gammalt, möblerat med god smak och stort – men det är inte lyxigt. Men till slut är det  ändå som en upp och nedpåvänd tratt. Stort och luftigt – men ingången är verkligen smal. Man kommer in bara med pipett och jag kan inte leva utan att ha folk omkring mig. Jag måste få leva mitt liv tillsammans med andra".

Slut med lyxbilar och eskort i Vatikanen

.

Efter massor av tidningsartiklar där journalister försökt berätta hans tankegångar, är nog detta första gången jag läser hans egna ord om beslutet att stanna kvar i Vatikanhotellet Santa Marta. I hotellmatsalen kan han byta några ord med de andra gästerna medan han äter sitt morgonägg och sörplar på kaffet.

Det måste ha varit i ett sådant sammanhang, kanske, som han kunde smaka på formuleringen: 

”Kyrkan måste vara som ett fältsjukhus efter ett slag. Det är meningslöst att fråga de sårade hur de har det med kolesterolen eller med glykosnivån – först och främst gäller det att sköta om deras skador”.

Eller den här:

 ”Istället för att bara vara en kyrka som tar emot genom att hålla dörrarna öppna, måste vi också söka efter en kyrka som finner nya vägar, som är i stånd att gå utanför sig själv, att närma sig dem som inte besöker henne, som har lämnat henne eller som är likgiltiga. Den som lämnat kyrkan kanske gjort det av skäl som om de betraktas och analyseras på rätt sätt, kan leda till en återkomst. Men då krävs det djärvhet och mod”.

Teologer och troende finner säkert många andra tankar i Civiltà Cattolicas intervju. Men samtidigt med att Antonio Spadaro pratade med påven, utspann sig en annan dialog i den ytterst världsliga La Repubblica, Italiens största dagstidning sedan Corriere della Sera tappat takten.

Det hände sig vid denna tiden (som man säger i dessa sammanhang) att påven hade avslutat föregångarens encyklica Lumen fidei, trons ljus. Den fick Eugenio Scalfari, legendarisk grundare av La Repubblica, och en av Italiens främste kulturdebattörer, att reagera. Han som är en laico, en icke-troende, som är passionerat intresserad av kyrkans stora frågor, enligt hans egna ord..

Eugenio Scalfari, La Repubblicas grundare 

På söndagarna skriver Scalfari en präktigt lång text med kommentarer till det politiska läget och mycket annat som är aktuellt i det italienska sammanhanget. Texterna kallas vanligen, journalister emellan, "Scalfaris söndagspredikningar"
7 juli använde han sin ”söndagspredikan” till att förklara för sina läsare att encyklikan handlade om de eviga frågorna: vad är tro, varifrån kommer den, hur upplevs den av de troende, vilka reaktioner framkallar den hos en som inte är kristen, hur förklarar den människans existens och de ständiga frågorna: vilka är vi, varifrån kommer vi, vart är vi på väg. (Det här låter som Tage Danielsson och Hasse Alfredsson – vilket bara visar att dessa var inne på samma spår redam fär länge sedan.)

Den första långa artikeln lägger grunden för resonemanget han för vidare i en andra artikel som publicerades en månad senare,  7 augusti. Just när miljoner italienare dragit ut till badstränderna. En paradoxal tanke:  La Repubblicas tre miljoner läsare fördjupande sig i en artikel om religion, bland sololjor och badande familjer.

 Men hur som helst – reaktionerna efter den visade att uppseendeväckande många lämnat diskussionen om Berlusconi och regeringen för en artikel som slutade i tre frågor till påven.

Tre frågor han formulerade efter att så att säga ha presenterat sig själv. ”Jag är en icke troende som sedan många år är intresserad och fascinerad av Jesus från Nasarets förkunnelser, Maria och Giuseppes son, jude av Davids stam. Jag bär på en illuministisk kultur och jag söker inte Gud. Jag tror att Gud är en människans tröstande uppfinning.

Första frågan: Om en människa inte äger tron, och inte heller söker den, men gör det som kyrkan betraktar som en synd, kan hon då bli förlåten av en kristen Gud?

Andra frågan: En troende tror på den uppenbarade sanningen, den icke troende menar att det inte finns något absolut och därför inte heller någon absolut sanning, utan istället en rad relativa och subjektiva sanningar. Är detta ett sätt att tänka som kyrkan betraktar som ett misstag eller en synd?

Tredje frågan: Under resan till Brasilien hävdade påven Franciskus att även människan som art en dag kommer att förintas som allt annat som har en början och ett slut. Jag tror också det. Men jag tror också att med människosläktets slut försvinner också den tanke som gjorde det möjligt att tänka på en Gud. Alltså den dagen människan inte längre finns, försvinner också Gud eftesom ingen längre kan tänka sig honom. Påven har säkert ett svar på detta och jag är mycket intresserad att få höra det.

Tre raka frågor som avslutas med en reflektion: ” Jag tror att en påve som predikar en fattig kyrka, är ett verkligt mirakel som gör världen gott. Men jag tror också att det aldrig kommer att bli någon Franciskus II. En fattig krka som lyser makten i bann och bryter ned maktens instrument, skulle bli något oansenligt. Det hände med Luther och idag har vi tusentals lutherska sekter  som fortsätter att föröka sig. De har inte stoppat sekulariseringen. Tvärtom, de har främjat dennas expansion. Den katolska kyrkan, full av brister och synder, har stått emot allt och är faktiskt stark just på grund av att den aldrig avsagt sig makten. Franciscus gillas starkt av oss icke troende, precis som vi gillar Franciskus från Assisi och Jesus från Nasaret. Men jag tror aldrig Jesus skulle blivit Kristus om han inte haft en Paulus vid sin sida.

Länge leve påven Franciskus!.

Slutar Eugenio Scalfari sitt brev och sina frågor till påven.

Men de rann inte ut i sanden som alla hade trott. En dag ramlade det ned ett brev i La Repubblicas brevlåda.

” PREGIATISSIMO Dottor Scalfari - Bäste här Scalfari”, började det.

Undertecknat 
Con fraterna vicinanza 
Francesco

Sin vana trogen går påven rakt på sak. Han gläds över att Scalfari har velat ägna så mycket utrymme och läst så noggrant Lumen fidei. Det är intressant, menar han, att någon nu vill ta upp ett ämne som tron. Ett ämne som ofta under historiens lopp betraktats med misstro eller rent av som vidskepelse. Och detta har i sin tur lett till att kyrkan och dess budskap förlorat möjligheten att kommunicera med folk som föredrar att resonera med illuminismens terminologi. Men det är hög tid att portarna öppnas på nytt så att dialogen kan komma igång, hoppas påven. Han förklarar hur hans egen personliga tro växte fram och vad den grundar sig på. ”Ett personligt möte, som rörde mitt hjärta och som gav en ny inriktning på mitt liv”. Han beskriver hur det mötet underlättades av att han hade en grupp han kände samhörighet med.

Han ger långa och utförliga svar på Scalfaris tre frågor - litet väl långa för att jag skulle kunna få plats med en översättning här.

På påvens brev svarar en nästan bestört Scalfari. Han hade verkligen aldrig vågat drömma om att få ett personligt svar av påven Franciskus. Han skriver ett nytt svar som denna gång innehåller tio klara frågor.

Men det skulle bli för långt för den här artikeln att gå in på. Det skall tilläggas att debatten går vidare. En spännande dialog där Italiens främsta skribenter deltar med liv och lust. Namn som Gustavo Zagrebelsky, Massimo Cacciari, Barbara Spinelli och många andra skriver långt och sökande i den här kören.

PS Just idag går diskussionen vidare när matematikern och aktive ateisten Piergiorgio Odifreddi avslöjar (i La Repubblica, förstås) att även han har fått ett brev från en påve i brevlådan.
Han hade skrivit en bok med titeln Caro papa, ti scrivo (som är en travesti på en hit för några år sedan med Lucio Dalla). Den här gången är det en Papa emeritus som skriver, Joseph Ratzinger.

Påven Benedikt XVI säger sig mycket ha uppskattat delar av professor Odifreddis bok även om han tycker "att vissa delar varit onödigt agressiva”.

Och så går diskussionen om Gud, religion och rationalism vidare...

http://www.youtube.com/watch?v=Y8HfQ7C8NFQ