Enrico Letta -
skall han lösa Italiens
problem?

Rom, torsdag 25 april

La Festa della Liberazione – Befrielsedagen firas över hela Italien idag.

Det här var dagen 1945 då de tyska trupperna i Italien gav upp, fascisterna försökte gömma sig och folket gick ut på gatorna i Milano för att fira befrielsen. 

                                             Partisanerna jublar i befriade städer

Det hade varit ett grymt ett och ett halvt år av nazitysk ockupation av landet, massmord på civilbefolkning och demonstrativa hängningar i gatlyktorna av tillfångatagna motståndskämpar – eller misstänkta sådana. Och partisanernas aktioner med döda och vedergällningsoffer.

I Rom började festen idag med att president Giorgio Napolitano la ner en krans vid den okände soldatens grav i Viktor Emanuelmonumentet vid Piazza Venezia.

Ett halvt dygn tidigare hade han gett Pd:s vice partiledare, Enrico Letta, uppdraget att försöka bilda en regering.

 ”Men inte en regering till varje pris”, lovade 46-åringen Enrico Letta den egna partivänstern. Anledningen var den uppslitande diskussionen i partistyrelsen ett dygn tidigare. Där Pier Luigi Bersani vidhållit att han ville avgå som partiledare. En diskussion som stundtals var minst sagt pinsam. Särskilt som den sändes streaming över webben. Pd kan ju inte vara sämre än M5S när det gäller trasparenza.

En psico-streaming, beskriver Filippo Ceccarelli La Repubblica. Ingen defintiv uppgörelse, den får vänta till en kommande partikongress.

Presidentiell hudflängning

I bakgrunden låg den historiska uppläxning Napolitano levererat sedan han svurit eden som ny president. Jag tror aldrig jag hört en italiensk statschef hudflänga samtliga partier som den här gången. Han hade talat om ansvarslöshet, om en lång serie av relationer som brutits och där motsatta uppfattningar, förseningar, taktik lett till förlamning.

Allt detta hade lett till att folket börjat protestera mot partipolitiken vilket i sin tur lett till ensidiga tolkningar ”som syftade till att förstöra landets institutioner”, förklarade Napolitano.

"Kanske allt detta är den konkreta reflexen av ett par decenniers oförsonliga motsättningar – som gått så långt att man förlorat själva tanken på convivenza civile.  

30 gånger avbröts han av dånande applåder och standing ovations. En surrealistisk övning som verkade rena sado-masoföreställningen, förklarade en annan av mina favoritkomiker, Crozza. ”Ju mer du piskar oss, ju mer jublar vi”.

En varning

Napolitano hade avslutat med en varning: ”Kom bara ihåg en sak:  om jag ännu en gång kommer att stå inför samma situation, kommer jag inte att tveka ett ögonblick att vända mig direkt till folket”. Vilket i klarspråk naturligtvis innebär ny upplösning av parlamentet och nyval.

Svaret från partierna blev Enrico Letta att som landets genom tiderna yngste regeringschef försöka bilda en ny regering.

Lettas viktigaste koalitionsbroder är Silvio Berlusconi som hela tiden höjer ribban. Partigruppens ledare i deputeradekammaren, Renato Brunetta, gjorde läget klart:

-      -   Vänstern har tagit alla platser i parlamentet, nu är det vår tur att få platser i regeringen. Vi måste försvara våra löften i valkampanjen: Imu måste bort och den skatt som betalats måste gå tillbaka till skattebetalarna.

Imu är den förhatliga fastighetsskatten som Mario Monti tvingades införa – med både Pd:s och Pdl:s stöd. Men som Berlusconi på ett tidigt stadium lovade avskaffa. En säker metod att ta poäng i en framtida valrörelse.

Men vem är Enrico Letta?

En duktig kristen scout, en ambitiös studerande, lågprofilpolitiker, en skicklig medlare. Han hör hemma i gamla kristdemokratiska partiet men i dess ytterstavänsterflygel. Han var ordförande i Unga europeiska kristdemokrater i början av 90-talet. Tillräckligt mycket vänster för att följa med när katolska vänstern gick upp i Pd när detta parti kom till. Innan dess hade han växt upp i Pisa, gått i den stadens förnämsta skolor och universitet och tagit en Ph.D i statsvetenskap. Senare tog han en examen i Eu-rätt.

Grå eminens

                                           Gianni Letta spanar över Silvio Berlusconis axel 

Enrico är brorson till Gianni Letta, Silvio Berlusconis ständige gråa eminens, en Letta som redan tillhör historien som medlare och förmedlare av makt och relationer. Gianni skapade sin position som chefredaktör för högertidningen Il Tempo i Rom. Och det var helt naturligt att när Silvio Berlusconi bildade sin första regering ville han ha Gianni Letta till statssekreterare i regeringskansliet.

Enrico har att brås på även om han politiskt gått helt andra vägar. Som när han tog egna bilen och körde upp till Quirinalen för att ta emot Napolitanos uppdrag. Som när han cyklar i Roms centrum mellan de olika institutionerna. Eller när han blev republikens yngste minister någonsin i Massimo D’Alemas regering 1998. Han han hela tiden varit Pd:s språkrör i ekonomiska frågor. Han är omgift med en journalistkollega och har tre barn.

Thinktank Arel

Men kanske allra viktigast nu är att han är generalsekreterare i Arel (Agenzia per ricerche e legislazione) – en thinktank som startades av kristdemokraten Beniamino, Nino, Andreatta och som spelat en otroligt viktig roll som formulerare av analyser och projekt för liberaler och vänsterpolitiker, industrimän och akademiker. Bland Arels samarbetspartners märks London School of Economics. (http://www.arel.it/)

Trots alla svårigheter tänker Enrico Letta jobba snabbt. Redan på lördag väntas han återvända till Quirinalen och presentera sin ministerlista. Därefter skall ministrarna svära eden och så kan förtroendediskussionen börja i parlamentet redan på måndag.

Efter Napolitano -

Giorgio Napolitano

Rom, söndag 21 april

Italiens tolvte president efter Giorgio Napolitano heter – Giorgio Napolitano.

I den sjätte voteringen fick han 738 röster – på betryggande avstånd från de 504 som krävdes. Han blir den förste presidenten i republiken Italiens historia som återväljs för en ny period.

Allt gott och väl?

Visst är det bra att Italien ännu några år kan lita på att det sitter en säker demokrat i Quirinalpalatset. Ämbetsperioden för den italienske presidenten är sju år. Ingen räknar idag med att Napolitano gör hela denna andra termin.

För det var ju så att Napolitano verkade vara oryggligt fast besluten att inte kandidera på nytt. Han är 87 år, blir 88 29 juli, och ”vid den här åldern kör man inte på övertid”, har han sagt.

Utgångsläget efter valet för 54 dagar sedan, verkade vara perfekt för en regering ledd av Pier Luigi Bersani, demokratiska partiets ledare. PD hade fått en utomordentlig majoritet i deputeradekammaren tack vare vinnarbonusen. I senaten saknades några dussin röster men ingen kunde tro att det skulle bli några problem att hitta dessa bland de övriga partierna.

Istället gick allt snett. Det tredje segrande partiet, komikern Beppe Grillos Femstjärnerörelse (Movimento 5 Stelle – M5S) nekade totalt att ge en PD-regering förtroende. Bersani nekade lika totalt att hämta stöd från Silvio Berlusconis Pdl.

Resultat: totalförlamning.

Genidrag

Efter veckor av konsultationer men absolut inga bra nyheter, gjorde Napolitano sitt genidrag. Han tillsatte expertkommittén, ”de vise männen”, som egentligen var två: en skulle utreda vilka grundlagsreformer som krävs, den andra vilka ekonomiska och sociala reformer en ny regering omedelbart måste angripa.

 Precis som om man inte visste detta redan tidigare. Inofficiellt handlade det om att närma sig 18 april utan fler katastrofer. Då måste en ny president väljas och åtminstone i det valet borde man kunna hitta en lösning.

Ansågs det. Men pytt.

Ännu en gång gjorde Bersani allting fel. Istället för att snabbt föra fram en kandidat som kunde passa vänstern och M5S, lät han tiden gå i en fruktlös diskussion om man skulle presentera en enda kandidat eller en lista ur vilken Berlusconi skulle få välja. Subtila frågor att bestämmas i en partiledning uppslittrad i minst fem falanger. Av vilka fyra krigar med varandra sedan decennier.

Under tiden gjorde M5S sina egna primärval – via Internet, förstås. Ingen vet egentligen hur det gick till, vilka verkliga resultat som uppnåddes. Men en lista på tio namn presenterades och voterades. Dario Fo tackade omedelbart för sig – i hans ålder ansåg Nobelpristagaren en flytt till Quirinalpalatset inte vara särskilt högt prioriterad.

Milena - sensation

Sensationen var att Milena Gabanelli var första namn på listan. Hon är producent för Report, ett suveränt skickligt veckoprogram i Rai3, ett forum för grävande journalistik. Efter ett dygns eftertanke tackade också hon nej.

Gino Strada

Andra namnet tillhörde Gino Strada, radikal fredskämpe som leder internationella hjälporganisationen Emergency. Även han sa nej.

Stefano Rodotà

Tredje namn var Stefano Rodotà. Vem är det? Juristprofessor vid Romuniversitetet, specialitet författnings- och medborgarrättsfrågor. Tidigare ombudsman i frågor som rör privacy. Men framförallt ständig vänsterman, tidigare ordförande i Pds (föregångare till Pd). Ett naturligt namn att stödja, skulle man tycka, för demokrater.

Men Bersani och hans kamrater grävde ned sig i nya diskussioner: kunde man acceptera en kandidat som lanserats av M5S? Det kunde man förstås inte.

Alltså försökte man ännu en gång få till en överenskommelse med Silvio Berlusconi. Precis det som partimajoriteten och en överväldigande del av allmänna opinionen inte ville se.

                                                                                                       

Franco Marini - impallinato

Den gemensamme kandidaten hette Franco Marini, 80-årig katolsk fackföreningsledare, f d talman i senaten, ledare för sedan länge döda PPI, Italienska folkpartiet (som var ett försök att förnya Kristdemokraterna). Ett namn som gott som något – men otvivelaktigt hemmahörande i en äldre generation. Hur det gick ses i tabellen härunder. Marini fick 151 röster för litet. På parlamentsspråk heter det att han blev ”impallinato”, fylld av hagel från dolda prickskyttar.

Första voteringen
	Närvarande och röstande 999
	Quorum                            672
Marini	521
Rodotà	240
Chiamparini	41
Prodi	14
Bonino	13
Andra voteringen
	Närvarande och röstande   942
	Quorum                               672
Rodotà	230
Chiamparini	90
D’Alema	38
Marini	15
Prodi	13
Tredje voteringen	Närvarande och röstande 963
	Quorum                            672
Rodotà	250
D’Alema	34
Prodi	22
Napolitano	12
Cancellieri	9
Fjärde voteringen	Närvarande och röstande 732
	Quorum                            504
Prodi	395
Rodotà	213
Cancellieri	78
Marini	3
Napolitano	2
Femte voteringen
	Närvarande och röstande    741
	Quorum                               504
Rodotà	210
Napolitano	20
Cancellieri	3
Sjätte voteringen
	Närvarande och röstande 997
	Quorum                            504
Napolitano	738
Rodotà	217
De Caprio	8
D’Alema	4
Prodi	2

Därmed var Marini borta ur leken. Bersani hade börjat hans sista katastrofala häcklopp – ni vet det där när löparen brakar in i hinder efter hinder och till slut själv rasar i backen med bara spillror omkring sig.

Förklaring: Chiamparini är f d borgmästare i Turin och välsedd tidigare fackpamp. Emma Bonino är legendarisk radikal partiledare (tillsammans med Marco Pannella ), tidigare Eu-kommissarie. Annamaria Cancellieri är en mycket uppskattad inrikesminister i Mario Montis teknokratregering.

Efter tredje votering rådde full panik. På morgonen samlade Bersani alla Pd:s folkvalda till ett möte i biografen Capranics salong. Nu satsar vi på Romano Prodi, förklarade han. Allmänt jubel, en skog av händer räcktes upp som jaröst, inte en enda röstade nej.

Romano Prodi - impallinato

Saken verkade klar. För nu vid fjärde omröstningen hade quorum sänkts till 504 – en bagatell för ett parti som förfogade över 496 röster. Istället kom en ny katastrof. 101 av Pd:s väljare försvann och en uppbragt Romano Prodi deklarerade från Mali, där han är på FN-uppdrag, att den som var ansvarig för det här måste ta sitt ansvar.

Fjärde omröstningen var en transportsträcka. Över 200 avstod från att rösta, Rodotà fick sina vanliga dryga 200 röster – M5S lag höll väl samman. Samtidigt började folk som Flores d’Arcais i tankesmedjan MicroMega och många med honom ställa frågan till Pd: Vad är det för fel på Rodotà? Det kom aldrig något svar från Pd på den frågan.

Under tiden hade strömmen av partiledare som strävade upp till ”il Colle” (vilket alltid betyder Quirinalen) blivit allt stridare. Berlusconi, Bersani, Monti och många andra bönade och bad att Napolitano skulle ändra sig, att han skulle åta sig ännu några år i det gamla påvepalatset.

Klockan 14.22 kom första beskedet att han bestämt sig för att säga ja. Kl 15 inleddes sjätte voteringen och knappt fyra timmar senare var saken klar. Parlamentets talmän meddelade församlingen att de omedelbart skulle bege sig till den nyvalde presidenten för att informera om omröstniingens resultat. Trygg och säker som alltid tackade 87-åringen för förtroendet, “men nu måste vi alla, liksom jag gjort de senaste timmarna, se till landets svåra situation, till Italiens och italienarnas problem och inte minst till vårt lands internationella roll och anseende”, uppmanade han.

Detta är en komplicerad historia i enkel form. Concita De Gregorio, La Repubblicas skickliga kollega, förklarar vidare idag:

Berlusconi - tillbaks igen

-        Berlusconi skrattar nöjd nere till höger – Bersani gråter uppe till vänster. För nu är Berlusconi en segrare igen, tillbaks i ringen just när allt verkade slut för hans del.

-        Om Sel avbryter alleansen med Pd betyder det att även i deputeradekammaren har Pdl och Lega nord majoritet. En kommande regering kan komma att ledas av Giuliano Amato och med Angelino Alfano som vice.

-        Kvar står en partiledning i upplösningstillstånd, i en ström av stridande fraktioner, var och blodtörstigt hotande sin gamla fiende. Partiledningen dog i exakt samma ögonblick som partiets grundare sköts i sank av 101 krypskyttar.

 Så lämnar hon ett svar på frågan: varför? Varför kunde inte partiet kompakt rösta på Rodotà? Concita citerar Pippo Civati som varit en förbindelseofficer mellan Pd och M5S:

-        Jag uppehöll kontakterna och sedan lämnade de mig som en annan soldat Ryan. Ingen var intresserad av de informationer jag kom med.

Anledningen går långt tillbaka, skriver De Gregorio. Till 1992 då Rodotà skrev en hård och kritisk artikel om korruptionen i Pci i Lombardiet. Reaktionen blev att istället för Rodotà var det en Giorgio Napolitano som valdes till talman i deputeradekammaren. Den här historien skulle alltså ligga i botten fortfarande. Tala om att vara långsint.

Sammanfattningsvis: Italien har fått en ny/gammal president och Pd har förlorat hela sin partistyrelse som avgick någon timme efter valet. Nu väntar partikongress och det långa knivarnas natt.

 

Det här är min debutblogg på egen hand.

Den har legat färdig en vecka. Och är naturligtvis hopplös gammal. Men vi tar den ändå... 

Rom, söndag 14 april

Spanjoren Fernando Alonzo körde sin italienska Ferrari till seger i Formel 1-loppet i Shanghai för några timmar sedan.

Några dagar tidigare hade Ferraris chef, Luca Cordero di Montezemolo förklarat att företagets senaste skapelse, LaFerrari, övertecknats med 300 vagnar. Den nya hybridkärran med den traditionella 12-cylindriga V-motorn plus två elektriska kraftpaket, gör 0 till 200 km/tim på 7 sekunder. Enligt planerna skall den byggas i 499 exemplar till ett pris av 1,2 miljoner euro, per styck. 40 italienare försökte vara med i beställningscirkusen – men landet tilldelas bara 25.

Samtidigt avslöjades att Ferrari 2012 slagit alla rekord. Omsättningen upp 8 proc till 2,4 miljarder euro, 7.318 bilar leverade (+4,5 proc)

Det kan man kalla att spela i spetsteknikens div 1.

Ungefär samtidigt kommer ett info från italienska forskningsrådet, Cnr, som meddelar att en ny applikation tillåter besökarna i Vatikanmuseerna se den berömda etruskergraven Regolini-Grassi i 3D. Och att man som första internationella institution lyckats framställa en ny dator som utnyttjar kvantfysik. Det är ungefär så mycket som jag själv förstår av det här men inledningsorden i mejlet kanske ger den intresserade en uppfattning om nyhetens art:

” È in un chip di vetro di pochi centimetri il più piccolo laboratorio in grado di simulare fenomeni fisici quantistici di particolare complessità: a realizzarlo, una collaborazione tutta italiana tra ricercatori del dipartimento di Fisica dell’Università Sapienza di Roma, dell’Istituto di fotonica e nanotecnologie del Consiglio nazionale delle ricerche (Ifn-Cnr) e del Politecnico di Milano. Il dispositivo utilizza i fotoni, cioè la luce, per trasmettere i dati e rappresenta un primo passo verso il processore del futuro, che avrà capacità e velocità di calcolo inaccessibili ai computer classici. Gli studi sono stati pubblicati sulle riviste ʻNature Communicationsʼ e ʻNature Photonicsʼ.

Eller om jag skall försöka mig på en översättning:

-         En  liten chip i glas på någon centimeter utgör det minsta laboratoriet i stånd att simulera kvantfysikens fenomen i en särskilt hög grad av komplexitet: Den har realiserats i samarbete mellan forskare vid fysikfakulteten vid Università Sapienza i Rom, Institutet för fotonica och nanoteknologier vid Ifn-Cnr och Politecnico i Milano. Apparaten använder fotoner, dvs ljus, för att sända data och utgör det första steget mot en framtidens processor, som skall ha kapacitet och kalkylhastighet som är omöjliga för dagens klassiska datorer. Studierna har publicerats i tidskrifterna ”Nature Communications” och ”Nature Photonics”.

I den här vevan anlöper ett mejl från den trogne läsaren och fysikprofessorn Svante Svensson som bl a skriver:

-        Jag råkar just nu sitta i ett möte i Italien som expert. På FERMI/ELETTRA laboratoriet i Trieste. Just här på ELETTRA syns väldigt tydligt en annan sak som är märklig med Italien. Man har usla förhållanden för de vanliga universiteten, men så har man otrolig spetskompetens, t.ex. här där den första kaskaderade och seedade frielektronlasern finns. Det är resultaten från den verksamhet jag sitter och diskuterar och bedömer med ett antal andra herrar från hela världen. 

-         Otroligt avancerat och samtidigt uselt på andra ställen. 

Nog är det så.

Ja, nog är det så. Dessa kontraster och motsägelser har varit mitt levebröd under mina 50 år som journalist i Italien.

Problemet har förstås alltid varit att inte bara hänge sig åt de sedvanliga italienska nyheterna – de som normalt framstod som självskrivna på redaktionerna i Stockholm: maffian, morden, korruptionen, skandalerna – och, ja förstås – Silvio Berlusconi.

Men för den som bor här och upplever vardagen med allt vad det innebär känns det nödvändigt och självklart att få med också det andra.

Under en period fick jag tillfällen till detta tack vare entusiastiska chefer på SR:s Vetenskapsradion och Kulturradion, kanske någon gång i något Eko eller morgonsoffesammanhang. Det var då, det... Men för evigt skall dessa intresserade kollegor återfinnas i min tacksamhetsavdelning.

Men det skall alla veta att det krävs övertalnings- och försäljningsförmåga att få redaktionerna med på ett sådant här resonemang. Det som tvingar fram de här utflykterna i den motsägelsefulla verkligheten är – om inte annat – mina italienska vänner och släktingars sorgsamma ansiktsuttryck när de ser världspressen vältra sig i de senaste läskigheterna. För oss som älskar det här landet i all sin motsägelsefullhet är det ännu mera betryckande när man vet hur fördomarna slickas medhårs.

       Vi har förlorat ett helt år

Det här är bakgrunden till när italienskt näringslivs (Confindustria) president, Giorgio Squinzi, läste loppan av landets politiker. ”Vi har förlorat ett helt år. Vi har tappat en proc av Bnp bara på grund av politikernas handlingsförlamning”. Varje dag läggs 41 företag ner i den här krisen!”

Statistiken bara dundrar in nya förluster och tragedier. Industriproduktionen fortsatte minska i mars, 0,2 proc mot februari som i sin tur minskade 0,8 proc mot januari. Mars produktion ligger 24,4 proc under toppläget 2008. Cgil:s senaste uppskattning av arbetslösheten visar att ersättningen för arbetslöshet (Cig – Cassa integrazione guadagni) ökat sina utbetalningar med 12 proc under första kvartalet i år jämfört med samma period förra året. Över en halv miljon anställda berörs.

Cgil:s ordförande Susanna Camusso konstaterar att samtidigt har 600.000 jobbare nått gränsen för tiden under vilken ersättningarna betalas ut.

Politikerna tycks vara bara retoriskt med i den här diskussionen. Nya starka ord med indignerat vibrato uttalas efter det senaste självmordet. Det gäller 61-årige Luigi Melillo, som efter att ha fått ytterligare ett nej från en bank om ett nytt lån som kanske kunde ha räddats hans företag i fruktgrossistbranschen, sköt sig själv i huvudet.

Liknande historier kommer nu varje dag, ofta flera om dagen.

       Sista söndagen för president Giorgio Napolitano

De två expertkommitteer han hittade på har jobbat hårt under tio dagar och har färdigställt sina rapporter om hur en ny regering borde prioritera reformerna. Inga stora nyheter – men det var ju inte det som var meningen. Det gällde att vända på turordningen och få partierna att tänka på valet till ny statschef. Ett litet andrum i pokerspelet kring en ny regering kanske skulle gynna en lösning.

”De vises” råd är överens om parlamentsreformen: en enda lagstiftande kammare på 480 deputerade. Senaten förvandlas till en regionernas kammare med 120 folkvalda. Alltså: från dagens  knappt 1.000 parlamentsplatser till framtidens 600. Helt kan statens stöd till partierna inte tas bort – men istället för att betala en klumpsumma skall nu varje utlägg ske mot kvitton och fakturor.

Politikens kostnader skärs ned på alla håll och en ny vallag skall införas. Men inte ens de vise männen var helt överens om hur denna skall se ut. Majoriteten talar om en italiensk variant av det franska systemet.

Ekonomiskt föreslås att stabilitetspakten skrivs om i syfte att göra den mera flexibel. En social minimilön skall diskuteras och Cig:en skall återfinansieras. Men budgetunderskottet måste ändå ligga kvar under Eu-kravet på 3 proc.

Osv – Det blir tillfälle att återkomma när landet fått en regering. När nu det kan ske.

För alla de tre största partierna har haft sin vanliga motionsrunda. Silvio Berlusconi har hållit ett stort torgmöte i Bari. ”Har ni hört vem som kan bli landets nye president? Konstpaus. Romano Prodi! (Burop, visslingar). Jaså, honom gillade ni inte. Och jag som hade honom som min favorit (stark ironi). Nej, hamnar Prodi i Quirinalen – då är det dags att byta land”.

Ett exempel på tonläget och resultatet av medlingsförsöken mellan Pdl och PD.

PD å sin sida hade ett möte i den socialt utsatta Rom-förorten Corviale, vid via Portuense. (Corviale skulle ha varit ett socialt framstående arkitektprojekt i början av 70-talet och består av två huskroppar en km långa och 9 våningar höga. Ett social experiment som inte lyckades).

-        Problemet är att vi kämpar nu i en situation som uppstod sedan en viss herre förklarade att Italien inte hade några problem och att restaurangerna var smockfulla, hävdade Pier Luigi Bersani och alla vet att han naturligtvis syftade på Silvio Berlusconi.

Beppe Grillo har fått göra om folkomröstningen om vem M5S skall se som sin kandidat i valet till president. Ikväll sker den verkliga omröstningen inom rörelsen. Det blir andra gången, den första fick avbrytas och ogiltigförklaras efter att den hackats. För M5S gör som vanligt allt detta på Internet. Den intresserade kan se läget på www.beppegrillo.it

Tio personer har placerats på listan och Emma Bonino, radikalen och tidigare Eu-kommissarien ligger faktiskt på första plats. Vinner hon vore det en sensation för Emma har ett visst stöd även inom PD.

Jag återkommer till kandidaterna när de verkliga voteringarna börjar i parlamentet. Som alla vet vid det här laget är det parlamentets ordinare ledamöter plus 2-3 representanter för varje region som utser landets statschef.

En uppdatering av läget i Italien kommer inom kort.