Regn, skyfall, störtregn,
översvämningar -
och förtroendedebatter om
justitieministern
Rom, onsdag 20 november
Justitieminister Anna Maria Cancellieri
Så har det hänt
igen – ett dygns regn har drabbat en av Italiens regioner, vållat nya dödsfall,
raserat hus och bondgårdar, dränkt en landsända under meterdjupt vatten och
lera.
Den här gången är
det Sardinien som drabbats, särskilt området kring städerna Nuoro och Olbia i
öns nordöstra hörn. 16 dödsoffer har redan räknats in, av vilka två är små barn.
Ytterligare en person saknas.
Alla är offer för 420 mm regn under mindre än ett
dygn. Eller som chefen för italienska räddningsverket, Franco Gabrielli,
förklarade:
”Under en natt föll lika mycket regn som normalt kommer under ett
halvår”.
Sannerligen inga
absoluta nyheter. Gian Antonio Stella i Corriere della Sera, citerar en utredning
skriven av de båda geologerna Emanuela Guidobono och Giulio Valensise som
konstaterar att under åren från 1900 till 2002 har «si sono verificati 4.016 eventi
con gravi danni e ci sono state 5.202 vittime per frane e 2.640 per alluvioni».
Alltså: under 102
år har 4.016 jordskred vållat stora skador och dödat 5.202 – eller 39 jordskred
och 77 döda – per år!
Nu fylls tidningar
och TV-media ännu en gång med berättelser om hjältemodiga räddningsinsatser
eller tragedier som pappan som inte orkade hålla kvar sin tvåårige son i famnen
utan såg honom drunkna i störtfloden av lerigt vatten.
Och precis som så
många gånger tidigare kommer klagokörer om att folk inte fått information i
tid. Och som så många gånger tidigare visar Räddningstjänsten att de gick ut i
god tid med info till regionerna – men sedan stannade allt någonstans på vägen
ned till den enskilde medborgaren.
Nya meteorologer
säger också att det är omöjligt att säga precis hur mycket regn som skall falla
och precis inom vilket område. Liksom geologer och miljöorganisationer som ännu
en gång trött pekar på hur kommunerna tillåtit folk att bygga och bo i områden
som redan var klassade som riskområden. Som Olbia som delvis ligger under
havsytan och till stor del har sin bebyggelse i den dalgång som sedan urminnes
tider tagit emot skyfallen så här dags på året.
Det känns lika
trist varje gång – men man måste ännu en gång konstatera att den lokalnivå som
lagstiftarna gynnat så starkt under många decennier – faktiskt inte harden kompetens som krävs för det uppdraget. Trots en lag från 1988 har många kommuner inte gjort upp
någon katastrofplan. Alltså: vad skall man göra om larmet kommer, vilka skall
evakueras och vart.
Som tur är finns nu
Räddningstjänsten (Protezione civile ) som
ännu en gång gör fantastiska insatser, med frivilliga och med proffsen.
Andra gången gillt för justitieminister Anna Maria Cancellieri
Medan all denna
dramatik pågick i naturen, svingades retorikens klubbor i parlamentet. Ännu en
gång gällde det om justitieministern Annamaria Cancellieri skall avgå eller inte.
Hon är en
mormoderlig gestalt som har nästan 50 års tjänst som prefetto bakom sig. Det betyder att hon är regeringens/statens
högste representant inom varje provins. Som en slags landshövding som i första
hand är ansvarig för ordningsmakterna. Vilket betyder att många av prefektens
uppdrag sker på order från inrikesministeriet. Men dessutom kommer massor av andra uppgifter: att hålla koll på förvaltningen, gripa in när en kris närmar sig på något område.
Annamaria
Cancellieri kommer från en familj som i generationer tjänat staten. Hennes
farfar tjänstgjorde i Libyen som det nya imperiets höge tjänsteman, hennes
pappa byggde upp elkraften i det landet. Själv började hon karriären som
språkrör för polisen i Milano under terroristtiden. Bara den som var med då kan förstå vad det innebar av diplomati och effektivitet.
Sedan hon blev prefetto har hon jobbat i praktiskt
taget alla stora städer i norra och mellersta Italien. Samt av regeringen
utnämnts till kommissarie när kommuner som Bologna och Parma upplevt politiska
kriser.
En dam som alltså vet att
agera och som betraktades som ett fynd när hon utnämndes till
inrikesminister i Mario Montis teknokratregering och till justitieminister i
Enrico Lettas regering. Som lugnt hävdar när det stormar: ”Jag har aldrig bett
om att få det här jobbet. Den som kritiserar mig måste vara galen”.
Institutionen Salvatore Ligresti
Men så hände fallet
Ligresti. Det handlar om en av Milanos mest omtalade familjer. Pappa Giuseppe
är sicilianaren som kom till Milano och snabbt (alltför snabbt?) gjorde karriär
som storbyggmästare. Som blev mycket nära vän med politiker ur alla läger
(alltför nära vän?). Som köpte in sig i försäkringsbolaget Fonsai och som 2011
var nära bankrutt.
Då arresterades
Salvatore och två av hans döttrar. Själv fick han av ålderskäl omedelbart
husarrest. Men en av döttrarnar fick stanna i finkan ända tills...
Ja, här kommer
justitieministern Annamaria Cancellieri in i bilden. Hon har bevisligen pratat
med Salvatores sambo (eftersom de var gamla vänner sedan decennier) ett stort
antal gånger. Hon har förfasat sig över åklagarnas ageranden och sagt att det
var förfärligt. Framför allt har hon reagerat på familjen Ligrestis bekymmer
över dottern som var anoressisk och som de ansåg inte psykiskt skulle kunna
klara en fängelsevistelse. Och lovat att hon skulle göra vad som var möjligt. Knappast något som hör till justiteministerns normala jobb.
Dottern fick på
rekordtid husarrest även hon och fotograferades häromdagen när hon var ute och
shoppade på Via Montenapoleone, Milanos verkliga lyxgata. Vilket fick många politiker ur alla läger att gå i taket.
Det här fick många att kräva att ministern skulle avgå. Hon
hade gått långt utöver sina befogenheter, ansågs det. Även om åklagarna i Turin
hävdade att Cancellieri inte begått någon form av brott, menade man att hon agerat
på ett sätt som inte var politiskt opportunt. ”Inte tar hon telefonen och
ringer fängelsedirektören för var och en som grips”, menade man.
Så startade
mediadrevet. La Repubblica i främsta ledet fick fram utdrag hur
telefonavlyssningarnas register. Där visade det sig att ministern själv ringt
upp familjen fler gånger än man först vetat om.
Det blev en
förtroendedebatt 5 november som ministern klarade galant. Det hela upprepades i
morse när trycket på en avgång varit ännu mera intensivt.
Den som verkligen
satt i kläm var Enrico Letta, regeringschefen. Han infann sig på Pd:s
parlamentarikermöte och forcerade situationen: ”Den som röstar för att
Cancellieri skall sparkas ut, röstar för regeringskris”. En ståndpunkt han
tydligtvis hade statschefens stöd för.
Här hände det
märkliga att alla som tagit en personlig ståndpunkt i frågan vek sig.
Florensborgmästaren Matteo Renzi, (som är huvudkandidaten till platsen som
partiledare i Pd i primärvalet 8 december) vek sig trots att han gått ut stenhårt med
krav att ministern skulle välja att frivilligt avgå.
Ministern själv
behöll sin tuffa attityd. Hennes samtal med Ligrestifamiljen var helt normala
och innebar inte att de fick någon fördel jämfört med andra medborgare. Hon
ansåg inte att hon hade någon som helst anledning att avgå. Hennes agerande hade dikterats av "humanitär medkänsla".
Pd i svår sits
Därmed har hon
ställt Pd i en delikat situation. Partiet har ännu en gång visat sig splittrat,
med många ledare som kämpar för egna positioner. Samtidigt har partiet gett upp
i en fråga som utan tvekan berör många medlemmar. Att Italien är ett land där
familjen och goda vänner spelar en stor roll – det är just den profilen som Pd
så länge sagt sig vilja förändra. Var minister Cancellieri ett exempel på
jämlikhet när hon talade med Ligrestifamiljens medlemmar?
Vid omröstningen
som skedde öppet vilket betyder att den tar bortåt en och en halv timme vann
ministern och regeringen stort. 405 röstade emot motionen som krävde ministerns
avsked. Den hade presenterats av M5S. Bara 154 röstade för.
En storseger? Jag
är inte så säker på det. Pd kommer att få lida för splittringen och många på
vänsterkanten menar att ministern borde ha avgått.
En så nära och vänskaplig relation till en byggmästarfamilj (med misstankar om maffiarelationer) kan inte
en justitieminister ha, anses det.
