Inte bara politik - Italien är värd en resa

Ta en paus - 

åk till

PAESTUM                 

 Basiliikan i Paestum en majdag                                               Foto: Åke Malm 

Rom,måndag 27 maj

Regngrått i Rom, åska och 15 grader – knappast en maj att minnas.

Nej, då minns jag hellre en utflykt till södern! Till Paestum, Padula och Castellabate i regionen Campania (som har Neapel som huvudstad).

Kör motorvägen till Battipaglia från Salerno, ta av mot havet och plötsligt reser sig tre väldiga grekiska tempel ur den plana heden ner mot havet.

Magna Grecia

Alla italienska skolbarn får lära sig att det finns fler grekiska tempel i närmast perfekt skick i Italien än det finns i Grekland. Ett trettiotal grekiska kolonier utgjorde intensiva kulturella bryggor gentemot de olika folken på den italiska halvön. Magna Grecia kallas detta i historieböckerna och Paestum är kanske den mest imponerande av alla dessa tempelplatser. (Men vem kan glömma de sicilianska, Segesta och Selinunte?)

Man promenerar på de slingrande stigarna mellan de blommande sommarängarna som täcker det som inte lämnats öppet. På väg mot Poseidontempletkan man läsa att det alls inte var vigt åt havsguden, utan snarare till äktenskapets och barnafödandets gudinna, Hera.

Hjulspåren från 2500 år sedan. 















 Det första intrycket är de massiva kolonnerna. 

Mitt minne säger mig att de sicilianska är mera smäckra - men jag kan förstås ha fel. En enkel amatör kan tänka sig att det krävdes dessa mått för mateialet var inte marmor utan tuffsten. Alla som sett italienska byggarbetsplatser vet att tuff är ett utomordentligt material, lätt, poröst, bra isoleringsförmåga. Nackdelen är att denna vulkaniska bergart är så porös att den lätt utsätts för erosion.

Nåja, grekerna tog till ordentligt och templen i Paestum står där de byggdes för runt 2.500 år sedan. Snubblande omkring mellan templet som kallas Basilikan och Hera så drabbas man naturligtvis av tankar. Alltså här anlände greker och började bygga och handla – hur fungerade invandringspolitiken så där 500 f.Kr? Tog de bara för sig eller uppstod relationer med lokalbefolkningen? Verkar vara ett ämne som borde studeras.

Paestums eget museum måste besökas. Det döljer sig bakom en fasad som tycks härröra från Il Ventennio, fascisttiden. Men i själva verket får man veta att det kom till på 50-talet. Visar sig vara en välskött liten samling, precis lagom stor för trötta turistfötter - och väldigt inspirerande.

                                                       Dykaren på väg mot ny kunskap

För där finns Il Tuffatore – bilden av en naken man som kastar sig ut i luften för ett simhopp. Jag har skrivit om det här på Dixikon – men det kan vara värt att upprepa. 

Det är ingen antik förebild till dagens sportbilder. Den frusna rörelsen mot vattenytan förklaras så beundransvärt i texten på väggen.

Fritt översatt: dykaren har passerat de kolonner som symboliserar den kända världen. Han är på väg mot ”Dödens ocean”, om vilken kunskapen är ringa.

Det, skall vi säga, det grafiska intrycket av den här bilden är så otroligt elegant. Bara att få njuta av den nästan på egen hand är värt hela resan till Paestum.

På väg mot Padula 

Följande dag drar vi till Padula (fortfarande osäker på uttalet: Pa’dula eller Padu’la. Boh. Ringer upp kommunen och växeln säger Padu’la – så så var det med det...)

La Certosa di Padula är en av dessa "måste" man hört talas om i åratal. Ni måste se den, brukar det heta. . 

Från Battipaglia kör man på en halvtimme till Padula, viker av från motorvägen och tar upp mot bergen. Plötsligt möts man av en oändlig tegelmur som slutar i en parkering. Nedför en trappa och genom ett valv – och så står man inför den första överraskningen. Den första eleganta cortilen..

En trevlig guide berättar att certosini var en munkorden, vars medlemmar kämpade för att få vara så fattiga som möjligt. I själva verket blev den ett favoritobjekt för tidens aristokrati – varje adelsfamilj med självaktning borde ha åtminstone en son i något av ordens kloster spridda över hela Europa. Även Sverige var med på ett hörn med ett kloster i Mariefred.

Orden var en utveckling från benedettinerna: Ora et labora, bed och arbeta var grundprincipen. Men i Padula krävdes ännu mera av studier och kontemplation. Eftersom varje ny medlem måste ha med sig en generös dote, en hemgift,  och donationer och testamenteringar strödde guld över människor som vigt sitt liv åt fattigdom. Klostret i Padula kom så småningom att äga all mark från bergen ned till havet, en ofantlig rikedom. Berättar guiden.

Så är Padula idag Italiens största klosterbyggnad, till största delen uppförd under barocken med världens största cortile. 

                  Italiens största innegård, cortile, finns i Padula

12.000 kvadratmeter, upplyser Wikipedia, av klostrets totalt nästan 52.000 kvadratmeter.

Historien har gått hårt fram med Padula. Först kom Napoleon och rekvirerade nästan allt. Sedan Italiens enande, Il Risorgimento, som förverkade 1866 hela härligheten till staten. Vilket naturligtvis innebar att allt stod och förföll. Under både första och andra världskrigen var la certosa ett fångläger med officerarna förlagda i de forna klostercellerna.

 (Ett föga upplysande ord i dessa sammanhang, en klostercell i Padula, byggd för en förmögen adelsfamiljs son, kunde bestå av flera rum, matsal,  badrum och en egen liten trädgård).

I januari 1944 förvandlades La Certosa di Padula till ”Internee Camp 371 P.O.W, ett krigsfångeläger. Bland dessa fanns också en amerikansk konsthistoriker som lyckades avvärja den värsta skövlingen.

Under de senaste trettio åren har dag för dag en ny del restaurerats. Resultatet är imponerande och storslaget. 

Il Priore, styresmannen för munkarna i La Certosa di Padula, hade sin egen trädgård. 
Till den kuilinariska historien hör att i klostrets väldiga kök tillagades en gång världens största omelett på 1.000 ägg. Det var ett sätt att blidka en  armé som passerade i trakten 

                                             Barocktrappan upp till övre våningen 

Har någon hört talas om "il salame dell'emigrante?

Mitt emot klostret ligger Padulas butik för lokala gastronomiska begivenheter. 

Så här var det: emigranterna från Padula fick inte ta med sig salame till USA. Det var rått svinkött, ansåg amerikanska tullen. 

Då bakades salamin in i den lokala osten "casciotta" och ingen tull kom på tanken att begära ett smakprov. 

Mot Castellabate går vår färd.

Så till slut Castellabate. För italienarna är denna lilla stad välkänd i alla dess vrår. En av de stora filmsucceerna de senaste åren spelades in här: Benvenuti al Sud, av Luca Miniero. Den byggde i sin tur på den franska förlagan: Bienvenue chez les Ch'tis) en film från 2008 av Dany Boon. Den italienska upplagan  sågs av nästan 4 miljoner och spelade in snudd på 30 miljoner euro.

En film som i komedins form slår in fördomar och förutfattade meningar. Den typiske lombardiske posttjänstemannen som får förflyttning till Syditalien. Och som uppfattar detta som en orättfärdig och oacceptabel dom med förvisning. Naturligtvis blir det inte alls så. Han förvandlas ganska snart till en syditalienare som förstår uppskatta livets positiva värden i ett område där ingenting egentligen är självklart.

Året därpå efter denna storartade succe’n gjordes en version om livet i norr – som naturligtvis inte alls var lika rolig som föregångaren. Här är en länk till trailern; http://www.youtube.com/watch?v=vL2RtA6Zl3w

Badstranden mitt i stan.

Nåväl, Castellabate ser ut som någon av turiststäderna vid Amalfikusten, som ju faktiskt inte är så långt borta. Välordnat, gammalt och nytt i en kär blandning, ett magnifikt hav och en otrolig plage mitt inne i staden.

          Stranden är öde för det blåser småspik - men den ligger centralt mitt i byn

Detta är Santa Maria di Castellabate, den största delen av kommunen Castellabate. Den allra äldsta delen av stan heter bara Castellabate och dit får man knoga. Jo, det går en bilväg upp mot stadens kärna på 200 meter över havet. Men tar man fel – vilket vi alltså gjorde – är det miljoner trappsteg att beträda på väg upp. Här uppe måste invånarna ha känt sig trygga undan saracener och morer som härjade längs Medelhavets stränder. 
Men vilken syn! Gränderna är betagande, välskötta och välblommade. Man kämpar sig upp under valv och mellan sekelgamla små byggnader. Då och då skymtar havet och Santa Maria där nere, långt, långt därnere. Så når man till sist piazzan där filmarna placerat postkontoret och en stor del av filmens handling utspelar sig.

Vindlande trappor i medeltida gränder

 Från medeltidens Castellabate mot nutida Santa Maria nere vid havet. 

På piazzan smakar det med un fritto misto 

Visst har det handlat om musik i Castellabate!. Ruggero Leoncavallo, han med I Pagliacci, andades in luften och inspirerades, lovar denna minnestavla 



Paestum, Padula och Castellabate - alla ligger de i en skapelse som går under namnet Parco Naturale di Cilento. Italiens största naturpark på över 60.000 hektar och med dussinvis kommuner inom sina gränder. Parken kom till 1991 i avsikt att skydda ett unikt område mot byggspekulation och massturism. Det har man lyckats med till stor del. Idag har Cilento tagits upp på Unescos världsarvslistta.

Var äter och bor man?
Vi blev tipsade om Tenuta Lupo' i Paestum. Ett gammalt gods som byggts om till ett Grand hotel. Storståtligt värre. Hotellet är traktens stora bröllopsplats. Ligger ett par km från templen och inte minst mozzarellaproducenten.
http://www.grandhotelpaestum.it/site/
Här finns en annan link på svenska  med mer att välja på. http://sv.hotels.com/de1637171/hotell-nara-paestum-paestum-italien/

Äta - vi upptäckte Giovanni - som av en händelse var bror till hotelldirektören och som har en restaurang med namnet Osteria Torre al Mare. Adressen är Via Torre di Mare, precis nere vid havet. Tel: 0828 1992900

Giovanni med assistent.





Några prov på Giovannis konst.

I Paestum finner man andra kulinariska höjdpunkter 

Adressen är Masseria Lupata, Via Porta Marina 29,  Tel: 0828722002

Vårt samlade gäng var alla fullständigt övertygade och överens. Detta var den bästa mozzarella som vi någonsin smakat.

Ett annat matställe att pröva är Ristorante Athenae där Rocco ser så här glad ut när han visar på havets gåvor...

För den intresserade publicerar jag här en annan version av texten om "Il tuffatore".

 Rom, lördag 18 maj

Hädiska tankar  i den gamla reporterhjärnan.

Historiens första sportbild?

Tagen av sportfotografen med en tusendels sekunds slutartid som fryser rörelsen, just då när simhopparen passerat hoppets högsta punkt och inriktar sig på att forcera vattenytan.

Jag skulle kunna tänka mig en jäktad sportredaktör som tar sitt beslut om förstasidans layout när han får den här bilden i sin hand.  ”Snygg bild – jag drar den på fem spalter”.

Bilden finns i Paestum, knappt tio mil söder om Neapel. Motorväg till Battipaglia, sedan en lättåkt genomfartsled i denna tättbebyggda stad där det mesta tycks ha kommit till av en slump. Fabriksbyggnader, bostadshus, intensivodlade grönsaksland och köpcentra – allt finns längs den här vägen.

Så småningom kan man vika av mot Paestum, som började bebyggas runt 700 år f. Kr. av grekiska flyktingar, gissar arkeologerna idag. Det blev en viktig handelsstad i det som kallas Magna Grecia, den långa raden av antika grekiska städer på den italienska halvön. En stad där man hyllade gudar som havsguden Poseidon och byggde väldiga tempel till hans (?) ära. Numera menar historikerna att det troligen handlade om Hera, äktenskapets och barnafödandets gudinna.

Hursomhelst – templet som i guideböckerna kallas Poseidontemplet är 60 meter långt och nästan 25 meter brett och väldigt litet förstört. Liksom de övriga tre stora templen i Paestum. Det verkar finnas skäl att tro på guiderna som framhåller att det finns fler grekiska tempel i Italien än i Grekland.

Och här bland ruiner och tempel är det stilla och nära till havet. En skön promenad med historien så betryggande nära oss.

Svartbyggen

 Det har krävts ofantligt mod och beslutsamhet att värja det här området från modern bebyggelse. Svartbyggen är det vanligaste sättet att snabbt få tak över huvudet i Syditalien. Det beräknas finnas över 40.000 svartbyggen bara här i landskapet Campania. (Berlusconipartiet Pdl valde för några dagar sedan Francesco Nitti Paola, folkvald just i Campania, tidigare justitieminister, till ordförande i justitieutskottet. Hans första förslag i det nyvalda parlamentet innebar att han ville införa amnesti för svartbyggen. Guskelov har det inte hänt ännu.)

En del av de väldiga fynd som utgrävningarna gett finns samlade i ett litet museum som faktiskt är riktigt välskött. Inte så stort, inte de där väldiga stensamlingarna som många antikmuseer brukar vräka över besökarna.

Där finns ett särskilt rum för ”dykarens grav – la tomba del tuffatore”. Ljuset faller in från de stora perspektivfönstren som vetter mot trädgården. Här kan man se gravens fyra sidor och lock – ett fynd som gjordes så sent som 1968. Arkeologen hette lämpligtvis Mario Napoli och han gjorde sin lyckoträff bara 2 km från museet.

Då var det ett fynd som gav reaktioner från alla håll i den vetenskapliga världen. För aldrig tidigare – och aldrig senare – har man hittat en grekisk grav med målade insidor. Det var en specialitet som etruskerna var mera hemma på.

De fyra sidoväggarna visar bilder från ett gästabud. Här sitter män och samtalar, några smeker varandra och andra spelar dubbelflöjt. En fridsam och munter tillställning som fått svenska Wikipedia att använda en av bilderna som illustration till Platons  Symposium.

I centrum har kistans lock monterats och där finns bilden av dykaren på väg ner i vattnet.  

Årets sportbild?

Är det verkligen en illustration till ett sportreferat?

Naturligtvis inte – på väggen kan man läsa en förklaring som öppnar helt nya synvinklar. Så här står det: ”På kistans fyra väggar är avbildat ett symposium: på långsidan halvligger män som är i färd med att dricka vin ur skålar, spela flöjt och lyra, att utbyta kärleksfulla smekningar med varandra. På den ena kortväggen har en gosse hällt upp vin från en stor vas (kratere) som han sedan skall hälla i skålarna, på den andra kortväggen en bild som föreställer en procession. I täten går en naken man med en kort, ljusblå mantel över axeln. Han föregås av en flöjtspelare och bakom honom en pedagogo lutad över sin stav.”

”På lockets innersida syns en pojke dyka. Han har just passerat en konstruktion bestående av några block. Men detta är ingen trampolin, utan snarare kolonnerna som en sinnebild för den kända världen, alltså den yttersta gränsen för vad människan kan tänkas känna till. Simhoppet överskrider verkligheten och dykaren symboliserar övergången från livet till Dödens ocean. Den är källan till andra former av kunskap, som den ädla människan, den grekiska medborgaren, kan närma sig genom sin erfarenhet från symposier och den uppgivenhet som uppnås genom musiken, sången och eros”.

(Questa non è un trampolino, ma sta verosimilmente a rappresentare le colonne il limite del mondo abitato e quindi a segnare il limite di quanto è dato all’uomo di conoscere. Il tuffo trascende la realtà e il tuffatore simboleggia il passaggio dalla vita all’Oceano della morte, che è fonte di altre forme di conoscenza a cui, sia pure non in modo totale, l’uomo nobile, il cittadino greco, può accedere attraverso l’esperienza del simposio e dell’abbandono causato dalla musica, dal canto e dall’eros.)

Till denna beundransvärda informationstext känns det fullständigt onödigt att lägga till en kommentar. 

 Ett besök i Paestum kan rekommenderas.

Silvio Berlusconi - på spaning efter förstående domare

 Rom, onsdag 8 maj

Milano-tribunalen dömde idag också i andra instansen Silvio Berlusconi för skattefusk i Mediasetaffären

Milanos Corte d’Appello  bekräftade domen från första instansen: fyra års fängelse och 5 års förbud att ”bekläda offentliga ämbeten” (interdizione di pubblici uffici). Han tillsammans med övriga tre dömda skall också ersätta italienska skatteverket med 10 miljoner euro.

Det här är en rättsprocess som började för 10 år sedan. Då uppdagades att Berlusconis produktionsbolag Mediaset fifflat med filmrättigheter i avsikt att minska skatten på Mediasets vinster. Tekniken innebar att rättigheterna för amerikanska långfilmer och TV-serier köptes och såldes i rasande fart via en lång rad bulvanföretag som alla hade sin skattemässiga hemvist i olika skatteparadis. Varje passage ökade priset som blev en kostnad i Mediasets bokföring.

Berlusconi "dominus"

Affärerna gjordes under 2002 och 2003. Åklagarnas huvudtes är att Berlusconi är ”den odiskutabla dominus” i Mediaset och att han medvetet och med hjälp av experter från olika länder konstruerat detta skattefiffel. I dagens läge uppgår det till cirka 7 miljoner euro. Men den ursprungliga summan var ordentligt större, noga räknat 368 miljoner dollar. Eftersom rättegången varat så länge har många av de enskilda affärerna fallit för preskribering. Bland anklagelsepunkterna fanns också ”egenmäktigt förfarande” och bokföringsfiffel. Men även dessa har strukits efter preskribering samtidigt som bokföringsbrott avförts ur brottsbalken. En lydig Berlusconiregering såg 2002 till att förvandla det brottet till en enkel administrativ förseelse.

Niccolo' Ghedini

Kommentarerna från Berlusconis advokater kom nästan automatiskt: ”Vi väntade oss den här domen. Domarna har så länge genom sitt agerande visat hur partiska de är. Domen bygger på förutfattade meningar”.

Men anledningen till att rättegången dragit så långt ut på tiden faller i första hand på Berlusconi själv och hans försvarsadvokater. Niccolò Ghedini och Paolo Longo har spelat med alla de specialknep de haft att tillgå. Det vanligaste har varit att hävda att Berlusconi varit förhindrad att närvara i Milano genom sina politiska uppdrag. När inte det lyckades fullt ut fick även advokaterna säkra platser på Berlusconipartiets vallistor och kan nu själva påpeka för domstolen att deras närvaro i parlamentet i Rom är av yttersta vikt.

Den senaste stora aktionen var försöket att få Milanotribunalen förklarad partisk. Alla de hundratals rättsliga utredningar som gjorts gentemot Berlusconi, visar hur partiska och fulla av förutfattade åsikter, domarna är. Anser hans försvarsadvokater.

Den frågan gick till HD som i måndags förklarade att den inte kunnat finna någon partiskhet i Milanotribunalens handlande. Ett viktigt nederlag – hade Corte di Cassazione gått på Berlusconisidans linje hade processen flyttats över till domstolen i Brescia. Där hade man måst börja om på ny kula med en bergsäker preskribering som följd.

Domen nu i andra instansen är särskilt viktig därför att brotten inte preskriberas förrän på hösten 2014. Ett överklagande av onsdagens dom beräknas dock behandlas av HD redan i höst. Det finns alltså stora skäl för Silvio Berlusconi att frukta den slutliga domens dag som nu rycker allt närmare.

Vad händer nu?

Vad händer nu frågar hela det politiska Italien.

För det första, hävdar experterna, skall man inte räkna med att se mediamogulen bakom lås och bom. Av de fyra åren är tre redan täckta genom en särskild indulto. Det handlar om en slags generell nåd som parlamentets båda kamrar med två tredjedels majoritet kan besluta om i en särskild politisk situation. Juridiskt sett handlar det om en betydande strafflindring – medan den straffrättsliga domen kvarstår.

En indulto finns redan till hands och skär bort tre av de fyra åren. Därigenom får man ner straffet så mycket att det blir en villkorlig dom.

Men för Berlusconi är nog det värsta de 5 årens förbud att inneha offentliga ämbeten. Det närmaste som nu skulle kunna hända är att han blir utkastad från parlamentets senat. Det skulle dessutom göra saker och ting enklare för demokratiska partiet, Pd. På parlamentets bord ligger nämligen frågan om Berlusconi över huvud taget kunnat kandidera till parlamentet. En lag från 1956 förbjuder den som utnyttjar tillstånd från landets institutioner eller som gör stora affärer med statliga myndigheter, att ställa upp i politiska val.

En fråga om transparens och snygghet, helt enkelt. Men av anledningar som man bara kan gissa sig till har Pd aldrig velat hävda den här regeln. Det hade funnits rader av möjligheter under de senaste 20 åren att stänga Berlusconi ute från politiken.

Men det har Pd inte gjort. Argumenten som använts under alla år, är några av Beppe Grillos slagträn mot de etablerade partierna idag. Dessa smygande underbordsöverenskommelser visar att det egentligen inte funnits någon verklig opposition i Italien, hävdar grillini.

-        Inte förrän M5S kom till och började verka. Först nu har vi tvingat partierna att ta beslut de undvikit under så många år, hävdade språkröret Roberta Lombardi igår på Internationella pressklubben i Rom.

     Nu avvaktar man avslutningen och domen på Rubyrättegången. Den ligger också nära i tiden och kan falla redan om någon månad.

Giulio Andreotti

har lämnat scenen

Rom, måndag 6 maj

Och så har Giulio Andreotti avlidit, 94 år gammal.

Strax före lunch kom nyheten den officiella vägen genom nyhetsbyrån Ansa, Italiens TT. Andreotti, sju gånger regeringschef, åtta gånger försvarsminister, fem gånger utrikesminister och åtminstone fem gånger olika former av ekonomiminister.

En epok är över – vilken annan politiker kan visa en sådan karriär under drygt 60 års oavbruten tjänst.

Men ändå - sällan har en gammal politikers dödsbud tagits emot så kallt, så analyserande. Italienska journalister och politiker brukar kunna fira retoriska orgier så snart en historisk figur lämnat in. Men så skedde inte när det gällde Giulio Andreotti.

Kanske kan man förstå detta. Han hade varit aktiv parlamentariker ända sedan 1945, valts om med rekordsiffror i val efter val.

En sådan karriär gör man bara som utpräglad pragmatiker – och inte utan att skaffa sig fiender till höger och vänster.

Höger och vänster

Begrepp han inte hade mycket till övers för. ”Det räcker med att vända sig om – så blir vänster höger och tvärtom”, var en av hans kända maximer. Det finns ett oändligt antal cyniska visdomar formulerade av Andreotti. Ja, i själva verket var detta ett av hans sätt att närma sig den stora publiken.

Ett annat var att sitta i teatersalongen i Salone Margherita och skratta åt imitatörerna som hade honom som stående figur.

Eller låta sig intervjuas i en taxi med Alberto Sordi som chaffis. Som naturligtvis bad om en raccomandazione. Andreotti hade ett helt kontor som tog emot, sorterade och skrev en rekommendation till något företag eller någon institution där kanske en av hans väljare önskade få ett jobb.

Man vet inte om någonsin det här verkligen betydde något - men det var en metod att hålla kontakt med väljarna. 

Ciociaria

Han hade en säker bas bland väljarna i Ciociaria, en region lika oklar i sina gränser som någonsin la Padania. Hursomhelst ligger den i Lazio ner mot Frosinoneprovinsen, på randen till bergen i Abruzzerna. Där hade han sin trygga röstbassäng. Vad som än hände kunde han vara säker på att få rekordartat många röster som tillförsäkrade honom en fast plats i deputeradekammaren. Och när den karriären var över flyttade han över till senaten och blev senator på livstid.

Hans karriär började som sekreterare åt Alcide De Gasperi, den kristdemokratiske politiker som lade grunden till det moderna efterkrigs-Italien. Som så många andra ledare bland kristdemokraterna hämtades han från d katolska studentrörelsen vid universitetet. Redan som 28-åring blev han minister – ett rekord som fortfarande står sig. Den verkliga platsen i makten tog han med utnämningen till försvarsminister.

Han som ratades redan vid första uttagningen till ”la naia”, lumpen,  på grund av hans svaga och dåligt utvecklade kropp. ”Läkarna konstaterade att jag troligen inte skulle överleva det närmaste halvåret,” berättade han i en intervju och tillade: ”Jag har alltid hyst en viss skepsis gentemot läkarvetenskapen”.

Sport - aldrig i livet

På det här området finns också svaret på en intervjufråga om han själv någonsin ägnat sig åt någon sport. ”Många av de verkliga idrottsmän jag lärt känna, är redan döda nu”.

Själv led han hela sitt liv av migrän och hans berömda puckel blev bara värre för varje årtionde som gick. Om det var detta som gjorde hans ansiksdrag så stela vet jag inte. Men när han skulle skratta brukade han nöja sig med att knipa samman ögonen och vinkla upp mungiporna för någon sekund.

Ändå var han otroligt sportintresserad. Han missade aldrig en av Romas hemmamatcher och hans stora nöje under semestrarna i Sydtyrolen var att spela på hästarna i det berömda racet i Merano.

En av de första informationerna jag fick i Rom om Andreotti var denna: ”När han lämnade försvarsministeriet på Via XX Settembre, körde lastbil efter lastbil upp och lastade hans privata arkiv som kontraspionaget samlat på hans fiender”.

Jag lyckades aldrig få någon bekräftelse på om detta var sant. Men den politiske kommentatorn Altan, han som gör de intelligentaste kommentarerna i sina teckningar låter nu sina figurer säga: ”Nu är Andreotti död. Svaret: Det kan man aldrig vara säker på”.

Hans regeringar spänner över hela det politiska spektrat. Från centerhöger till den nationella enigheten med kommunisternas stöd.

Han som ansågs tillhöra kristdemokraternas högerflygel gav Italien en utrikespolitik med stöd åt arabländerna och palestinierna som främsta kännetecken. Han som allmänt betraktades som USA:s viktigaste kontakt, ledde öppningen mot Sovjet medan ännu det kalla kriget rasade. Men när han tillfrågades om det delade Tyskland svarade han:

 ”Jag har alltid älskat Tyskland. I så hög grad att jag föredrar att de är två”. 

Ett konstaterande som fälldes bara något halvår innan Berlinmuren föll samman.

 Svårigheten var att försöka få ett grepp på honom. Vi hade honom som lunchgäst på gamla Pressklubben i Rom åtskilliga gånger. Men varje gång blev vi tämligen missräknade. Det var svårt, ja, närmast omöjligt att sätta en rubrik på det vi hade hört. Han talade oupphörligt, hans svar var långa med ändlösa inskjutna meningar. Han hängde upp sig på en massa smådetaljer som han pratade i det oändliga om.

Men vad han verkligen hade velat informera oss om var alltid lika svårt att sätta fingret på.

Andreotti - sfinxen.

Så brukade han också avbildas som en sfinx även om han vanligen kallades för Belzebub. När Paolo Sorrentino gjorde sin i Cannes prisbelönta film Il Divo, var geniet Toni Servillo en Andreottimask som cyniskt förklarade maktens krav och behov.

I La Repubblica berättar Sorrentino att han ville prata med Andreotti om filmen. Han fick hjälp av journalisten Giuseppe D’Avanzo med att ordna ett möte. Först var Andreotti uppbragt – men på ett utomordentligt kontrollerat vis. Han förklarade att han ansåg filmen vara en ”mascalzonata”, något lymmelaktigt. Men han lugnade sig snart och svarade utförligt på alla frågor. När tre timmar hade gått och Sorrentino kom ut på Piazza San Lorenzo in Lucina (där Andreotti hade sitt legendariska privatkontor) konstaterade D’Avanzo: ”Nu har han pratat i 3 timmar utan att säga ett ord”.

Minst en bok om året

Andreotti tillhörde både författar- och journalistskråna. Under decennier producerade han minst en bok om året. Guldgruvor för politiska analytiker som kunde finna bevis på vilken teori som helst. Han var också den katolska veckotidningen 30 giorni’s teologiske, religiöse skribent. En ständigt produktiv penna. För som han själv konstaterade:”Så länge jag orkar skriva en bok om året, känner jag mig fortfarande ganska klar i skallen”.

Hans fantastiska arbetskapacitet byggde framför allt på ett enastående minne. Han kunde minnas ett ansikte han sett i förbigående många år tidigare. Ingen lyckades slå honom på fingrarna när det gällde att bena ut de politiska rebusarna kring 70-talets ständiga regeringskriser.

Många har sett Andreotti som Vatikanens utsände i Italien. Att han stod den katolska kurian nära är odiskutabelt. Men samtidigt körde han sitt eget race när så krävdes. Trots alla bevekande böner från påven Paolus VI, var han benhård i sitt beslut att inte förhandla med Röda brigaderna i samband med Aldo Moros kidnappning.

Moro spelade ut de kristdemokratiska ledarna mot varandra under hans långa tid i ”Folkets fängelse”. Besvor vänner och fiender att ta Röda brigaderna på allvar och göra upp med dem. Enligt hans uppfattning var detta enda sättet att få brigadisterna att spara hans liv. Men Andreotti, i motsats till socialisten Bettino Craxi, var obeveklig. Efter 55 dagars fångenskap hittades Moros döda kropp i en röd Renault något stenkast från det kristdemokratiska partihögkvarteret.

 Hans ålderdom fylldes av en rad rättegångar. Han anklagades för att ha organiserat mordet på journalisten Nino Pecorelli. Motivet skulle ha varit att Pecorelli hotade avslöja Andreottis agerando under Moro-attentatet. Efter långa rättegångsdagar inför öppen ridå frikändes han.

Det var betydligt krångligare att få fram en frikännande dom i fallet med hans maffiakontakter. Till slut blev det ett slags frikännande även där. Domstolen hävdade att hans maffiakontakter var belagda fram till 1980. Men eftersom de brotten var preskriberade var det ingenting som påverkade frikännandet vad gållde hans agerande efter det årtalet.

I sanning en märklig dom. Vilket får Giancarlo Caselli, legendarisk maffiadomare under en tid i Palermo, att ännu en gång upprepa att Andreotti alls inte blivit frikänd. Att massmedia måste lära sig att läsa domarna rätt.

Vad blir kvar?

Vad återstår av hans halvsekellånga arbete i maktens korridorer. Inte mycket hävdar Marco Travaglio idag i Fatto Quotidiano. Inte en reform, inte en social förbättring, inte en diplomatisk uppgörelse, anser Travaglio.

Kanske till slut bara hans aforismer:

* Makten nöter bara på den som inte har den.

*Meglio tirare a campare che tirare le cuoia (Egentligen omöjligt att översätta denna italienska ordlek, något i stil med Bättre försöka överleva än att gå hädan).

* Han hade en stark känsla för familjens värde  - så stark att han hade två eller flera.

* Tokarna består av två kategorier, de som tror att de är Napoleon och de som tror att de kan sanera Statens järnvägar.

* De godas elakhet är störtfarlig.

* Ödmjukhet är en utomordentlig dygd – bara inte när det handlar om självdeklarationen.

* Att tala illa om nästan är en synd – men det är märkligt så ofta det stämmer.

* Undantaget de puniska krigen har jag anklagats för allt.

  

Nu skall Enrico Letta 

regera Italien. 

Men Silvio Berlusconi 

ställer nya krav.

Rom tisdag 30 april 

Italiens 64:e regering sedan krigssslutet har fått parlamentets förtroende. Enrico Letta rivstartade med att flyga till Berlin och träffa Angela Merkel.

Majoriteten i senaten blev generös: 233 ja, 59 nej. I deputeradekammaren blev resultatet 453 jaröster, 153 nej, 17 avstod från att rösta.

-        Utan reformer dör Italien, sa Enrico Letta i sin regeringsförklaring igår. Och tillade:

-        Nu skall jag säga något som inte ens mina ministrar känner till – det blir ingen dubbel lön för ministrarna. Det vanliga parlamentsarvodet får räcka.

Så tittade han sig småleende omkring under applåderna. Det var enda gången M5S applåderade. Låt oss påstå att ministrarnas applåder var aningen kylslagna.

45 gånger avbröts han av applåder och det är inte särskilt vanligt när en ny regering skall presentera sitt program.  

Huvudpunkterna i regeringens program:

* Imu (fastighetsskatten) skall reformeras. Första inbetalningen i juni år läggs på is i avvaktan på den nya utformningen.

* IVA (momsen) – ”regeringen skall arbeta för att ökningen till 22 procent inte skall bli nödvändig”.

* Arbetsavgifterna skall sänkas – i synnerhet vid anställning av unga. ”Byråkratin får inte strypa varje initiativ till nyföretagande”.

* Författningsreformer – en särskild församling (Convenzione) skall utarbeta reformer, införande av enkammarsystem (senaten omvandlas till en institution där regionala frågor behandlas), avskaffande av province (landsting), en ny vallag.

* Solidaritet – reformer för att göra välfärden mera rättvis, förbättra lokaltrafiken med särskild hänsyn till handikappades problem.

* Välfärden måste rikta sig mera mot yngre och mot kvinnorna, sociala ingrepp för att kunna ingripa vid arbetslöshet, förbättra förhållandena för dem som har korttidsanställningar (precari). Studera en social minimilön för särskilt utsatta, särskilt för barnfamiljer.

* ”Att minska politikens kostnader är nödvändigt för att förbättra politikens anseende (la credibilità). Lagen från förra året om kontroll av utgifterna för lokal-, och regionalpolitik, är alldeles för blygsam (troppo timida)”.

* Ministerlöner – se ingressen.

* Förtidspensionerade utan pension (esodati): samhället har brutit en överenskommelse med denna grupp – en strukturell lösning för dessa är av högsta prioritet för regeringen.

* Skolorna – större satsning på undervisning. Bland prioriteringarna: storsatsning på skolbyggnaderna.

Ett reformprogram – som också innehöll en varning. ”Efter 18 månader stämmer vi av – om jag ser att reformarbetet har en chans att lyckas och kan avslutas, fortsätter vi. Annars: tar vi konsekvenserna av detta konstaterande”.

Ett reformprogram – kommentarerna i tidningarna idag är blandade.

                                                                                      

Ezio Mauro, La Repubblica: 1. ”Italien är i kris, den verkliga ekonomins kris har överträffat den finansiella, har slagit till mot företag, arbetare, mot den sociala samhörigheten. 2. En regering är nödvändig, den som säger emot detta är en sprovveduto, en naiv person utan bildning helt i linje med olika former av populism. 3. Efter att ha varit på randen till en finansiell default, har systemet riskerat en institutionell default”.

”En punkt att diskutera är det tydliga försök som gjorts att sälja en nödkoalition för ett uttryck för ett behov hos det italienska folket, för att förändra en ”nödregering” i ett kulturellt tillfälle för att skriva om de senaste årens historia. Den operationen har som följd att man byter korten i leken och händelserna modelleras efter en enda synvinkel. Den som tillhör högern. ..

Osvaldo De Paolini: Il Messaggero: Av att bara hålla ordning i räkenskaperna dör Italien. Politiska ingrepp för att stimulera tillväxten är nödvändiga. Att tolka ekonomin som om den vore en moralistisk fabel, såsom skett under de senaste 15 månaderna, förvandlar den till en liknelse om överdrifter och dess följder. Den om hur vi levt över våra tillgångar och vilka följder ett sådant leverne får. Men de blir allt färre dessa sagoberättare.

Aldo Cazzullo, Corriere della Sera: Enrico Letta har beskrivit ett land som tänker på framtiden, som är berett, inte att glömma, men att lägga de senaste 20 årens skiljaktigheter åt sidan. Han koncentrerar sig på ”ungdomen” – ett ord han nämner 15 gånger. Politiken rör sig idag runt ett nytt centrum: uppenbarligen inte det som förlorade senaste valet, men det område varifrån Italien kan megera och varifrån den pågående krisen kan angripas

Michele Prospero, l’Unità: Det var inte så här Pd hade tänkt sig att avsluta Berlusconi-epoken. Bersanis ville ett helt annat slut på sitt försök att förnya partiet och landet i kulturellt, organisatoriskt och gräsrotskontaktshänseende.

. Som synes – entusiasmen är inte översvallande. För i bakgrunden finns hela tiden denna oheliga alleans mellan Pd och Pdl. Det var redan en överraskning när Pd:s vänsterflygel efter en het debatt på måndagsmorgonen bestämde sig för att ge regeringen förtroende.

Åssikterna bryts på de italienska ledarsidorna. En genomgående fråga är just den Aldo Cazzullo pekar på – hur skall en koalition av två partier som i 20 år krigat mot varandra – plötsligt kunna samarbeta?

Den första anledningen till konflikt visade sig redan innan voteringen i senaten börjat.

Silvio Berlusconi kommenterade leende frågorna från journalisterna. Pdl:s grundläggande krav för att stödja regeringen är att Imu avskaffas. "Sker inte detta  drar vi tillbaka vårt stöd för regeringen".

Som alla vet vid det här laget är Imu en fastighetsskatt. Men i det här fallet gäller debatten skatten på det hus (lägenhet) där ägaren själv bor. Det som kallas ”skatten på första huset”.

Efter åratal av debatter har det växt fram en fast princip hos det vanliga folket att det är djupt omoraliskt att beskatta den egna bostaden. ”Den ger ju ingen inkomst som t ex andra fastighetsinvesteringar kan göra”, brukar det heta.

En hjärtesak

Detta är en hjärtesak för den italienska småspararen. 80 proc av italienarna äger fastigheten de bor i. En anledning till varför italienarna alltid varit så duktiga sparare. 

Berlusconis krav visar på en av svagheterna i Enrico Lettas regering. Mediamogulen spelar iskall sitt pokerspel som betyder utpressning gentemot Letta och Pd. Faller inte vänstern undan för hans krav, blir det omedelbart regeringskris och nyval. Opinionssiffrorna nu visar på en stark uppgång för Pdl. Pd däremot riskerar en total katastrof.

Så psykodramat fortsätter. Om inte Pd släpper på sin vänsterprofil kommer anklagelsen bums om ansvarslöshet i landets svåra situation. Om man inte Letta försvarar partiets och vänsterns principer, hotar partisplittring. Det är inte bara en fråga om att välja ny partiledare när en ny kongress samlas. Det handlar lika mycket hur vänsterfrågorna förs fram och vilken vikt de får.

Så många goda kristdemokrater

I dagens läge är det överraskande att se hur många av Pd:s ledning som härstammar från de gamla kristdemokraterna. La Repubblica publicerade häromdagen en bild från den tid då Mariano Rumor var kristdemokraternas ledare, någon gång från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet. Bredvid denne legendariske politiker från Verona fylkades: Pier Ferdinando Casini (ledare för Udc som nu ingår i Mario Montis Medborgarval), Marco Follini (tidigare senator för Pd) och Dario Franceschini, tidigare Pd:s partisekreterare, nu minister för Pd med uppgift att hålla kontakterna med parlamentet. Enrico Letta var i början av sin karriär ordförande i Europas  unga kristdemokrater.

Man måste nog hålla detta i minnet om man skall kunna förstå italiensk inrikespolitik. Det har alltid funnits en zon där vänsterkatoliker, socialister och kommunister talat och agerat tillsammans. Förstås på betryggande historiskt avstånd från ”kosackvalet” 1948, men medan den dialogen  hade sin fasta punkt i ”K-faktorn”.

Uttrycket K-faktorn (il fattore K) hittade Alberto Ronchey, ledarskribent i Corriere della Sera, på. Den betecknade den totalt låsta situation som då rådde och som innebaratt kommunistpartiet absolut aldrig kunde delta i en italiensk regering. Det hade USA bestämt och redan när socialisterna på 50-talets slut närmade sig regeringsmakten (öppningen mot vänster) ansåg många att katastrofen var nära förestående.

Av detta följde Enrico Berlinguers tes om ”il compromesso storico”, som innebar ett samarbete mellan Italiens två stora folkrörelser, den katolska och den marxistiska. Tiden var dock ännu inte mogen för detta så länge Enrico levde. Det krävdes att Berlinmuren först rasades.

Allt detta och mycket mer finns i bakgrunden när Enrico Letta drog upp riktlinjerna för sitt regeringsprogram. Men det hör till bilden att aldrig tidigare har den italienska högern – till skillnad från mittenpartierna –varit i en så stark position som nu.