Sardiskt regn och Cancellieri

Regn, skyfall, störtregn, 
översvämningar - 

och förtroendedebatter om
justitieministern 

Rom, onsdag 20 november

                                                                                                                       

  Justitieminister Anna Maria Cancellieri     

Så har det hänt igen – ett dygns regn har drabbat en av Italiens regioner, vållat nya dödsfall, raserat hus och bondgårdar, dränkt en landsända under meterdjupt vatten och lera.

Den här gången är det Sardinien som drabbats, särskilt området kring städerna Nuoro och Olbia i öns nordöstra hörn. 16 dödsoffer har redan räknats in, av vilka två är små barn. Ytterligare en person saknas.

Alla är offer för 420 mm regn under mindre än ett dygn. Eller som chefen för italienska räddningsverket, Franco Gabrielli, förklarade:

 ”Under en natt föll lika mycket regn som normalt kommer under ett halvår”.

Sannerligen inga absoluta nyheter. Gian Antonio Stella i Corriere della Sera, citerar en utredning skriven av de båda geologerna Emanuela Guidobono och Giulio Valensise som konstaterar att under åren från 1900 till 2002 har «si sono verificati 4.016 eventi con gravi danni e ci sono state 5.202 vittime per frane e 2.640 per alluvioni».

Alltså: under 102 år har 4.016 jordskred vållat stora skador och dödat 5.202 – eller 39 jordskred och 77 döda – per år!

Nu fylls tidningar och TV-media ännu en gång med berättelser om hjältemodiga räddningsinsatser eller tragedier som pappan som inte orkade hålla kvar sin tvåårige son i famnen utan såg honom drunkna i störtfloden av lerigt vatten.

Och precis som så många gånger tidigare kommer klagokörer om att folk inte fått information i tid. Och som så många gånger tidigare visar Räddningstjänsten att de gick ut i god tid med info till regionerna – men sedan stannade allt någonstans på vägen ned till den enskilde medborgaren.

Nya meteorologer säger också att det är omöjligt att säga precis hur mycket regn som skall falla och precis inom vilket område. Liksom geologer och miljöorganisationer som ännu en gång trött pekar på hur kommunerna tillåtit folk att bygga och bo i områden som redan var klassade som riskområden. Som Olbia som delvis ligger under havsytan och till stor del har sin bebyggelse i den dalgång som sedan urminnes tider tagit emot skyfallen så här dags på året.

Det känns lika trist varje gång – men man måste ännu en gång konstatera att den lokalnivå som lagstiftarna gynnat så starkt under många decennier – faktiskt inte harden  kompetens som krävs för det uppdraget. Trots en lag från 1988 har många kommuner inte gjort upp någon katastrofplan. Alltså: vad skall man göra om larmet kommer, vilka skall evakueras och vart.

Som tur är finns nu Räddningstjänsten (Protezione civile ) som ännu en gång gör fantastiska insatser, med frivilliga och med proffsen.

Andra gången gillt för justitieminister Anna Maria Cancellieri

Medan all denna dramatik pågick i naturen, svingades retorikens klubbor i parlamentet. Ännu en gång gällde det om justitieministern Annamaria Cancellieri skall avgå eller inte.

Hon är en mormoderlig gestalt som har nästan 50 års tjänst som prefetto bakom sig. Det betyder att hon är regeringens/statens högste representant inom varje provins. Som en slags landshövding som i första hand är ansvarig för ordningsmakterna. Vilket betyder att många av prefektens uppdrag sker på order från inrikesministeriet. Men dessutom kommer massor av andra uppgifter: att hålla koll på förvaltningen, gripa in när en kris närmar sig på något område.

Annamaria Cancellieri kommer från en familj som i generationer tjänat staten. Hennes farfar tjänstgjorde i Libyen som det nya imperiets höge tjänsteman, hennes pappa byggde upp elkraften i det landet. Själv började hon karriären som språkrör för polisen i Milano under terroristtiden. Bara den som var med då  kan  förstå vad det innebar av diplomati och effektivitet.

Sedan hon blev prefetto har hon jobbat i praktiskt taget alla stora städer i norra och mellersta Italien. Samt av regeringen utnämnts till kommissarie när kommuner som Bologna och Parma upplevt politiska kriser.

En dam som alltså vet att agera och som betraktades som ett fynd när hon utnämndes till inrikesminister i Mario Montis teknokratregering och till justitieminister i Enrico Lettas regering. Som lugnt hävdar när det stormar: ”Jag har aldrig bett om att få det här jobbet. Den som kritiserar mig måste vara galen”.

Institutionen Salvatore Ligresti

Men så hände fallet Ligresti. Det handlar om en av Milanos mest omtalade familjer. Pappa Giuseppe är sicilianaren som kom till Milano och snabbt (alltför snabbt?) gjorde karriär som storbyggmästare. Som blev mycket nära vän med politiker ur alla läger (alltför nära vän?). Som köpte in sig i försäkringsbolaget Fonsai och som 2011 var nära bankrutt.

Då arresterades Salvatore och två av hans döttrar. Själv fick han av ålderskäl omedelbart husarrest. Men en av döttrarnar fick stanna i finkan ända tills...

Ja, här kommer justitieministern Annamaria Cancellieri in i bilden. Hon har bevisligen pratat med Salvatores sambo (eftersom de var gamla vänner sedan decennier) ett stort antal gånger. Hon har förfasat sig över åklagarnas ageranden och sagt att det var förfärligt. Framför allt har hon reagerat på familjen Ligrestis bekymmer över dottern som var anoressisk och som de ansåg inte psykiskt skulle kunna klara en fängelsevistelse. Och lovat att hon skulle göra vad som var möjligt. Knappast något som hör till justiteministerns normala jobb.

Dottern fick på rekordtid husarrest även hon och fotograferades häromdagen när hon var ute och shoppade på Via Montenapoleone, Milanos verkliga lyxgata. Vilket fick många politiker ur alla läger att gå i taket.

Det här fick många att kräva att ministern skulle avgå. Hon hade gått långt utöver sina befogenheter, ansågs det. Även om åklagarna i Turin hävdade att Cancellieri inte begått någon form av brott, menade man att hon agerat på ett sätt som inte var politiskt opportunt. ”Inte tar hon telefonen och ringer fängelsedirektören för var och en som grips”, menade man.

Så startade mediadrevet. La Repubblica i främsta ledet fick fram utdrag hur telefonavlyssningarnas register. Där visade det sig att ministern själv ringt upp familjen fler gånger än man först vetat om.

Det blev en förtroendedebatt 5 november som ministern klarade galant. Det hela upprepades i morse när trycket på en avgång varit ännu mera intensivt.

Den som verkligen satt i kläm var Enrico Letta, regeringschefen. Han infann sig på Pd:s parlamentarikermöte och forcerade situationen: ”Den som röstar för att Cancellieri skall sparkas ut, röstar för regeringskris”. En ståndpunkt han tydligtvis hade statschefens stöd för.

Här hände det märkliga att alla som tagit en personlig ståndpunkt i frågan vek sig. Florensborgmästaren Matteo Renzi, (som är huvudkandidaten till platsen som partiledare i Pd i primärvalet 8 december) vek sig trots att han gått ut stenhårt med krav att ministern skulle välja att frivilligt avgå.

Ministern själv behöll sin tuffa attityd. Hennes samtal med Ligrestifamiljen var helt normala och innebar inte att de fick någon fördel jämfört med andra medborgare. Hon ansåg inte att hon hade någon som helst anledning att avgå. Hennes agerande hade dikterats av "humanitär medkänsla". 

Pd i svår sits

Därmed har hon ställt Pd i en delikat situation. Partiet har ännu en gång visat sig splittrat, med många ledare som kämpar för egna positioner. Samtidigt har partiet gett upp i en fråga som utan tvekan berör många medlemmar. Att Italien är ett land där familjen och goda vänner spelar en stor roll – det är just den profilen som Pd så länge sagt sig vilja förändra. Var minister Cancellieri ett exempel på jämlikhet när hon talade med Ligrestifamiljens medlemmar?

Vid omröstningen som skedde öppet vilket betyder att den tar bortåt en och en halv timme vann ministern och regeringen stort. 405 röstade emot motionen som krävde ministerns avsked. Den hade presenterats av M5S. Bara 154 röstade för.

En storseger? Jag är inte så säker på det. Pd kommer att få lida för splittringen och många på vänsterkanten menar att ministern borde ha avgått.

En så nära och vänskaplig relation till en byggmästarfamilj (med misstankar om maffiarelationer) kan inte en justitieminister ha, anses det.