Sommaren vi talade om Gud

Jorge Maria Bergoglio - påve Franciskus 

 Rom, 24 september

Någonting har hänt där på andra sidan Tibern – som vi romare brukar säga. Uttrycket betyder Vatikanen och kyrkan.

Den nye påven Francesco har i grunden förändrat påveämbetets framtoning i media. För det har aldrig tidigare hänt att en påven gått in i en debatt i stora tidningsdrakar, att han vågat ta ord som barmhärtighet och empati i munnen när det handlar om gayfolket, frånskilda och kvinnor som gjort abort.

Ett halvår efter att han utropats som ny biskop av Rom accepterade han att bli intervjuad av jesuiternas 162 år gamla idétidskrift, Civiltà Cattolica.  Ett sex timmar långt samtal som sedan chefredaktören (och tillika jesuitbroder) Antonio Spadaro knyter ihop till en 31 sidor lång text. En text där läsaren utan tvekan kommer närmare Jorge Mario Bergoglio än som tidigare varit möjligt.

Antonio Spadaro

De mest uppseendeväckande åsikterna har redan gått ut över världen.

”Vem är väl jag som skall döma en homosexuell som söker efter Gud”. Vilket, om det inte innebär en direkt nyorientering, så är det ljusår från de senaste decenniernas totala fördömanden.  Man måste alltid se till den enskilda människan, säger Franciskus. I fortsättningen skall man alltså inte vänta sig generella fördömanden eller snabba domar.

”När jag tänker på en kvinna som hade ett kraschat äktenskap bakom sig och som också aborterat. Denna kvinna hade sedan gift om sig och var en lycklig mor till fem barn. Aborten tynger henne och och hon ångrar sig uppriktigt. Hon skulle vilja gå vidare i ett kristet liv. Hur reagerar i ett sådant fall hennes biktfader?", frågar sig Franciskus.

Och svarar:

” Vi kan inte hålla på att ständigt upprepa allt som gäller aborter, homosexuella äktenskap och olika metoder för födelsekontroll. Detta är inte möjligt längre. Jag har aldrig talat mycket om dessa saker. Många har kritiserat mig för detta. Men när man pratar är det bäst att sätta in saker och ting i deras rätta sammanhang”.

Påven fortsätter: 

”Kyrkans inställning den känner ju alla till ändå. Och jag är en kyrkans son. Det är inte nödvändigt att hålla på och prata om det här hela tiden. Kyrkans lära (gli insegnamenti) både vad gäller moralen och dogmerna, har inte alla samma värden (non sono tutti equivalenti). En pastor i missionsarbete lever inte med tvånget att förmedla en mångfald doktriner att slå folk i huvudet med (da imporre con insistenza).  

En missionärverksamhet koncentrerar sig på det viktigaste, det nödvändigaste; vilket ju faktiskt är det som intresserar och aktiverar mest; det som får hjärtan att brinna som för lärjungarna i Emmaus. Vi måste alltså finna ett nytt jämviktsläge, annars riskerar även kyrkans moralbygge att störta samman som ett korthus, att förlora fräschheten och evangeliets doft. Evangeliets yttranden måste bli enklare, djupare, något som det strålar om. Det är dessa som sedan ger moraliska resultat.

Jorge Mario Bergoglios ord får onekligen en annan dimension när de sätts in i en kontext – precis som han själv säger. Nog har en amatör svårt att se någon djupare förändring i kyrkas budskap - närmast verkar det handla om hur det presenteras, vilka prioriteringar som görs.

Vid sidan om dessa brottningar med de gamla dogmerna innehåller också intervjun små blixtrande detaljer som får Franciskus personlighet att framstå ännu klarare.

Som när han berättar hur han upplevde de gamla traditionstyngda rummen i påvegemaken i Apostoliska palatset.

”Jag har ju alltid sökt efter en comunità. Jag kunde inte se mig som en ensam präst. Jag behöver en församling, en grupp, att jobba i och med. Och detta förstår man ju när jag valde att bo här i Santa Marta. När jag blev vald hade jag lottats till rum 207. De här rummen där vi är nu var avsedda att vara en gästvåning. Men jag valde att bo här, i rum nummer 201. När jag officiellt skulle ta påvevåningen i besittning, kände jag inom mig ett klart och tydligt ”nej”. 

"L’appartamento pontificio (påvelägenheten) i apostoliska palatset är inte lyxigt. Det är gammalt, möblerat med god smak och stort – men det är inte lyxigt. Men till slut är det  ändå som en upp och nedpåvänd tratt. Stort och luftigt – men ingången är verkligen smal. Man kommer in bara med pipett och jag kan inte leva utan att ha folk omkring mig. Jag måste få leva mitt liv tillsammans med andra".

Slut med lyxbilar och eskort i Vatikanen

.

Efter massor av tidningsartiklar där journalister försökt berätta hans tankegångar, är nog detta första gången jag läser hans egna ord om beslutet att stanna kvar i Vatikanhotellet Santa Marta. I hotellmatsalen kan han byta några ord med de andra gästerna medan han äter sitt morgonägg och sörplar på kaffet.

Det måste ha varit i ett sådant sammanhang, kanske, som han kunde smaka på formuleringen: 

”Kyrkan måste vara som ett fältsjukhus efter ett slag. Det är meningslöst att fråga de sårade hur de har det med kolesterolen eller med glykosnivån – först och främst gäller det att sköta om deras skador”.

Eller den här:

 ”Istället för att bara vara en kyrka som tar emot genom att hålla dörrarna öppna, måste vi också söka efter en kyrka som finner nya vägar, som är i stånd att gå utanför sig själv, att närma sig dem som inte besöker henne, som har lämnat henne eller som är likgiltiga. Den som lämnat kyrkan kanske gjort det av skäl som om de betraktas och analyseras på rätt sätt, kan leda till en återkomst. Men då krävs det djärvhet och mod”.

Teologer och troende finner säkert många andra tankar i Civiltà Cattolicas intervju. Men samtidigt med att Antonio Spadaro pratade med påven, utspann sig en annan dialog i den ytterst världsliga La Repubblica, Italiens största dagstidning sedan Corriere della Sera tappat takten.

Det hände sig vid denna tiden (som man säger i dessa sammanhang) att påven hade avslutat föregångarens encyklica Lumen fidei, trons ljus. Den fick Eugenio Scalfari, legendarisk grundare av La Repubblica, och en av Italiens främste kulturdebattörer, att reagera. Han som är en laico, en icke-troende, som är passionerat intresserad av kyrkans stora frågor, enligt hans egna ord..

Eugenio Scalfari, La Repubblicas grundare 

På söndagarna skriver Scalfari en präktigt lång text med kommentarer till det politiska läget och mycket annat som är aktuellt i det italienska sammanhanget. Texterna kallas vanligen, journalister emellan, "Scalfaris söndagspredikningar"
7 juli använde han sin ”söndagspredikan” till att förklara för sina läsare att encyklikan handlade om de eviga frågorna: vad är tro, varifrån kommer den, hur upplevs den av de troende, vilka reaktioner framkallar den hos en som inte är kristen, hur förklarar den människans existens och de ständiga frågorna: vilka är vi, varifrån kommer vi, vart är vi på väg. (Det här låter som Tage Danielsson och Hasse Alfredsson – vilket bara visar att dessa var inne på samma spår redam fär länge sedan.)

Den första långa artikeln lägger grunden för resonemanget han för vidare i en andra artikel som publicerades en månad senare,  7 augusti. Just när miljoner italienare dragit ut till badstränderna. En paradoxal tanke:  La Repubblicas tre miljoner läsare fördjupande sig i en artikel om religion, bland sololjor och badande familjer.

 Men hur som helst – reaktionerna efter den visade att uppseendeväckande många lämnat diskussionen om Berlusconi och regeringen för en artikel som slutade i tre frågor till påven.

Tre frågor han formulerade efter att så att säga ha presenterat sig själv. ”Jag är en icke troende som sedan många år är intresserad och fascinerad av Jesus från Nasarets förkunnelser, Maria och Giuseppes son, jude av Davids stam. Jag bär på en illuministisk kultur och jag söker inte Gud. Jag tror att Gud är en människans tröstande uppfinning.

Första frågan: Om en människa inte äger tron, och inte heller söker den, men gör det som kyrkan betraktar som en synd, kan hon då bli förlåten av en kristen Gud?

Andra frågan: En troende tror på den uppenbarade sanningen, den icke troende menar att det inte finns något absolut och därför inte heller någon absolut sanning, utan istället en rad relativa och subjektiva sanningar. Är detta ett sätt att tänka som kyrkan betraktar som ett misstag eller en synd?

Tredje frågan: Under resan till Brasilien hävdade påven Franciskus att även människan som art en dag kommer att förintas som allt annat som har en början och ett slut. Jag tror också det. Men jag tror också att med människosläktets slut försvinner också den tanke som gjorde det möjligt att tänka på en Gud. Alltså den dagen människan inte längre finns, försvinner också Gud eftesom ingen längre kan tänka sig honom. Påven har säkert ett svar på detta och jag är mycket intresserad att få höra det.

Tre raka frågor som avslutas med en reflektion: ” Jag tror att en påve som predikar en fattig kyrka, är ett verkligt mirakel som gör världen gott. Men jag tror också att det aldrig kommer att bli någon Franciskus II. En fattig krka som lyser makten i bann och bryter ned maktens instrument, skulle bli något oansenligt. Det hände med Luther och idag har vi tusentals lutherska sekter  som fortsätter att föröka sig. De har inte stoppat sekulariseringen. Tvärtom, de har främjat dennas expansion. Den katolska kyrkan, full av brister och synder, har stått emot allt och är faktiskt stark just på grund av att den aldrig avsagt sig makten. Franciscus gillas starkt av oss icke troende, precis som vi gillar Franciskus från Assisi och Jesus från Nasaret. Men jag tror aldrig Jesus skulle blivit Kristus om han inte haft en Paulus vid sin sida.

Länge leve påven Franciskus!.

Slutar Eugenio Scalfari sitt brev och sina frågor till påven.

Men de rann inte ut i sanden som alla hade trott. En dag ramlade det ned ett brev i La Repubblicas brevlåda.

” PREGIATISSIMO Dottor Scalfari - Bäste här Scalfari”, började det.

Undertecknat 
Con fraterna vicinanza 
Francesco

Sin vana trogen går påven rakt på sak. Han gläds över att Scalfari har velat ägna så mycket utrymme och läst så noggrant Lumen fidei. Det är intressant, menar han, att någon nu vill ta upp ett ämne som tron. Ett ämne som ofta under historiens lopp betraktats med misstro eller rent av som vidskepelse. Och detta har i sin tur lett till att kyrkan och dess budskap förlorat möjligheten att kommunicera med folk som föredrar att resonera med illuminismens terminologi. Men det är hög tid att portarna öppnas på nytt så att dialogen kan komma igång, hoppas påven. Han förklarar hur hans egen personliga tro växte fram och vad den grundar sig på. ”Ett personligt möte, som rörde mitt hjärta och som gav en ny inriktning på mitt liv”. Han beskriver hur det mötet underlättades av att han hade en grupp han kände samhörighet med.

Han ger långa och utförliga svar på Scalfaris tre frågor - litet väl långa för att jag skulle kunna få plats med en översättning här.

På påvens brev svarar en nästan bestört Scalfari. Han hade verkligen aldrig vågat drömma om att få ett personligt svar av påven Franciskus. Han skriver ett nytt svar som denna gång innehåller tio klara frågor.

Men det skulle bli för långt för den här artikeln att gå in på. Det skall tilläggas att debatten går vidare. En spännande dialog där Italiens främsta skribenter deltar med liv och lust. Namn som Gustavo Zagrebelsky, Massimo Cacciari, Barbara Spinelli och många andra skriver långt och sökande i den här kören.

PS Just idag går diskussionen vidare när matematikern och aktive ateisten Piergiorgio Odifreddi avslöjar (i La Repubblica, förstås) att även han har fått ett brev från en påve i brevlådan.
Han hade skrivit en bok med titeln Caro papa, ti scrivo (som är en travesti på en hit för några år sedan med Lucio Dalla). Den här gången är det en Papa emeritus som skriver, Joseph Ratzinger.

Påven Benedikt XVI säger sig mycket ha uppskattat delar av professor Odifreddis bok även om han tycker "att vissa delar varit onödigt agressiva”.

Och så går diskussionen om Gud, religion och rationalism vidare...

http://www.youtube.com/watch?v=Y8HfQ7C8NFQ