Efter Napolitano -

Giorgio Napolitano

Rom, söndag 21 april

Italiens tolvte president efter Giorgio Napolitano heter – Giorgio Napolitano.

I den sjätte voteringen fick han 738 röster – på betryggande avstånd från de 504 som krävdes. Han blir den förste presidenten i republiken Italiens historia som återväljs för en ny period.

Allt gott och väl?

Visst är det bra att Italien ännu några år kan lita på att det sitter en säker demokrat i Quirinalpalatset. Ämbetsperioden för den italienske presidenten är sju år. Ingen räknar idag med att Napolitano gör hela denna andra termin.

För det var ju så att Napolitano verkade vara oryggligt fast besluten att inte kandidera på nytt. Han är 87 år, blir 88 29 juli, och ”vid den här åldern kör man inte på övertid”, har han sagt.

Utgångsläget efter valet för 54 dagar sedan, verkade vara perfekt för en regering ledd av Pier Luigi Bersani, demokratiska partiets ledare. PD hade fått en utomordentlig majoritet i deputeradekammaren tack vare vinnarbonusen. I senaten saknades några dussin röster men ingen kunde tro att det skulle bli några problem att hitta dessa bland de övriga partierna.

Istället gick allt snett. Det tredje segrande partiet, komikern Beppe Grillos Femstjärnerörelse (Movimento 5 Stelle – M5S) nekade totalt att ge en PD-regering förtroende. Bersani nekade lika totalt att hämta stöd från Silvio Berlusconis Pdl.

Resultat: totalförlamning.

Genidrag

Efter veckor av konsultationer men absolut inga bra nyheter, gjorde Napolitano sitt genidrag. Han tillsatte expertkommittén, ”de vise männen”, som egentligen var två: en skulle utreda vilka grundlagsreformer som krävs, den andra vilka ekonomiska och sociala reformer en ny regering omedelbart måste angripa.

 Precis som om man inte visste detta redan tidigare. Inofficiellt handlade det om att närma sig 18 april utan fler katastrofer. Då måste en ny president väljas och åtminstone i det valet borde man kunna hitta en lösning.

Ansågs det. Men pytt.

Ännu en gång gjorde Bersani allting fel. Istället för att snabbt föra fram en kandidat som kunde passa vänstern och M5S, lät han tiden gå i en fruktlös diskussion om man skulle presentera en enda kandidat eller en lista ur vilken Berlusconi skulle få välja. Subtila frågor att bestämmas i en partiledning uppslittrad i minst fem falanger. Av vilka fyra krigar med varandra sedan decennier.

Under tiden gjorde M5S sina egna primärval – via Internet, förstås. Ingen vet egentligen hur det gick till, vilka verkliga resultat som uppnåddes. Men en lista på tio namn presenterades och voterades. Dario Fo tackade omedelbart för sig – i hans ålder ansåg Nobelpristagaren en flytt till Quirinalpalatset inte vara särskilt högt prioriterad.

Milena - sensation

Sensationen var att Milena Gabanelli var första namn på listan. Hon är producent för Report, ett suveränt skickligt veckoprogram i Rai3, ett forum för grävande journalistik. Efter ett dygns eftertanke tackade också hon nej.

Gino Strada

Andra namnet tillhörde Gino Strada, radikal fredskämpe som leder internationella hjälporganisationen Emergency. Även han sa nej.

Stefano Rodotà

Tredje namn var Stefano Rodotà. Vem är det? Juristprofessor vid Romuniversitetet, specialitet författnings- och medborgarrättsfrågor. Tidigare ombudsman i frågor som rör privacy. Men framförallt ständig vänsterman, tidigare ordförande i Pds (föregångare till Pd). Ett naturligt namn att stödja, skulle man tycka, för demokrater.

Men Bersani och hans kamrater grävde ned sig i nya diskussioner: kunde man acceptera en kandidat som lanserats av M5S? Det kunde man förstås inte.

Alltså försökte man ännu en gång få till en överenskommelse med Silvio Berlusconi. Precis det som partimajoriteten och en överväldigande del av allmänna opinionen inte ville se.

                                                                                                       

Franco Marini - impallinato

Den gemensamme kandidaten hette Franco Marini, 80-årig katolsk fackföreningsledare, f d talman i senaten, ledare för sedan länge döda PPI, Italienska folkpartiet (som var ett försök att förnya Kristdemokraterna). Ett namn som gott som något – men otvivelaktigt hemmahörande i en äldre generation. Hur det gick ses i tabellen härunder. Marini fick 151 röster för litet. På parlamentsspråk heter det att han blev ”impallinato”, fylld av hagel från dolda prickskyttar.

Första voteringen
	Närvarande och röstande 999
	Quorum                            672
Marini	521
Rodotà	240
Chiamparini	41
Prodi	14
Bonino	13
Andra voteringen
	Närvarande och röstande   942
	Quorum                               672
Rodotà	230
Chiamparini	90
D’Alema	38
Marini	15
Prodi	13
Tredje voteringen	Närvarande och röstande 963
	Quorum                            672
Rodotà	250
D’Alema	34
Prodi	22
Napolitano	12
Cancellieri	9
Fjärde voteringen	Närvarande och röstande 732
	Quorum                            504
Prodi	395
Rodotà	213
Cancellieri	78
Marini	3
Napolitano	2
Femte voteringen
	Närvarande och röstande    741
	Quorum                               504
Rodotà	210
Napolitano	20
Cancellieri	3
Sjätte voteringen
	Närvarande och röstande 997
	Quorum                            504
Napolitano	738
Rodotà	217
De Caprio	8
D’Alema	4
Prodi	2

Därmed var Marini borta ur leken. Bersani hade börjat hans sista katastrofala häcklopp – ni vet det där när löparen brakar in i hinder efter hinder och till slut själv rasar i backen med bara spillror omkring sig.

Förklaring: Chiamparini är f d borgmästare i Turin och välsedd tidigare fackpamp. Emma Bonino är legendarisk radikal partiledare (tillsammans med Marco Pannella ), tidigare Eu-kommissarie. Annamaria Cancellieri är en mycket uppskattad inrikesminister i Mario Montis teknokratregering.

Efter tredje votering rådde full panik. På morgonen samlade Bersani alla Pd:s folkvalda till ett möte i biografen Capranics salong. Nu satsar vi på Romano Prodi, förklarade han. Allmänt jubel, en skog av händer räcktes upp som jaröst, inte en enda röstade nej.

Romano Prodi - impallinato

Saken verkade klar. För nu vid fjärde omröstningen hade quorum sänkts till 504 – en bagatell för ett parti som förfogade över 496 röster. Istället kom en ny katastrof. 101 av Pd:s väljare försvann och en uppbragt Romano Prodi deklarerade från Mali, där han är på FN-uppdrag, att den som var ansvarig för det här måste ta sitt ansvar.

Fjärde omröstningen var en transportsträcka. Över 200 avstod från att rösta, Rodotà fick sina vanliga dryga 200 röster – M5S lag höll väl samman. Samtidigt började folk som Flores d’Arcais i tankesmedjan MicroMega och många med honom ställa frågan till Pd: Vad är det för fel på Rodotà? Det kom aldrig något svar från Pd på den frågan.

Under tiden hade strömmen av partiledare som strävade upp till ”il Colle” (vilket alltid betyder Quirinalen) blivit allt stridare. Berlusconi, Bersani, Monti och många andra bönade och bad att Napolitano skulle ändra sig, att han skulle åta sig ännu några år i det gamla påvepalatset.

Klockan 14.22 kom första beskedet att han bestämt sig för att säga ja. Kl 15 inleddes sjätte voteringen och knappt fyra timmar senare var saken klar. Parlamentets talmän meddelade församlingen att de omedelbart skulle bege sig till den nyvalde presidenten för att informera om omröstniingens resultat. Trygg och säker som alltid tackade 87-åringen för förtroendet, “men nu måste vi alla, liksom jag gjort de senaste timmarna, se till landets svåra situation, till Italiens och italienarnas problem och inte minst till vårt lands internationella roll och anseende”, uppmanade han.

Detta är en komplicerad historia i enkel form. Concita De Gregorio, La Repubblicas skickliga kollega, förklarar vidare idag:

Berlusconi - tillbaks igen

-        Berlusconi skrattar nöjd nere till höger – Bersani gråter uppe till vänster. För nu är Berlusconi en segrare igen, tillbaks i ringen just när allt verkade slut för hans del.

-        Om Sel avbryter alleansen med Pd betyder det att även i deputeradekammaren har Pdl och Lega nord majoritet. En kommande regering kan komma att ledas av Giuliano Amato och med Angelino Alfano som vice.

-        Kvar står en partiledning i upplösningstillstånd, i en ström av stridande fraktioner, var och blodtörstigt hotande sin gamla fiende. Partiledningen dog i exakt samma ögonblick som partiets grundare sköts i sank av 101 krypskyttar.

 Så lämnar hon ett svar på frågan: varför? Varför kunde inte partiet kompakt rösta på Rodotà? Concita citerar Pippo Civati som varit en förbindelseofficer mellan Pd och M5S:

-        Jag uppehöll kontakterna och sedan lämnade de mig som en annan soldat Ryan. Ingen var intresserad av de informationer jag kom med.

Anledningen går långt tillbaka, skriver De Gregorio. Till 1992 då Rodotà skrev en hård och kritisk artikel om korruptionen i Pci i Lombardiet. Reaktionen blev att istället för Rodotà var det en Giorgio Napolitano som valdes till talman i deputeradekammaren. Den här historien skulle alltså ligga i botten fortfarande. Tala om att vara långsint.

Sammanfattningsvis: Italien har fått en ny/gammal president och Pd har förlorat hela sin partistyrelse som avgick någon timme efter valet. Nu väntar partikongress och det långa knivarnas natt.