Berlusconi - the never ending story

BERLUSCONI DESPERAT

Hotar med regeringskris nu

Rom, torsdag 26 september

Den här bloggen hade jag tänkt skulle handla om Krisen. Inget nytt tema, precis. De senaste dagarna har varit fulla av larmrapporter.

Istället – ja, det blir Silvio Berlusconi ett varv till. Tyvärr – men detta tycks vara en Never ending story...

Det hände sig nämligen att kl 16, onsdagen 25 september, kom larmet från Högste Chefen till alla hans deputerade och senatorer. Det skulle bli ett gemensamt möte i tid för kvällens TV-nyheter i alla kanaler.

Bestörta och bekymrade strömmade de till en av parlamentets salar. B. själv kördes i limousinen fram till Palazzo Montecitorios bakväg. Gruppledaren i deputeradekammaren, Renato Brunetta, presenterade sin motion: ”Om senaten 4 oktober röstar för Berlusconis uteslutning, avgår alla Pdl-medlemmar”.

Sedan tog B. själv till orda. Jag följer Il Messaggeros sammanfattning av Berlusconis ord: 

”Vid det här laget är jag övertygad. Domarna vill arrestera mig, de vill förnedra mig.”
Han drar ännu en gång sitt lidandes historia under de 20 år som gått sedan han inledde den politiska karriären. Hundratals åklagarutredningar, 50 rättegångar, husundersökningar och så ”den kommunistiska domarkåren som sedan 20 år vill döda mig”. 

"Jag skickade upp Alfano till president Napolitano men han skojar bara med mig (mi prende in giro). ”Han vill att jag skall följa den vanliga ordningen, ett arbetsläger som luktar stalinismens gulag. Jag måste vänta på att Milanotribunalen räknar om tidslängden på straffet (som gäller förbudet att inneha offentliga ämbeten).”

Och så slutklämmen:
”De har inte förstått med vem de har att göra. Nu får det vara nog. Basta! Vi måste ge dem en signal. De senaste opinionsundersökningarna visar att vi får 36 procent i ett kommande val. Om det blir nyval – då vinner vi!”

Stämningen i salen är elektrisk, berättar tidningarna. På stående fot bestäms att kalla en stor manifestation i Rom på lördag. Parollen är redan klar: ”Siamo tutti decaduti”. Många av hans närmaste talade om statskupp och domarnas omstörtande verksamhet. 

En utpressning? Självklart – för B. är  hans rättsfall inte som alla andra. Enligt hans uppfattning gäller andra regler för honom än för vanligt folk. Han som har 10 miljoner väljare bakom sig. Han vill att någon, Napolitano eller någon annan institution skall rädda honom ur knipan. Annars tvingar han fram Enrico Lettas avgång.

 Men blir det allvar av det här hotet? Svårt att veta. Tonläget skruvas upp för varje minut som går. 

Situationen är absurd. Enrico Letta, regeringschef för en regering som (nominellt) stöds av Pdl och Pd, är på nordamerikansk turné. Han har besökt Toronto och New York, talat på Wall Street, inför Council on Foreign Relations och inför dussinvis med presumptiva investerare. Överallt har han försökt få igenom sitt budskap: de italienska statsfinanserna är på väg att saneras. Budgetläget är under kontroll. Även politiskt råder stabilitet.

Och just under dessa få timmar hotar Berlusconi utlysa en ny regeringskris. Bara för att han vill på alla vis undvika straffet HD har utmätt åt honom.

4 oktober är alltså dagen då senatens Giunta delle Immunità skall rösta om Berlusconi skall förlora sin plats i senaten. Den omröstningens resultat är givet.Utskottet kommer att demonstrera sin vilja att kasta ut Berlusconi från senaten.  Men italienska regler innehåller alltid nya steg upp i en trappa som aldrig tycks ta slut. Det slutliga beslutet fattas vid en omröstning i aulan. Och där kan allt hända.

För nu vädras misstankar och fruktan för förräderi: vilka var de 101 parlamentariker från Pd som röstade bort Romano Prodi i presidentvalet i våras, frågar sig många. Och dessa" krypskyttar", franco tiratori"  – hur kommer de att rösta när det handlar om deras egna (välbetalda) parlamentsplatser?

Så såg situationen ut igår middag. I god tid före lunchen tyckte Giorgio Napolitano att han fått nog och formulerade en officiell reaktion från Quirinalpalatset. I min snabböversättning låter deklarationen så här:

”Det beslut som fattades igår kväll av Pdl:s parlamentariska sammanträde, fick inte en formell form som  ett slutdokument att  göra offentligt så att det kunde  bringas till talmännens och republikens presidents kännedom. Men jag kan likväl inte annat än beteckna detta beslut som djupt oroande, nämligen att kollektivt avgå från parlamentet. Vilket i själva verket

Giorgio Napolitano talar till studenterna

betyder individuella avskedsansökningar, de enda möjliga  enligt reglerna. Men de skulle alltså gälla alla Pdl:s valda. Detta agerande skulle ge till resultat att kamrarnas funktionsduglighet skulle skadass i grunden.”

”Lika oroande är det  att denna aktion skulle utföras med syfte att utöva en extrem påtryckning på Statschefen för att uppnå kamrarnas snara upplösning. Ännu finns tid – och jag hoppas att den utnyttjas på bästa sätt – för att finna ett sätt att uttrycka – om nu detta är Pdl-ledamöternas önskan – deras politiska och humana solidaritet med Pdl:s president, utan att för denna  skull påverka de båda parlamentariska kamrarnas funktionsduglighet”.

”Det är naturligtvis inte ens nödvändigt att påpeka allvaret och absurditeten att tala om en  ”statskupp”, eller om  ”en omstörtande operation” riktad mot Pdl:s ledare. Att en dom som nått laga kraft, och som beslutats enligt alla våra juridiska normer, för specifika lagvidriga händelser, når sin tillämpning, är en grundläggande regel i alla Europas rättsstater, liksom regeln om statschefens eller regeringschefens icke-inblandning i frågor som enbart berör de juridiska institutionerna”. (Originalversionen i slutet av bloggen). 

Omedelbart efter Pdl-parlamentarikernas möte, startade en namninsamling bland  ledamöterna. De vill visa att de inte tagit något intryck av Napolitanos ord. Hotet mot regeringen Letta återstår - så länge  ingen ingriper för att rädda Berlusconi undan hans straff.

Vilket, som redan sagts, är omöjligt i dagens läge.

Förresten - denna samling av avskedsansökningar påminner starkt om rena teatern. För hittills har man aktat sig noga för att skicka dokumenten till den som verkligen skulle vara mottagaren. Nämligen talmännen i kamrarna. Eller i ministrarnas fall, konseljpresidenten Letta.

Nya attacker mot regeringen

Under hela fredagen fortsatte Pdl:s attacker mot regeringen. Partiets husorgan Il Giornale publicerade t ex ett öppet från bl a förre talmannen Renato Schifano och tidigare gruppledaren Maurizio Quagliariello. De anklagas av falkarna för att vara duvor då de fortfarande hoppas att Napolitano skall kunna ingripa. Stridisar som "la pitonessa" Santanche' slår tillbaka mot duvorna: "Uppenbarligen har de inte förstått att vi inte har nöjt oss med att rösta om ett kollektivt avsked - vi har verkligen skrivit på dem också. Det finns inget stöd för Lettas regering längre.

På fredagsmorgonen flög Giorgio Napolitano till Milano. Anledningen var att han skulle minnas en gammal god vän och framstående ekonom, Luigi Spaventa. Stor uippställning framför Bocconiuniversitetet och Napolitano läste upp ett lysande tal som kommer att tillhöra historien - var så säker. Två gånger bar inte rösten honom när han talade om samarbetet med Spaventa under efterkrigsåren. Ett samarbete så skiljt från det "politiska arbetet idag då varje form av uppriktighet och vilja att förstå, förbytts i personliga attacker och total avsaknad av respekt för institutionerna".

Om någon timme träffar Napolitano regeringschefen i Quirinalpalatset. Han får en rapport om förhandlingarna och mötena i New York. Det talas om att Letta kommer att gått till parlamentet i nästa vecka och begära förtroende. Där avgörs om Berlusconi sätter sina planer i verket.

I en framtida blogg skall jag ta upp frågorna Lettas regering brottas med just nu. Men först vill jag beskriva känslan av katastrof som dagligen sköljer in över de italienska institutionerna.

Det handlar om Telecom Italia, det handlar om Alitalia och det har handlat om Gucci och Armani och om många andra företag som får nya ägare. Italien säljer ut sina familjeklenoder.

Egentligen en gammal historia. 1984  köpte Electrolux Zanussi. Då satt de svenska journalisterna i korridoren utanför styrelserummet i Industridepartementet vid Via Veneto. Långt in på natten kom Hans Werthén ut och gnuggade händerna. ”Nu är det klart – vi har köpt Zanussi”. Någon timme tidigare hade han viskat medan han passerade mediagruppen i korridoren: ”Nog är väl det här som en komisk opera?”.

Då sågs den svenska multisen som en räddare uppe i Pordenonetrakten i Italiens nordöst. Zanussi hade i åratal dragit på sig stora skulder och satsat på allt för många hästar samtidigt.

Det var 40 år sedan. Idag handlar det om hur de verkliga symbolerna för den italienska ekonomin skall få utländska ägare.

Telecom Italia var ett välskött storföretag i italienska statsföretag, IRI. Medan Romano Prodi var regeringschef privatiserades Telecom Italia 1997. Staten kammade hem 27.000 miljarder lire – en summa som gav en extraskjuts in i eurosamarbetet. Idag håller spanska Telefonica på att ta över. Uppvaknandet har varit bryskt bland politiker och de som Massimo Dalema en gång kallade “capitano corragiosi”.  Läget idag är att Telecom Italia har en omsättning på 13.760 miljoner euro mot Telefonicas 28.563. Italienarna förlorade 1.407 miljoner euro förra året medan Telefonica tjänade 2.056. Telecoms nettoskuld är 28.813 mot Telefonicas 49.793. Telecom har drygt 82.000 anställda mot Telefonicas 131.000. (Enligt ekonomitidningen Il Sole 24 Ore).

Telecom Italia kontrolleras av en holding med namnet Telco. Tills igår låg kontrollen i Telco hos försäkringsbolaget Assicurazioni Generali, Mediobanca och storbanken Intesa San Paolo som tillsammans ägde över 51 proc. Men efter en föreslagen kapitalökning kommer Telefonica att ensam kontrollera 66 proc av Telco.

Som vi sett ovan:  Telefonica är om möjligt mera skuldsatt än det italienska företaget. Därav följer att när Telefonica får kontrollen riskerar Telecom Italia att förlora sina juveler i Sydamerika, främst Argentina och Brasilien.

I det här läget tar kommentatorerna fram historiken och konstaterar att som vanligt är de italienska storföretagen underkapitaliserade. Vid privatiseringen fick t ex Fiatchefen Gianni Agnelli kontrollen med bara drygt 6 proc av aktierna. Il Sole konstaterar att Telco kommenderar med bara drygt 22 proc av Telecoms aktier – 72, 55 proc ligger hos små och medelstora aktieägare.

Historien är naturligtvis mycket mera komplicerad än så här. Il Sole fyller fyra-fem sidor om dagen med info.

Sidor som blandas med diskussioner kring Alitalias framtid. Enligt uppgift finns det pengar för att hålla planen i luften fram till mitten av oktober. Sedan är det risk för konkurs. Sedan länge har Air France varit nära att ta över. För fem år sedan sa Silvio Berlusconi nej. Det kunde man tänka sig, hävdade han med sin sedvanliga demagogi, hur fransmännen skulle köra turisterna till Paris istället för till Milano eller Rom.

Då hade läget ändå varit relativt hyfsat för ett samgående. Air France var berett att ta över skulderna och driva nationalstoltheten vidare. Men Silvio sa alltså nej.

Idag är läget att det nejet kostat italienska skattebetalare 5 miljarder euro. Medan Alitalia på börsen har ett värde av 7 miljarder euro, köper fransmännen bolaget för 300 miljoner.

Så ännu en gång är det småspararna som får ta smällen

Uppgivenheten i radiodiskussionerna och bland tidningarnas insändare är påtaglig. Vad blir kvar om alla kronjuvelerna säljs ut. Vem garanterar i framtiden jobben i dessa företag?

Det blir fler tillfällen att diskutera det här.

” Il Presidente della Repubblica, Giorgio Napolitano, ha rilasciato la seguente dichiarazione:

"L’orientamento assunto ieri sera dall’Assemblea dei gruppi parlamentari del PdL non è stato formalizzato in un documento conclusivo reso pubblico e portato a conoscenza dei Presidenti delle Camere e del Presidente della Repubblica. Ma non posso egualmente che definire inquietante l’annuncio di dimissioni in massa dal Parlamento – ovvero di dimissioni individuali, le sole presentabili – di tutti gli eletti nel PdL. Ciò configurerebbe infatti l’intento, o produrrebbe l’effetto, di colpire alla radice la funzionalità delle Camere.

Non meno inquietante sarebbe il proposito di compiere tale gesto al fine di esercitare un’estrema pressione sul Capo dello Stato per il  più ravvicinato scioglimento delle Camere. C’è ancora tempo, e mi auguro se ne faccia buon uso, per trovare il modo di esprimere – se è questa la volontà dei parlamentari del PdL – la loro vicinanza politica e umana al Presidente del PdL, senza mettere in causa il pieno svolgimento delle funzioni dei due rami del Parlamento.

Non occorre poi neppure rilevare la gravità e assurdità dell’evocare un “colpo di Stato” o una “operazione eversiva” in atto contro il leader del PdL. L’applicazione di una sentenza di condanna definitiva, inflitta secondo le norme del nostro ordinamento giuridico per fatti specifici di violazione della legge, è dato costitutivo di qualsiasi Stato di diritto in Europa, così come lo è la non interferenza del Capo dello Stato o del Primo Ministro in decisioni indipendenti dell’autorità giudiziaria".

26 settembre 2013