Åke Malm, Rom

Om Eu, arbetsmarknadskris

Eugenio Scalfari,  La Repubblicas grundare

och ny utrikesminister

Rom, lördag 1 november

Vilken vecka! Dramatik och intensiv politisk kalabalik var och varannan dag.

Och som vanligt: Italien har överlevt även dessa kriser.

Så här kan man spalta upp dagarna:

 Eugenio Scalfari, grundare av landets numera största morgontidning, La Repubblica, skriver som alla vet, varje söndag en helsida egna, högst personliga kommentarer om vad som timat på politikens område. Han är tidningens legendariske grundare och har rätt att bre ut sig över en helsida. Betraktelserna går under smeknamnet ”söndagspredikan – il sermone”.

Den dekorativt vitskäggige Scalfari skriver, trots sina 90 år, ofta briljant, alltid intressant om de dagsaktuella frågorna.

I söndags kallade han Bundeskanzler Angela Merkel för Bismarck och hävdade att Bundesbank sedan minst sju år drömmer om att återvända till marken som västvärldens referensvaluta. Man ser inte längre framför sig ett europeiskt Tyskland utan snarare ett tyskt Europa, formulerar sig Scalfari. ”Den tyska demokratin med sin vida kulturella bas är fortfarande romantisk till sin natur. Men det europeiska idealets födelse har inte, och kan inte ha, en bismarcksk natur. Kanske var det en dröm som gav Tyskland och Europa den gemensamma rollen som byggde på ett gemensamt uppdrag (Forse era un sogno che assegnò alla Germania e all’Europa un ruolo di comune natura).

Men å andra sidan, fortsätter Scalfari, hände detta,  att genom en lång serie misstag, förvandlades rollen som politisk stormakt till något som mera liknade en handelsresandes vardagsgnag.

Och det här idealet är det som förfäktas av medlemmar i Lega Nord, av engelska anti-eurokämpar, av Le Pens väljare och av M5S. Eller av alla de andra rörelserna av olika slag som bär på samma eversiva natur.

Enligt olika opinionsundersökningar samlar dessa runt 40 procent av den europeiska opinionen.

Smaka på den meningen och fundera en stund över hur framtiden kan te sig i Europa.

Måndagen kom med en varning från Matteo Renzi: ”Det finns inga fasta jobb längre”. Facket som fortfarande firade succén efter miljondemonstrationen i Rom, chockades. Det blev krig på en gång mellan regeringen och två tunga fackliga ledare, Susanna Camusso och Maurizio Landini. Framför allt stod det klart att personkemin mellan Renzi och Camusso, rakt inte fungerar. Regeringen kände sig tvingad att samla facket till nya diskussioner om Jobs Act. Regeringens krav att förvandla ”paragraf 18” (se tidigare bloggar) är grunden för det här grälet.

Susanna Camusso, Cgil-chef

 ”En absurd diskussion”, kommenterade Camusso efter mötet med regeringen och hävdade att regeringen aldrig tänkt sig förhandla. Några dagar senare inträffade  en våldsam sammandrabbning i Roms centrum mellan polis och stålverksarbetare från Terni. Jag skall återkomma till denna stridsfråga längre fram.

På söndagsmiddagen, just lagom till söndagslunchens matsmältning,  var Maurizio Landini gäst hos Lucia Annunziata i hennes program Un mezz’ora i Rai 3. Lucia har varit chef för hela Rai och anses som ett tillförlitligt orakel. Landini: ”Arbetarklassens intressen finns inte representerade i regeringen. Metallarnas Fiom (som ingår i Cgil) strejkar och manifesterar i Milano 14 november och i Neapel 21 november. Vi vill uppnå den förhandling Renzi nekar oss.” 

Metallaren Maurizio Landini

Landini går på som en motor när han får upp varvet. Han lyssnar inte på några frågor utan vevar vidare mot tridsropet:”Regeringen kan köra hur många förtroendeomröstningar den vill i parlamentet (för att få igenom Jobs Act) – men detta stoppar inte facket. 

- Vi ger inte upp! Regeringen måste övertygas om att den inte för majoritetens talan. Det gör vi, säger Landini. 

Kanske har Landini inte läst Ilvo Diamanti i La Repubblica innan han gick till Lucia Annunziata – eller också har han gjort det och det är därför han höjer rösten och går på helt maniskt.

För Ilvo Diamanti är en särdeles expert på den italienska opinionen. Så är han professor också i detta ämne vid universitetet i Urbino. Rubriken över prof Diamantis helsida är tuff: ”Cgil överges av Pd:s väljare – bara en av fyra stödjer”. Han hävdar att denna spricka inte är något som hänt senaste veckan – det är en gammal fraktur mellan PdR och Cgil. Och då skall man veta att PdR står för Partito Democratico di Renzi. (Sannerligen inte någon officiell titel - men de som står tveksamma inför Matteo Renzi använder ofta denna beteckning på Pd). 

Diamanti menar att Renzi har valt objektet för sin kritik med skicklighet. Facket är starkt försvagat. Under de senaste fem åren har förtroendet för Cgil och Uil (den mindre landsorganisationen med katolsk/kristdemokratisk prägel) minskat från 26 till 16 proc. Därmed har Renzi gjort Cgil till en symbol för den nostalgiska vänstern. Den som nöjer sig med att vid valen få ihop 25 proc av rösterna.

(Bakgrund: Renzi som breddat basen för sina väljare fick 40.8 i senaste valet).

Resultat: Pd-väljare med sympati för Cgil har sjunkit tll 25 proc mot 53 proc år 2012. För att inte tala om 2009 – då stöddes Cgil av över 60 proc av Pd:s väljare.

Landini vill alltså strejka – Camusso satsar på generalstrejk.

 Det kan bli en het höst i Italien – även i år.

President Giorgio Napolitano i vardagsknoget - att hälsa på unga gäster i Quirinalen

Onsdagen såg istället ett annat drama utspela sig. Landets statschef, Giorgio Napolitano, tvingades ta emot valda delar av Palermos domstol i självaste Quirinalpalatset. Han förhördes om vad han visste om maffians samröre med statliga myndigheter. Sedan publicerade Qurinalens presstjänst hela protokollet på sin hemsida. 84 sidor av frågor och svar. Det var första gångeni i historien ett sådant förhör genomfördes med representanten för landets högsta myndighet i i Sala del Bronzino - där republikens president normalt tar emot främmande statschefer på besök.

I månader hade Napolitano själv och författningsexperter diskuterat om statschefen verkligen måste ställa upp och i så fall var. Efter många krumbukter blev det alltså La Sala del Bronzino, som fick ta emot Palermotribunalen.

Bloggen har tidigare ägnat sig åt den här rättegången. Den gäller i korthet om staten och dess representanter förde förhandlingar (trattative) med den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Det här skulle ha hänt 1992-93, efter attentaten mot åklagarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino. Som en reaktion införde parlamentet den fruktade paragrafen 41 bis i strafflagen. Den som kräver lång isolering och få kontakter med familjen förutom de långa straffen, ofta livstid. En paragraf som innerligt fruktas av Cosa Nostra. 

För att tvinga staten att mjuka upp lagen genomfördes en omfattande attentatskampanj runt om i Italien, mot Uffizierna i Florens, basilikan San Giovanni in Laterano i Rom och den tidigt medeltida kyrkan San Giorgio in Velabro, också den i Rom och mot ett konstmuseum i Milano. Fem attentat, varav två med bilbomber, mot symboler för den italienska konstskatten.

Resultatet: Cosa Nostra vann, men kanske inte så definitivt som i mafiosi hoppats! Över 200 mafiosi dömda till 41 bis, tilläts lämna isoleringen - men blir kvar i finkan.. Ett beslut det varit väldigt tyst om. Paragrafen förblev i strafflagen och används fortfarande.

 Det fanns andra frågor många ställde sig: t ex när Totò Riina greps i januari 1993 i en elegant villa i Palermos utkanter, stod huset obevakat i flera månader? Cosa Nostra hade gott om tid att sopa bort alla spår, ja, till och med måla om hela huset invändigt. Var den ”glömskan” ett resultat av ”le trattative” med staten. En karabinjärgeneral, Mario Mori, har varit centrum för intresset under den här rättegången, just på den här punkten.

Giorgio Napolitano hade föga att tillägga till det man redan visste. Men en episod var en nyhet för många.

 När bomberna exploderade runt om i Italien och till och med Palazzo Chigi, Italiens Rosenbad, plötsligt drabbades av elstopp, ringde den dåvarande regeringschefen Carlo Azeglio Ciampi upp Napolitano (som var talman i deputeradekammaren) och undrade:

- Tror du det är en statskupp på gång?

Napolitano bekräftade nu händelsen och menade att det varit en verklig fibrillazione, en stor nervositet i maktens palats i  Rom. Särskilt mellan Quirinalpalatset, där Oscar Luigi Scalfaro då var president, och Palazzo Chigi.

Man kan förmoda att debatten om detta protokoll kommer att fortsätta de närmaste veckorna.

Fredag lossnade det äntligen i diskussionerna mellan Renzi och Napolitano. Det gällde vem som skulle efterträda Federica Mogherini som utrikesminister. Hon är ju nu på väg mot Bryssel och jobbet som Lady Pesc, den höga representanten för den europeiska utrikespolitiken.

Matteo Renzi hade velat ha en ny kvinna på taburetten i Rom. Och där fanns många kandidater. Men i första ledet fanns med säkerhet Lapo Pistelli, viceminister på UD och med en lång karriär som utrikespolitisk expert. Men han blev ännu en gång utan.

Istället fick Paolo Gentiloni jobbet.

Federica Mogherini hälsar Paolo Gentiloni välkommen på UD

Så vem är det? Jo, han är en politisk veteran och bär dessutom på en klingande grevetitel. Hans grevskap lär utgöras av tre små kommuner i regionen Marche. 

Paolo började sin karriär som revolutionär tillsammans med Mario Capanna under studentrörelsen, och fortsatte sedan till vänsterkommunistiska partiet Rifondazione comunista. När revolutionsyran ebbat ut finner vi honom bland grundarna av det lilla kristdemokratiska vänsterpartiet La Margherita.

Det här var på den tiden när alla partier eller fraktioner skulle ha namn hämtade från botaniken. La Margherita (Prästkragen)  samlade katolska/kristdemokrater på vänsterkanten som inte kände sig hemma i ett Pds som dominerades av veteraner från gamla Pci. En vacker dag upplöstes prästkragarna. Francesco Rutelli som varit vänsterns borgmästare i Rom, försökte bilda ett eget radikalt katolskt parti – vilket snart visade sig vara omöjligt.

Paolo Gentiloni lämnade Rutelli, som han tidigare tjänat som språkrör under tiden i Roms Kapitolium. Och blev en av grundarna av dagens vänsterparti PD, där han  blev kommunikationsminister i Romano Prodis andra regering. Han slöjdade ihop ett förnämligt förslag för att ordna upp TV-konflikten mellan Berlusconis Mediaset och Rai. Som alla vet störtades Prodis socialdemokratiska regering av en oansvarig extremvänster och istället blev det en verklig fascist (och Berlusconivän) som fick hand om TV-reformen.

Gentiloni har de senaste åren suttit i utrikesutskottet men ändå var den första frågan många ställde sig efter hans utnämning. Vad vet han om utrikespolitik?.

Svaret på den frågan lär komma ganska snabbt. Hans första åtgärd som minister var i alla fall att ringa till New Delhi och höra hur det står till med den ende kvarvarande marinsoldaten, marò. Han sitter fortfarande fängslad efter snart tre år. Två fiskare från Kerala dödades, sedan de tagits för pirater, (Se tidigare bloggar). Indiska regeringen har ännu inte formulerat någon anklagelse mot marinsoldaterna. En av de två har fått tillstånd att under en kort period återvända till Italien för att sköta sin hälsa.

Skall det bli Paolo Gentiloni som äntligen skall lyckas lösa den här konflikten mellan Italien och Indien?

Skall du döpa en vinprovarstuga - vänd dig till Fellini!

Åke Malm, Rom 

Vinstugan i Ovindoli 

döptes efter Fellinis La Strada

Det hände sig att alla Ovindolis öppna krogar hade väntelistor på över en timme.

Lunchhungern kände inga gränser - det var så vi hamnade på Zampanò.

Stället ligger precis mitt i bergsstaden Ovindoli, 1400  meter över havet och med skidlifter som slutar ovanför 2200 meter.

Och allt bara en och en halv timme från Rom. 12 mil på motorvägen mot l'Aquila och man hamnar i alpterräng och promenadlockande högplatåer.

Ovindoli, 12 mil från Rom, alpterräng och skidåkning från november till april (i bästa fall)

Zampanò består egentligen bara av ett enda rum i skärningen mellan Ovindolis två viktiga gator. Det är skärningen som är finessen - här formas en triangelformad uteplats med total kontroll över Ovindolis sociala liv. Det är inte som Piazzettan på Capri - men snudd på när det är högsäsong.

I Zampanò härskar Alessandro Muccioni och hans svägerska Alessia, understödda av medarbetaren Sana. Egentligen är Alessandro advokat men älskar sin hobby som krögare med vinprovning i hans enoteca, vinstuga. Alessia är i själva verket barnmorska på sjukhuset i Avezzano – timmarna i köket på Zampanò är perfekt avkoppling, tycker hon.

Vinstugeknåp som hobby. Det måste vara därför stämningen är så otvungen och rätterna som bjuds så oväntade. Förutom väl utvalda viner från Italiens alla regioner, är det hemmaregionen Abbruzzernas specialiteter man bjuder på. Salami och skinka i alla upptänkliga variationer.

Och ostar i de mest fantasifulla sammanhang. Se bara på ostbrickan Alessia komponerade i all hast:

Fårmjölksricotta i vinbrygd och nötter

En gorgonzola-liknande örtkryddad variant från grannorten Campo Felice.

Enrisrökt ricotta med spenat från Anversa degli Abruzzi.

Brigantaccio, en vällagrad ost som får sin smak av att den omges av kruska, vetekli.

Och så den verkliga nyheten och celebriteten: Taleban-ost, en fårost som inympats med mögelsvampar och som lagrats under lång tid. Låter vågat – jag kan försäkra att det är en smakbomb. Men en fredlig sådan!  Namnet har den fått efter att dess skapare deltagit som frivillig hjälparbetare i Afghanistan.

Till detta kommer så den otroliga röda vitlöken från Sulmona, ännu en intressant grannstad till Ovindoli. Vitlök som är röd,  en spännande ny bekantskap med en alldeles speciell smak. Den finns beskriven i botanikhistorien så långt tillbaka som början av 1800-talet. Anses vara den enda som producerar en blomstängel. Även denna skördas och läggs in i olja liksom själva löken.

Återstår frågan om det lustiga namnet. Var kommer det ifrån?

                              

                             Federico Fellinis La Strada, Oscarsbelönad och räknad som en

                     av de 100 italienska filmer som måste räddas. Några scener spelades in

                            i Ovindoli. 

Jo, förklarar Alessandro. Just här utanför på gatorna spelade Federico Fellini in flera scener i hans Oscarsbelönade La Strada (1954). Den som var inledningen på Fellinis internationella succe’. Zampanò var namnet på Anthony Quinns ”världens starkaste man”, en våldsbenägen torgartist som drar genom Italiens fattigaste byar. Han har köpt Gelsomina, spelad av Giulietta Masina. Gelsomina bevittnar hur Zampanò dödar en akrobat som försökt hjälpa Gelsomina. Historien måste sluta tragiskt – och gör det också.

Just här utanför Enoteca Zampanò drog Anthony Quinn en vagn uppför backen med kättingar kring hans präktiga bringa. Den händelsen har satt sina spår i Ovindoli och särskilt här i trekanten.

https://www.facebook.com/pages/Zampan%C3%B2/204406476418943?fref=ts

Teatro Torlonia - Roms nya turistfälla

Nytt sevärt i Rom!

 En ny teater 
väcks till liv efter 150 års
förfall


                                                    

                             
 Så såg den ut  innan restaureringen inleddes- 

Teatro Torlonia var en av Roms  ruiner.

Rom, fredag 19 dicember 

Det här skulle romantiker som herr Goethe ha gillat.

I decennier har man kunnat se förfallet spridas i Villa Torlonia. Om man förvillade sig ned i trädgården bakom  huvudbtyggnaden kunde man se en imponerande nyklassisk byggnad som enligt guideboken skulle ha varit en teater.

 Prins Torlonias egen teater.

De senaste decennierna har det mest handlat om ett ruckel, en ruin med vildvinet klättrande in och ut genom de trasiga fònstren. Tittade man in i eländet såg man hur regnet rann fritt genom de spruckna takfönstren.    

Nu kan man promenera in i parken en kväll. Man strövar fram längs promenadvägarna och plötsligt ser man en flammande ny fasad, upplyst och festlig.

Det här är  Roms senaste tillägg till guideböckernas ”det här måste ni se”. 

Teatern från 1840 har under några år genomgått en fullständig restaurering, en uppseendeväckande elegant sådan.

Först några ord om prins Torlonia, en första klassens success story.

Från början hette han Marin Tourlonias, var en fattig bondpojk och kom från franska Auvergne. Han fick anställning i Rom som sekreterare till kardinalen med det klangfulla namnet Troiano Acquaviva d’Aragona. En mycket inflytelserik prelat som lämnat sin hertigfamilj för att bli en av katolska kyrkans "prinsar".

Den unge Marin gjorde tydligen väl ifrån sig. När kardinalen avled visade det sig att han hade testamenterat en betydande summa till sin sekreterare. Med de pengarna startade denne en tyghandel och italianiserade samtidigt sitt namn till Marino Torlonia.

Han handlade med brokader och siden som importerades från Lyon. Det här var runt 1760 och vi får komma ihåg att då var Rom huvudstad i Kyrkostaten med påvarna som oinskränkta makthavare. Kyrkostaten var en av europapolitikens stora spelare och hade sin norra gräns i höjd med Bologna och den södra halvvägs ned till Neapel, vid floden Garigliano.

Nåväl, Marino Torlonia var duktig i affärer och kunde efter några år som tyghandlare öppna en ”banco”, en bänk vid sin bod där han lånade ut pengar. Han startade karriären till att bli en framgångsrik bankir.

Hur det här gick till är en fascinerande historia som forskaren i ekonomisk historia, Daniela Felisini vid Roms universitet Tor Vergata, skrivit en avhandling om. Kort kan sägas att efter Marino kom Giovanni som var den som verkligen la grunden till familjens förmögenhet. Han gjorde stora affärer när Rom ockuperats av franska trupper 1798 och använde pengarna till att låna ut dem till Roms adelsfamiljer, vilka gjort stora förluster under den franska ockupationen. För detta krävde han säkerhet i familjernas egendomar och skaffade sig därigenom inte bara omfattande landområden utan också de adelstitlar som hörde till egendomarna.

En Torlonia blir prins

Kryddan på verket var när påven Pius VII, efter att även han fått duktig hjälp av Giovanni Torlonia, begåvade honom med titeln prins av Civitella Cesi. Detta och mycket annat öppnade vägen in till andra viktiga adelsfamiljer som Pamphili, Borghese, Colonna och Orsini genom bröllop mellan arvingarna. Som huvudprincip kan sägas att Torlonia-familjen inte förlorade på de affärerna.

Det skall sägas att ”villa” på italienska är något annat än den svenska villan. Den var i allmänhet en lantegendom som brukades och beboddes av överklassen. Det betydde att det byggdes ordentliga palats som utsmyckades av tidens stora konstnärer och helst skulle bräcka kollegorna inom aristokratin. Till villan hörde också stora landområden där fattiga daglönare slet ihop till överklassens nöjen.

Just villan här längs Via Nomentana, ett stenkast från Roms verkliga centrum,  är ett exempel på hur det kunde gå till i spåren efter den romerska republiken och fransmännens ingripande för att återge påvarna kontrollen över Rom. Giovanni kunde köpa området som idag är Villa Torlonia från prinsfamiljen Colonna (som i sin tur hade köpt den av familjen Doria- Pamphili. Hans arvtagare Alessandro fortsatte att bygga nya byggnader i parken och gjorde om trädgården i engelsk stil.

En teater som bröllopsgåva

Teatern byggdes av  en Alessandro Torlonia som levde mellan 1800 och 1886 för att fira hans bröllop med Teresa Colonna 1840. En triumf för en bankir med stora sociala ambitioner, att få gifta in sig i en av Roms äldsta familjer. Ja, så gammal att dess första medlemmar hörde hemma i jordägaradeln med anor från det antika Rom. 

Bröllopet stod 1840 men någon riktig ordning med teatern blev det inte. För arkitekten avled och Torlonia fick problem med släkten. Man fick vänta till 1878 innan Alessandros enda dotter, Annamaria, skulle gifta sig med prins Giulio Borghese för att byggnaden skulle stå färdig. .

Ännu ett bröllop som beseglade nya allianser inom den romerska aristokratin. Dock, vid det här laget hade påven förlorat slaget om Rom och istället hade Rom blivit huvudstad i det nya kungariket Italien. Ändå blev det ingen fart med föreställningarna i teatern. Den användes mest för fester och partys för noblessen. Den enda föreställning som är dokumenterad ägde rum 1905. Bakom den stod en ny Giovanni Torlonia, son till Annamaria.

Det första uppseendeväckande man ser är en rad välvda fönster nedanför pelarraden och de nyrestaurerade fönstren. (Man kan skönja något av dem i underkant på min bild). 

 Här dolde sig faktiskt ett växthus med tropiska blommor och blader - hela byggnaden dränktes i växtlighet!

Blommorna stod i krukor på ett golv av gjutjärnsgaller med familjerna Colonnas och Torlonias vapensköldar i centrum. Ett av Italiens första exempel på vad man kunde göra med gjutjärn. I England hade man just börjat framställa gjutjärn för att använda det på helt nya områden.

Går man upp för trappan och närmar sig själva teatersalongen kommer man först till en serie rum som betecknas som appartamenti - egentligen våningar. Men de var faktiskt aldrig tänkta som bostäder - här samlades man för något gott att dricka och äta före föreställningarna i teatersalongen.

I en av salongerna finns det här orginalet av danske skulptören Bertel Thorvaldsen som var verksam i Rom från de sista åren av 1700-talet. Italienarna talar med stolthet om honom som en av Canovas främsta lärjungar.

Och så salongen.

En märklig sådan - för publiken satt faktiskt på första balkongen. Dit kom man direkt från vad vi idag skulle kalla baksidan av teatern. Den långa böjda pelargång som omger salongen. Varje dörr mellan pelarna leder direkt inte till första radens åskådarplatser.

Under sig hade åskådarna orkestern. Bara något hundratal personer fick plats under föreställningarna. Idag räknar man med att det kan bli 250 eftersom naturligtvis även parketten tillhör publiken.

En kupol i Pantheons anda och med verkligt tidstypiska dekorationer. Litet kitsch - men under slutet av 1800-talet var det här högsta mode inte bara i Rom.

Fonden av teaterns scen går att öppna - där ute hade man växter och blommor som direkt bildade bakgrund till det som hände på scenen.

Från utsidan ser entreerna till salongen ut så här. 

                                               Stiligt - eller hur?

Allt det här kan man se om tar busslinje 90 från Stazione Termini och stiger av i höjd med Corso Trieste. En resa på knappt 10 minuter. Räknat från Porta Pia tar det inte mer än 10 minuter att gå till fots.

Teatro Torlonia finns med på Romteatrarnas egen sajt: www.casadeiteatri.roma.it.
Roms kommuns infonummer är från Sverige +39 060608

Från dynggrepar till Renzis seger

Dramatik med 

dynggrepar som vapen. 

Något att tackla för PD:s nye ledare

Rom, onsdag 11 december

Vilken vecka! Vilka dagar av dramatik med politik på högsta – och lägsta nivå. 

Modestamente parlando.

På söndagskvällen stod det klart att Matteo Renzi sopat mattan med de båda kandidater som blivit kvar i kampen om partiledarposten (segretario di partito) i PD, Partito Democratico.

Det blåste isvindar över stora delar av landet. Men det hindrade inte nästan 3 miljoner att gå ut och ställa sig i kö för att rösta på någon av de tre kandidaterna: Matteo Renzi, 38, regerande borgmästare i Florens, Gianni Cuperlo, 58, ansvarig för PD: s utredningsinstitut, deputerad sedan 2006, Pippo Civati, 38, filosof och en nära medarbetare till Romano Prodi.

Renzi drog ihop 68 proc av rösterna, Cuperlo 18 och Civati 14. Inte mycket att diskutera om.

-        Det är nu det roliga börjar, lovade Renzi och bjöd in till presentationen av hans medarbetarstab till tidig eftermiddag dagen därpå.

Vilket team han kom med! För det första – 7 kvinnor mot fem män. Genomsnittsåldern 35. Han bryter generationsmurar och ställer sig själv i spetsen för alla duktiga kvinnor.

När det äntligen blir revolutionsdags i Italien -  då blir det på allvar. Här har vi i decennier talat om Italien som en ”gerontocrazia”, där åldringarna har makten. Nu kommer en ny, fräsch och väldigt påläst ny generation.

Här är, som ett exempel, det nya partisekretariatet i PD.

	Luca Lotti, 31,född i Empoli, laurea i statskunskap och allmän administration vid Florensuniversitetet 2006. (Egentligen Scienze di governo e dell'amministrazione). Kommunalråd i Montelupo Fiorentino och tillhör staben för landstingets folkvalde. Valdes till deputerad 2013 och tillhör försvarsutskottet. Han blir ansvarig för partiorganisationen – ett av de tuffaste jobb man kan tänka sig.
	Stefano Bonaccini,  46, från Modena, har sysslat med litteratur och film, skriver han själv. Borgarråd 1990 med ansvar för kultur, sport och fritid. Spelar själv med i ett lokallag. Vald till lokal partiansvarig och 2010 vald till partiledare på regionalnivå. Han blir ansvarig för kommunalpolitiken.
	Filippo Taddei, 38, från Bologna, ekonomiprofessor, specialitet macroeconomi. Laurea vid Bolognauniversitet, specialisering vid Columbia university, assistant professor vid Johns Hopkins universitet i Bologna. Rådgivare till Pippo Civati. Hans tes är att satsa på enskilt stöd i form av skatteavdrag i avsikt att minska skattefiffel. Ansvarig för Pd:s ekonomiska politik.
	Davide Faraone, 38, från Palermo, lokalpolitiker i hemstaden. Har gjort sig känd som oförsonlig kämpe mot fiffel och skumraskaffärer. Ansvarig för skola och välfärd.
	Francesco Nicodemo, 35, från Napoli, laurea in Lettere, kommunalpolitiker. Framför allt bloggare – ansvarar för paNICO DEMOcratico. Ansvarig för partiets kommunikation.
	Maria Elena Boschi, 31, advokat (civilrätt). Vald till deputerad i februarivalet i år. Medlem av konstitutionsutskottet. Ansvarig för reformer av statsapparaten.
	Federica Mogherini-Rebesani, 40, född i Rom, laurea i statskunskap vid Sapienza i Rom. Erasmus-stipendiat i Aix där hon skrev sina tesi ”Relationen mellan religion och politik i Islam”. ¨ Började i ungdomsförbundet då PD hette DS, arbetade i utrikespolitiska sektionen. Specialiserade sig på Irak, Afganistan och fredsprocessen i Mellanöstern. Medlem av Pd:s exekutivkommitte’ från partiets start. 2009 utsågs hon av tidigare partisekreteraren Dario Franceschini till ansvarig för jämlikhetsfrågor. Gift och tvåbarnsmamma Ansvarig för Europafrågor.
	Marianna Madía, 33, laurea i statskunskap (110 cum laude), postgraduate i Lucca i arbetseconomi (economia di lavoro). Samordnare av verksamheten i Arel och redaktionschef för Italianieuropei (Massimo D’Alemas institut för europafrågor). Föreslogs som kandidat till parlamensvalen 2008 av Walter Veltroni. Invald också i 2013 års val. Medlem av arbetsmarknadsutskottet. Ansvarig för arbetsmarknadsfrågor.
	Debora Serrachiani, 43, född i Rom men advokat i Udine i nordöstra Italien. Specialitet arbetsjuridik. Blev kändis över en natt efter ett 13 minuter långt tal vid en partikongress 2009 då hon attackerade alla partiledningens heliga kor. Samma år vald till Euopaparlamentet med nästan 150.000 prefröster. Ansvarig för trafik och infrastrukturfrågor.
	Chiara Braga, 34, laurea i fysisk planering, miljö och stadsplanering. Har varit borgarråd i två kommuner utanför hemstaden Como. Sedan 2010 ansvarig för stadsplanering inom Pd. Ansvarig för miljön.
	Alessia Morani, 37, advokat, borgarråd med ansvar för skolfrågor i hemstaden Pesaro. Blir ansvarig för rättsfrågor.
	Pina Picierno, 32, laurea i kommunikationsvetenskap med en tesi om skillnaden mellan språkbruket hos Bettino Craxi och Ciriaco de Mita, två viktiga politiker under 80-talet. Studentpolitiker från 16 år. Invald till parlamentet 2008 och 2013 med ungdomsfrågor på programmet. Ansvarig för legalitet och kampen mot maffiorna.

Där har ni alla 12 och ett bra genomsnitt av Italiens yngre politikergeneration.

En ny stil 

Nyheterna kom omedelbart. Renzi kallade till sammanträde kl 06.45 morgonen därpå.

Samtidigt gjorde sig Enrico Letta att gå upp i parlamentet igen för att begära nytt förtroendemandat. Eftersom större delen av PdL/Forza Italia hoppat av regeringskoalitionen ansåg president Giorgio Napolitano att det krävdes ännu en omgång i parlamentet. Resultat 379 ja, 212 nej. I senaten pågår fortfarande debatten när jag skriver detta.

Under tiden...

En ny oppositionsrörelse med revolutionära drag har tagit över från i söndagskväll. Rörelsen har många namn: 9 decemberrörelsen eller enklast ”I forconi”. Det borde betyda högafflar. Men ser man på rörelsens paroller ligger nog ”dynggrepen” närmast till hands.

Rörelsen har en rad olika komponenter. Där finns representanter för långtradarskrået, för bönder med mjölkkvotsproblem, korttidsanställda (precari), arbetslösa från stål- och varvsindustrierna i Turin och Genua. Och många andra.

Gemensamt har de desperationen att inte veta om familjen har mat för dagen. Det finns nästan 5 miljoner italienare som de senaste månaderna förlorat jobben. Politikerna får skulden för det mesta. Det råder  ett totalt misstroende mot allt som heter politik, makt, institutioner och samhälle. Som vanligt när man skall protestera ockuperas motorvägar och järnvägsstationer. Folk sätter sig ned och polisen får ordna så att ingen kommer till skada.

Nu är vi inne på tredje dagen. Stora delar av lastbilstransporterna av färskvaror till storstäderna är lamslagna. Inte alla – men man har valt ut viktiga knutpunkter. Slagorden är brutalt uppriktiga: ”Ut med skiten ur parlamentet”. Och liknande. I Milano och Turin drar demonstrationstågen fram. Butiksägarna tvingas stänga och dra ned järnjalusierna.

Helt naturligt försökte Silvio Berlusconi hoppa på det här tåget. Men efter angreppen mot 14 poliser har kritiken varit massiv från de andra partierna. Han hade planerat att möta "dynggreparna" i Palazzo Grazioli.  Men avstod efter allt kritik han fick för det.

Naturligtvis med undantag från M5S som också stöder jakten på politikerna. Så nu förenas allt från missbelåtna fotbollssuspportrar från lokalklubbarnas södra – eller norra – läktare, desperata immigranter, ambulerande försäljare, studenter, bönder och friställda industriarbetare och grillini.

En explosiv samling. Just nu är parollen: ”Nästa vecka ockuperar vi Rom”.

Jag lovar återkomma innan dess.

Sardiskt regn och Cancellieri

Regn, skyfall, störtregn, 
översvämningar - 

och förtroendedebatter om
justitieministern 

Rom, onsdag 20 november

                                                                                                                       

  Justitieminister Anna Maria Cancellieri     

Så har det hänt igen – ett dygns regn har drabbat en av Italiens regioner, vållat nya dödsfall, raserat hus och bondgårdar, dränkt en landsända under meterdjupt vatten och lera.

Den här gången är det Sardinien som drabbats, särskilt området kring städerna Nuoro och Olbia i öns nordöstra hörn. 16 dödsoffer har redan räknats in, av vilka två är små barn. Ytterligare en person saknas.

Alla är offer för 420 mm regn under mindre än ett dygn. Eller som chefen för italienska räddningsverket, Franco Gabrielli, förklarade:

 ”Under en natt föll lika mycket regn som normalt kommer under ett halvår”.

Sannerligen inga absoluta nyheter. Gian Antonio Stella i Corriere della Sera, citerar en utredning skriven av de båda geologerna Emanuela Guidobono och Giulio Valensise som konstaterar att under åren från 1900 till 2002 har «si sono verificati 4.016 eventi con gravi danni e ci sono state 5.202 vittime per frane e 2.640 per alluvioni».

Alltså: under 102 år har 4.016 jordskred vållat stora skador och dödat 5.202 – eller 39 jordskred och 77 döda – per år!

Nu fylls tidningar och TV-media ännu en gång med berättelser om hjältemodiga räddningsinsatser eller tragedier som pappan som inte orkade hålla kvar sin tvåårige son i famnen utan såg honom drunkna i störtfloden av lerigt vatten.

Och precis som så många gånger tidigare kommer klagokörer om att folk inte fått information i tid. Och som så många gånger tidigare visar Räddningstjänsten att de gick ut i god tid med info till regionerna – men sedan stannade allt någonstans på vägen ned till den enskilde medborgaren.

Nya meteorologer säger också att det är omöjligt att säga precis hur mycket regn som skall falla och precis inom vilket område. Liksom geologer och miljöorganisationer som ännu en gång trött pekar på hur kommunerna tillåtit folk att bygga och bo i områden som redan var klassade som riskområden. Som Olbia som delvis ligger under havsytan och till stor del har sin bebyggelse i den dalgång som sedan urminnes tider tagit emot skyfallen så här dags på året.

Det känns lika trist varje gång – men man måste ännu en gång konstatera att den lokalnivå som lagstiftarna gynnat så starkt under många decennier – faktiskt inte harden  kompetens som krävs för det uppdraget. Trots en lag från 1988 har många kommuner inte gjort upp någon katastrofplan. Alltså: vad skall man göra om larmet kommer, vilka skall evakueras och vart.

Som tur är finns nu Räddningstjänsten (Protezione civile ) som ännu en gång gör fantastiska insatser, med frivilliga och med proffsen.

Andra gången gillt för justitieminister Anna Maria Cancellieri

Medan all denna dramatik pågick i naturen, svingades retorikens klubbor i parlamentet. Ännu en gång gällde det om justitieministern Annamaria Cancellieri skall avgå eller inte.

Hon är en mormoderlig gestalt som har nästan 50 års tjänst som prefetto bakom sig. Det betyder att hon är regeringens/statens högste representant inom varje provins. Som en slags landshövding som i första hand är ansvarig för ordningsmakterna. Vilket betyder att många av prefektens uppdrag sker på order från inrikesministeriet. Men dessutom kommer massor av andra uppgifter: att hålla koll på förvaltningen, gripa in när en kris närmar sig på något område.

Annamaria Cancellieri kommer från en familj som i generationer tjänat staten. Hennes farfar tjänstgjorde i Libyen som det nya imperiets höge tjänsteman, hennes pappa byggde upp elkraften i det landet. Själv började hon karriären som språkrör för polisen i Milano under terroristtiden. Bara den som var med då  kan  förstå vad det innebar av diplomati och effektivitet.

Sedan hon blev prefetto har hon jobbat i praktiskt taget alla stora städer i norra och mellersta Italien. Samt av regeringen utnämnts till kommissarie när kommuner som Bologna och Parma upplevt politiska kriser.

En dam som alltså vet att agera och som betraktades som ett fynd när hon utnämndes till inrikesminister i Mario Montis teknokratregering och till justitieminister i Enrico Lettas regering. Som lugnt hävdar när det stormar: ”Jag har aldrig bett om att få det här jobbet. Den som kritiserar mig måste vara galen”.

Institutionen Salvatore Ligresti

Men så hände fallet Ligresti. Det handlar om en av Milanos mest omtalade familjer. Pappa Giuseppe är sicilianaren som kom till Milano och snabbt (alltför snabbt?) gjorde karriär som storbyggmästare. Som blev mycket nära vän med politiker ur alla läger (alltför nära vän?). Som köpte in sig i försäkringsbolaget Fonsai och som 2011 var nära bankrutt.

Då arresterades Salvatore och två av hans döttrar. Själv fick han av ålderskäl omedelbart husarrest. Men en av döttrarnar fick stanna i finkan ända tills...

Ja, här kommer justitieministern Annamaria Cancellieri in i bilden. Hon har bevisligen pratat med Salvatores sambo (eftersom de var gamla vänner sedan decennier) ett stort antal gånger. Hon har förfasat sig över åklagarnas ageranden och sagt att det var förfärligt. Framför allt har hon reagerat på familjen Ligrestis bekymmer över dottern som var anoressisk och som de ansåg inte psykiskt skulle kunna klara en fängelsevistelse. Och lovat att hon skulle göra vad som var möjligt. Knappast något som hör till justiteministerns normala jobb.

Dottern fick på rekordtid husarrest även hon och fotograferades häromdagen när hon var ute och shoppade på Via Montenapoleone, Milanos verkliga lyxgata. Vilket fick många politiker ur alla läger att gå i taket.

Det här fick många att kräva att ministern skulle avgå. Hon hade gått långt utöver sina befogenheter, ansågs det. Även om åklagarna i Turin hävdade att Cancellieri inte begått någon form av brott, menade man att hon agerat på ett sätt som inte var politiskt opportunt. ”Inte tar hon telefonen och ringer fängelsedirektören för var och en som grips”, menade man.

Så startade mediadrevet. La Repubblica i främsta ledet fick fram utdrag hur telefonavlyssningarnas register. Där visade det sig att ministern själv ringt upp familjen fler gånger än man först vetat om.

Det blev en förtroendedebatt 5 november som ministern klarade galant. Det hela upprepades i morse när trycket på en avgång varit ännu mera intensivt.

Den som verkligen satt i kläm var Enrico Letta, regeringschefen. Han infann sig på Pd:s parlamentarikermöte och forcerade situationen: ”Den som röstar för att Cancellieri skall sparkas ut, röstar för regeringskris”. En ståndpunkt han tydligtvis hade statschefens stöd för.

Här hände det märkliga att alla som tagit en personlig ståndpunkt i frågan vek sig. Florensborgmästaren Matteo Renzi, (som är huvudkandidaten till platsen som partiledare i Pd i primärvalet 8 december) vek sig trots att han gått ut stenhårt med krav att ministern skulle välja att frivilligt avgå.

Ministern själv behöll sin tuffa attityd. Hennes samtal med Ligrestifamiljen var helt normala och innebar inte att de fick någon fördel jämfört med andra medborgare. Hon ansåg inte att hon hade någon som helst anledning att avgå. Hennes agerande hade dikterats av "humanitär medkänsla". 

Pd i svår sits

Därmed har hon ställt Pd i en delikat situation. Partiet har ännu en gång visat sig splittrat, med många ledare som kämpar för egna positioner. Samtidigt har partiet gett upp i en fråga som utan tvekan berör många medlemmar. Att Italien är ett land där familjen och goda vänner spelar en stor roll – det är just den profilen som Pd så länge sagt sig vilja förändra. Var minister Cancellieri ett exempel på jämlikhet när hon talade med Ligrestifamiljens medlemmar?

Vid omröstningen som skedde öppet vilket betyder att den tar bortåt en och en halv timme vann ministern och regeringen stort. 405 röstade emot motionen som krävde ministerns avsked. Den hade presenterats av M5S. Bara 154 röstade för.

En storseger? Jag är inte så säker på det. Pd kommer att få lida för splittringen och många på vänsterkanten menar att ministern borde ha avgått.

En så nära och vänskaplig relation till en byggmästarfamilj (med misstankar om maffiarelationer) kan inte en justitieminister ha, anses det.