Teatro Torlonia - Roms nya turistfälla

Nytt sevärt i Rom!

 En ny teater 
väcks till liv efter 150 års
förfall


                                                    

                             
 Så såg den ut  innan restaureringen inleddes- 

Teatro Torlonia var en av Roms  ruiner.

Rom, fredag 19 dicember 

Det här skulle romantiker som herr Goethe ha gillat.

I decennier har man kunnat se förfallet spridas i Villa Torlonia. Om man förvillade sig ned i trädgården bakom  huvudbtyggnaden kunde man se en imponerande nyklassisk byggnad som enligt guideboken skulle ha varit en teater.

 Prins Torlonias egen teater.

De senaste decennierna har det mest handlat om ett ruckel, en ruin med vildvinet klättrande in och ut genom de trasiga fònstren. Tittade man in i eländet såg man hur regnet rann fritt genom de spruckna takfönstren.    

Nu kan man promenera in i parken en kväll. Man strövar fram längs promenadvägarna och plötsligt ser man en flammande ny fasad, upplyst och festlig.

Det här är  Roms senaste tillägg till guideböckernas ”det här måste ni se”. 

Teatern från 1840 har under några år genomgått en fullständig restaurering, en uppseendeväckande elegant sådan.

Först några ord om prins Torlonia, en första klassens success story.

Från början hette han Marin Tourlonias, var en fattig bondpojk och kom från franska Auvergne. Han fick anställning i Rom som sekreterare till kardinalen med det klangfulla namnet Troiano Acquaviva d’Aragona. En mycket inflytelserik prelat som lämnat sin hertigfamilj för att bli en av katolska kyrkans "prinsar".

Den unge Marin gjorde tydligen väl ifrån sig. När kardinalen avled visade det sig att han hade testamenterat en betydande summa till sin sekreterare. Med de pengarna startade denne en tyghandel och italianiserade samtidigt sitt namn till Marino Torlonia.

Han handlade med brokader och siden som importerades från Lyon. Det här var runt 1760 och vi får komma ihåg att då var Rom huvudstad i Kyrkostaten med påvarna som oinskränkta makthavare. Kyrkostaten var en av europapolitikens stora spelare och hade sin norra gräns i höjd med Bologna och den södra halvvägs ned till Neapel, vid floden Garigliano.

Nåväl, Marino Torlonia var duktig i affärer och kunde efter några år som tyghandlare öppna en ”banco”, en bänk vid sin bod där han lånade ut pengar. Han startade karriären till att bli en framgångsrik bankir.

Hur det här gick till är en fascinerande historia som forskaren i ekonomisk historia, Daniela Felisini vid Roms universitet Tor Vergata, skrivit en avhandling om. Kort kan sägas att efter Marino kom Giovanni som var den som verkligen la grunden till familjens förmögenhet. Han gjorde stora affärer när Rom ockuperats av franska trupper 1798 och använde pengarna till att låna ut dem till Roms adelsfamiljer, vilka gjort stora förluster under den franska ockupationen. För detta krävde han säkerhet i familjernas egendomar och skaffade sig därigenom inte bara omfattande landområden utan också de adelstitlar som hörde till egendomarna.

En Torlonia blir prins

Kryddan på verket var när påven Pius VII, efter att även han fått duktig hjälp av Giovanni Torlonia, begåvade honom med titeln prins av Civitella Cesi. Detta och mycket annat öppnade vägen in till andra viktiga adelsfamiljer som Pamphili, Borghese, Colonna och Orsini genom bröllop mellan arvingarna. Som huvudprincip kan sägas att Torlonia-familjen inte förlorade på de affärerna.

Det skall sägas att ”villa” på italienska är något annat än den svenska villan. Den var i allmänhet en lantegendom som brukades och beboddes av överklassen. Det betydde att det byggdes ordentliga palats som utsmyckades av tidens stora konstnärer och helst skulle bräcka kollegorna inom aristokratin. Till villan hörde också stora landområden där fattiga daglönare slet ihop till överklassens nöjen.

Just villan här längs Via Nomentana, ett stenkast från Roms verkliga centrum,  är ett exempel på hur det kunde gå till i spåren efter den romerska republiken och fransmännens ingripande för att återge påvarna kontrollen över Rom. Giovanni kunde köpa området som idag är Villa Torlonia från prinsfamiljen Colonna (som i sin tur hade köpt den av familjen Doria- Pamphili. Hans arvtagare Alessandro fortsatte att bygga nya byggnader i parken och gjorde om trädgården i engelsk stil.

En teater som bröllopsgåva

Teatern byggdes av  en Alessandro Torlonia som levde mellan 1800 och 1886 för att fira hans bröllop med Teresa Colonna 1840. En triumf för en bankir med stora sociala ambitioner, att få gifta in sig i en av Roms äldsta familjer. Ja, så gammal att dess första medlemmar hörde hemma i jordägaradeln med anor från det antika Rom. 

Bröllopet stod 1840 men någon riktig ordning med teatern blev det inte. För arkitekten avled och Torlonia fick problem med släkten. Man fick vänta till 1878 innan Alessandros enda dotter, Annamaria, skulle gifta sig med prins Giulio Borghese för att byggnaden skulle stå färdig. .

Ännu ett bröllop som beseglade nya allianser inom den romerska aristokratin. Dock, vid det här laget hade påven förlorat slaget om Rom och istället hade Rom blivit huvudstad i det nya kungariket Italien. Ändå blev det ingen fart med föreställningarna i teatern. Den användes mest för fester och partys för noblessen. Den enda föreställning som är dokumenterad ägde rum 1905. Bakom den stod en ny Giovanni Torlonia, son till Annamaria.

Det första uppseendeväckande man ser är en rad välvda fönster nedanför pelarraden och de nyrestaurerade fönstren. (Man kan skönja något av dem i underkant på min bild). 

 Här dolde sig faktiskt ett växthus med tropiska blommor och blader - hela byggnaden dränktes i växtlighet!

Blommorna stod i krukor på ett golv av gjutjärnsgaller med familjerna Colonnas och Torlonias vapensköldar i centrum. Ett av Italiens första exempel på vad man kunde göra med gjutjärn. I England hade man just börjat framställa gjutjärn för att använda det på helt nya områden.

Går man upp för trappan och närmar sig själva teatersalongen kommer man först till en serie rum som betecknas som appartamenti - egentligen våningar. Men de var faktiskt aldrig tänkta som bostäder - här samlades man för något gott att dricka och äta före föreställningarna i teatersalongen.

I en av salongerna finns det här orginalet av danske skulptören Bertel Thorvaldsen som var verksam i Rom från de sista åren av 1700-talet. Italienarna talar med stolthet om honom som en av Canovas främsta lärjungar.

Och så salongen.

En märklig sådan - för publiken satt faktiskt på första balkongen. Dit kom man direkt från vad vi idag skulle kalla baksidan av teatern. Den långa böjda pelargång som omger salongen. Varje dörr mellan pelarna leder direkt inte till första radens åskådarplatser.

Under sig hade åskådarna orkestern. Bara något hundratal personer fick plats under föreställningarna. Idag räknar man med att det kan bli 250 eftersom naturligtvis även parketten tillhör publiken.

En kupol i Pantheons anda och med verkligt tidstypiska dekorationer. Litet kitsch - men under slutet av 1800-talet var det här högsta mode inte bara i Rom.

Fonden av teaterns scen går att öppna - där ute hade man växter och blommor som direkt bildade bakgrund till det som hände på scenen.

Från utsidan ser entreerna till salongen ut så här. 

                                               Stiligt - eller hur?

Allt det här kan man se om tar busslinje 90 från Stazione Termini och stiger av i höjd med Corso Trieste. En resa på knappt 10 minuter. Räknat från Porta Pia tar det inte mer än 10 minuter att gå till fots.

Teatro Torlonia finns med på Romteatrarnas egen sajt: www.casadeiteatri.roma.it.
Roms kommuns infonummer är från Sverige +39 060608