Om budgetplanen och nazistmassakrer

Sjukvårdskris, 

budgetpaket och

nazistmassakrer

Rom, onsdag 16 oktober

-             -  Jag är så arg, så indignerad när jag hör talas om alla nedskärningar i sjukvården. Jag har legat 10 dagar på San Giovanni och sett hur läkare och sköterskor jobbar och sliter...

Det är en gammal kvinnas röst som inleder ett av Rai:s suveräna morgonprogram i radions kanal tre. Rösten är tunn och spröd men hon har väldigt klart för sig vad hon vill säga i den dagliga programpunkten – Tutta la città ne parla – Hela stan talar om det här. 

Ett glimrande program som tar upp ett ämne lyssnarna dragit fram i det andra legendariska programmet i samma kanal: Prima pagina, Första sidan.

Allt detta är verkligen legendarisk radiohistoria. Prima pagina har sänts i 37 år. Formatet är enkelt: från 7.15 under 45 minuter läser en utvald journalist dagens tidningar, fastnar vid någon särskild nyhet eller kommenterar en ledare. Från kl 8 är det telefonsluss då lyssnarna själva kommenterar, ställer frågor eller undrar om något aktuellt. Vi – för modestamente har även jag varit med tre gånger – är vid det här laget nästan 2000 journalister som fått pröva på denna särklassiga radioform.

Kvinnan fortsätter:

-           -  Här ligger 20 personer i korridorerna på bårar, sjuksköterskorna får jobba upp till 14 timmar om dagen. Och så talar dom om att skära ännu mer i sjukvården.

En annan lyssnarröst kommer in:

-               Jag och min hustru jobbar båda två i sjukvården. 1994 var hon 28 år och den yngsta på sin avdelning. Idag när hon är 47 år är hon fortfarande yngst – och det beror på att pensionsavgångarna inte kompenseras. Inget nytt folk rekryteras. På min egen avdelning är jag som 50-åring yngst. Häromveckan var jag på ett symposium för att diskutera sjukvården. Då visade det sig att av 12 var jag och en kollega de enda som var fast anställda i den statliga sjukvården. Alla de andra tillhörde bemanningsbolag eller var korttidsanställda. Det här beror på att sedan åratal håller man på med en falsk privatisering. Nu läggs resurserna på privata kliniker som tar hand om skattebetalarnas pengar. 

           (Någon som känner igen det här?)

Programledaren, Giorgio Zanchini, kommer in. Han knyter an till tidningsläsaren några timmar tidigare. Konstaterar att alla tidningar talar om regeringens finansplan (som nu kallas Legge di stabilità) som skall presenteras idag. Alla medier har sina ”avslöjanden” om vad den kommer att innehålla. Nedskärningar i sjukvården för 2,6 miljarder på tre år, 11 procents lägre läkemedelskostnad, 3,3 procents nedskärning av sjukhuskostnaden. Fortsatt lönestopp (sedan 2010) för sjukhusanställda. 10 proc nedskärning av kostnaden för  övertidsersättning för alla statsanställda.  Poliserna kommer lindrigare undan: bara 5 proc lägre översättning.

Zanchini förklarar:

-        

             -  Italienarna betalar var och en 2.414 euro per år mot genomsnittet i 14 Eu-länder, 3.573 euro. Sjukvården i Italien har bara ökat med 4 proc jämfört med Eu-ländernas genomsnitt 4,4.  Ändå vill man nu göra nya nedskärningar.

San Giovannisjukhusets chef kommer in i sändningen. Han har ingen svårighet att ge den gamla damen rätt. Så ser faktiskt situationen ut, säger han. Och förklarar: La signora har uppenbart varit på en av våra avdelningar i frontlinjen, en avdelning med ”excellens”-stämpel – men ändå, i frontlinjen.

-        Problemet är nedskärningarna ”rätt över”, i tagli lineare. De håller på att ta död på sjukvården, säger han.

För sanningen är som så många gånger tidigare att det finns avdelningar, sjukhus och regioner där ansträngningarna att vara effektiva och inte slösa pågår på alla håll. Sedan finns det sjukhus och regioner där ett ingrepp kostar uppemot dubbelt så mycket som på andra håll. Där dagskostnaden för en sjukhussäng är 25-35 proc högre än i andra regioner.

Skär man rätt av drabbar detta naturligtvis dem hårdare som varit duktiga och själva genomfört rationaliseringar och besparingar. Mycket mera än de områden där ”kostnadsmedvetenheten är mindre markant”, som ministrarna diplomatiskt brukar uttrycka sig.

Eftersom jag läst svenska tidningar och hört kollegor och goda vänner berätta de senaste dagarna om deras intryck från den svenska vården, är det inte svårt att se paralleller. Tycks det.

Så går dagen och i lagom tid till kvällsnytt på TV, slutade regeringskonseljen. Enrico Letta kallade till konferens. Han är leende och lättad: ”det blir inga skärningar i sjukvården”.  En nedskärning med 2,6 miljarder skulle få sjukvården i 15 regioner att riskera sammanbrott, förklarar han. Katastrofbilden hade målats upp av socialminister Beatrice Lorenzin, från Berlusconipartiet Pdl.

Letta börjar bläddra i den digra luntan som skall vara regeringens ekonomiska program under de kommande tre åren. Men lovar nya utgifter i storleksordningen 11,6 miljarder. Då har man också räknat in skattesänkningar med 3,7 miljarder. En av de viktigaste är att minska ”skattetröskeln”, il cuneo fiscale, ett mantra de senaste åren från ekonomer och facket. Det är vad som återstår i lönekuvertet när alla skatter och avgifter betalats. Men denna viktiga åtgärd som alla drömt om för att få igång ekonomin igen, får bara 2,5 miljarder att dela på mellan löntagare och arbetsgivare.

Budgetplanen är naturligtvis en balansakt i den högre skolan. Letta har måst medla mellan Berlusconis vallöften att ingen fastighetsskatt skall drabba ”första huset”. Det har man lyckats med genom att döpa om den. IMU försvinner. Istället kommer Trise (Tassa rifiuti e servizi, skatt på avfall och service). Riktigt hur den skall se ut är ännu inte klart. Men så mycket vet man att avgiften för sophämtning ökar och avdragen för hemmaboende barn minskar. Så summan av kardemumman blir troligen att de 80 av befolkningen som äger lägenheten de bor i, får betala mer.

Fosse Ardeatine

Låt oss lämna ekonomin för ett par andra högaktuella frågor.

I fredags dog Erich Priebke, SS-kaptenen som, tillsammans med överste Herbert Kappler, var ansvarig för massakern på 335 romare i Fosse Ardeatine. Priebke blev 100 år, tog aldrig avstånd från vad han gjort och i ett testamente sällade han sig till dem som hävdar att Shoa aldrig inträffat, att 6 miljoner judar aldrig förintats i nazismens koncentrationsläger.

Så här var det med Fosse Ardeatine. 23 mars 1944 attackerades ett kompani från 3:e battaljonen Polizeiregiment ”Bozen” som tjänstgjort som hederskompani vid Quirinalpalatset. Attentatsmännen utgjordes av en grupp, Gap,  ur motståndsrörelsen. 335 soldater dödades. Tillsammans med överste Herbert Kappler organiserades den vedergällning Hitler krävde – 10 italienare skulle dödas för varje tysk soldat som omkommit.

Priebke gick först igenom en lista på fångar i Roms fängelse Regina Coeli  som redan dömts till döden. När dessa inte räckte tömdes tortyrlokalerna i Via Tasso och när inte heller dessa räckte fyllde man på med judar från Roms ghetto. Han valde senare ut dem som skulle fungera som exekutionspatrull och instruerade dem hur de skulle gå till väga.

Sedan kördes alla ut till ett område vid via Ardeatina, söder om Rom. Där finns sedan urminnes tider grottor ur vilka man grävt fram pozzolana, vulkanaska som användes som byggnadsmaterial. Med lastbilsmotorerna på högsta varv för att de som väntade inte skulle höra vad som pågick inne i grottorna, fördes offren fem om fem in i grottan. De sköts i nacken, medan nästa grupp om fem väntade. Snart fylldes grottan av liken och de sista grupperna fick klättra upp för högarna av lik innan de sköts.

Vid Fosse Ardeatine hålls varje år minnesstunder, kransar läggs ned och representanter för partierna med presidenten i spetsen, tillsammans med ledare för den judiska församlingen, påminner om nazismens och fascismens offer.

Priebke lyckades fly efter kriget, först till Brasilien. Han slog sig sedan ned i turistorten Bariloche i Argentina där en TV-trupp upptäckte honom i mitten av 80-talet. Han greps och utlämnades till Italien där han dömdes till livstids fängelse. På grund av sin ålder förvandlades domen snart till husarrest.

I fredags dog han alltså och sedan dess har diskussionen pågått om hur han skulle begravas. Alldeles uppenbart hade han många som sympatiserade med honom. Vatikanen bestämde omedelbart att en nazistisk massmördare inte kunde bli föremål för en jordfästning i en katolsk kyrka. Advokaten krävde då att en religiös ceremoni skulle organiseras utomhus någonstans. Men Roms borgmästare, Ignazio Marino, förbjöd något sådant inom Rom kommun.

I hemlighet kördes då kistan upp till Albano, inte långt från påvens Castelgandolfo i bergen söder om Rom. Men även här blev det stopp då borgmästaren nekade transporten genom kommunens område. Då tog Roms prefekt kommandot och beordrade att ceremonin skulle ändå äga rum i ett institut som kontrolleras av den ultrakonservativa orden Fraternità San Pio X. En rörelse så reaktionär att den uteslutits genom beslut av två påvar.

Utanför institutet samlades under dagen flera tusen antifascister som protesterade mot att Priebke skulle begravas i deras kommun. Men även Roms nazister ville vara med och organiserade bussar och bilar som körde upp kamraterna till Albano. Karabinjärer och polis mobiliserades för att hålla grupperna ifrån varandra. En präst som var på väg in till mässan hotades med stryk men räddades av polisen.

Fram på kvällen hade ett hundratal inbjudna tagit plats i kapellet, bland dem en av Priebkes söner som bor i Usa. Men skränet och hotelserna utifrån fick prästen don Pierpaolo att avbryta mässan och ta av sig mässhaken.

Efter någon timme lyckades myndigheterna organisera en ny flyktväg. I en anonym bil fördes kistan till militärflygplatsen Pratica di Mare. Just nu pågår förhandlingar om hur frågan skall lösas.

Via Rasella

Så tar historien hand om Priebke än en gång. För idag, onsdag 16 oktober, minns Rom och Italien hur nazisterna, med hjälp från de inhemska fascisterna, gjorde razzia i Roms ghetto och förde bort 1.259 judar, mest gamla, kvinnor och barn. Efter två dagar i en militärförläggning fördes de till järnvägsstationen Roma Tiburtina där de lastades ombord på ett tåg som körde dem till Auschwitz. Endast sexton kunde återvända till Rom, bland dem en enda kvinna. Den som organiserade allt detta var än en gång Herbert Kappler.

Som så många gånger förut deltog president Giorgio Napolitano i minneshögtiden i Roms Synagoga. Ett namn nekade alla talare att uttala i templet, Erich Priebke. ”Vi får aldrig glömma”, var löftet alla gav och uppmaningen att de unga skall lära sig vad nazismen och fascismen innebar.

Samma dag röstade deputeradekammaren enhälligt för att negationismen är ett brott. Men innan den lagen är helt godkänt återstår omröstningen i senaten.