Kyrassiärer utan hästar

Nationaldagen -

i sparsamhetens tecken.

                                    

                                                 President Giorgio Napolitano vinkar åt publiken från 

presidentpalatsets  gamla  Lancia  Flaminia   Convertibile

Rom, söndag 2 juni

Italiensk nationaldag. En omvald president Giorgio Napolitano hälsar på publiken längs Via Fori Imperiali. Faktiskt mycket mera folk än någon föreställt sig.  .

Parad, ja – men nedbantad. Kyrassiärer utan hästar, inga tunga militärfordon och framför allt, inga flygande akrobatpiloter. Besparing: en dryg euromiljon!

Men den sparsamheten behövs. Rader av rapporter de här dagarna talar om hur svår situationen är.

Ignazio Visco är riksbankschef. Häromdagen presenterade han den årliga digra luntan, Considerazioni finali. 

Detta sker vid en ceremoni i bankpalatset (som egentligen heter Palazzo Koch efter arkitekten som runt 1880 ritade det i nyrenässansstil). 

Ceremonin hållas i en sal med tunga, röda sammetsdraperier inför en församling av storföretagsledare, ekonomer och akademiker. En publik som gissningsvis består av till 99 proc grånade män.

På nionde sidan kommer Visco till den italienska ekonomin. ”En svag uppgång efter den globala finansiella krisen, avbröts under andra hälften av 2011. Statsobligationsmarknaden utsattes för påfrestningar vilka utgick från en onda cirkel (circolo vizioso) som uppstod mellan villkoren för statsskulden, bankerna och kreditsystemet samt den verkliga ekonomin. Förra året backade all ekonomisk aktivitet med 2,4 procent”.

Vincenzo Visco, governatore di Banca d'Italia

”Även detta år avslutas med en stark nedgång i produktion och sysselsättning. En vändning av den ekonomiska cykeln mot slutet av året är möjlig; den beror i så fall på en accelerering av världshandeln, på att en lämplig ekonomisk politik förs, och på en positiv utveckling av förväntningarna...”

”Recessionen påverkar starkt den produktiva potentialen vilken i sin tur påverkar den sociala samhörigheten (coesione).

Bnp 2012 var 7 proc lägre än den 2007, familjernas disponibla inkomst minskade med över 9 och industriproduktionen med en fjärdedel. De arbetade timmarna minskade 5,5 proc, de sysselsatta med över en halv miljon. Arbetslösheten nästan fördubblades i jämförelse med 2007 och uppgick i mars till 11,5 proc, ungdomsarbetslösheten närmade sig 40 proc i genomsnitt, men siffran överstegs i Syditalien.”.

Man skall inte glömma, påpekar Ignazio Visco, att konjukturcyklarna byggs på med de allvarliga strukturella svagheterna (i Italien). Detta förklarar, understryker han, att under de tio åren som föregick den nuvarande krisen, var den allmänna tendensen i den italienska ekonomin sämre än i alla de övriga utvecklade länderna.

”Vi har inte kunnat svara på de omfattande geopolitiska, teknologiska och demografiska förändringarna under de senaste 25 åren”.

Viscos rapport är lång och utförlig. Den finns att hämta på http://www.bancaditalia.it/interventi/integov/2013/cf_12/cf_12, tyvärr bara på italienska.

Han upprepar sanningar vi hört många gånger tidigare. Hur utbildningen misslyckats  t ex och hur det krävs en omställning till ”ständig utbildning”. Men Italien behöver också mera förmånliga vllkor för företagssamheten och strukturella reformer. Tyvärr, framhåller Visco, har många reformer kommit till bara på pappret men sedan har processen gått i stå då det nya regelverket aldrig realiserats eller starkt försenats.

”Reformverksamheten har förlorat i styrka under det gångna året, inte minst på grund av det försämrade politiska klimatet.”

”Statsutgifternas andel av Bnp, förutom räntekostnader, utgjorde 43 procent, två procentenheter mer än 1997, l’avanzo primario budgetöverskottet exklusive räntebetalningar, hade minskat med 3 enheter. I Tyskland under samma period hade utgifternas inverkan på Bnp minskat med över 4 procentenheter och låg något under 41 proc. ”

Jag skuille vilja upprepa Viscos varning: recessionen är en fara för den sociala samhörigheten. Det är där vi är nu efter nästan 20 års Berlusconidominans i politiken. 

Cgil - 13 år för läget 2007

Lägger man nu till Viscos uppmaningar och varningar, de som Cgil, landets största LO, lagt fram i sin rapport, blir situationen ännu allvarligare.
” Om man utgår från Istat:s förutsägelse att Bnp ökar 2014 med 0,7 proc och att detta upprepar sig år efter år, då krävs 13 år för att komma tillbaka till läget 2007”. 

Men när det gäller sysselsättningen skulle det dröja ända till 2076 innan man har samma antal sysselsatta som 2007. Något bättre vad gäller investeringar – där borde siffrorna för fem år sedan ha nåtts ”redan” 2024.

Dessa skrämmande prognoser skulle kunna brytas, menar Ggil:s ledare, Susanna Camusso, om politiken levde upp till detta facks ”Arbetsprogram”, vilket kräver massiva insatser för investeringar och stimulansåtgärder.

En plan som tagits emot med skepsis eftersom medlen för insatserna saknas till stor del.

Susanna  Camusso,

 Cgil:s generalsekreterare. 

Vad borde politikerna göra åt detta? La Stampa (Fiatägda Turintidningen) har frågat en serie experter:

Richard Portes, ordförande i Centre for Economic Policy Research: förbättra avtalen, öka den inhemska efterfrågan och förenkla för ungdomar att starta företag.

Tito Boeri, professor vid Bocconiuniversitetet i Milano, ledarskribent i La Repubblica: Alla risurser måste användas för att minska skattetrycket men några pengar för detta finns inte 2013. Man behöver också gå igenom och förbättra arbetsreformen som, tyvärr, försämrat situationen.

Luigi Zingales, professor vid Chicago Booth School of Business: För de unga är det viktigaste att det skapas ett hjälpsystem på Eu-nivå, finansierat av Eu-medel, för att visa att Europa inte bara är ett system för nedskärningar men att det kan också utgöra en hjälp.

Hélène Rey, ekonomiprofessor vid London Business School: Ett förslag är att införa europeiska arbetsavtal för att ge varje anställd möjlighet att välja mellan ett lokalt, nationellt avtal och ett europeiskt. Detta skulle kunna förbättra rörligheten på arbetsmarknaden.

Det senare skulle kanske ha varit ett svar på måndagens strejk i lokaltrafiken i hela landet. En strejk som inte många kände till. Tusentals anställda förlorade timmar på att ta sig till jobben. De tiotusentals pendlarna från området runt Rom kom inte mycket längre än till Centralstation.

Anledningen till strejken? ”Vi har inget avtal sedan 2007”, säger facket. Alltså de stora kommunal transportföretagen kör på med ett avtal som skrevs på före 2007.

Ännu medan folk står kvar och väntar på bussar och spårvagnar som aldrig kommer, skriver ILO i sin rapport idag: ” Italien behöver 1,7 miljoner nya jobb för att komma tillbaka till läget före krisens början”.