Nu skall Enrico Letta 

regera Italien. 

Men Silvio Berlusconi 

ställer nya krav.

Rom tisdag 30 april 

Italiens 64:e regering sedan krigssslutet har fått parlamentets förtroende. Enrico Letta rivstartade med att flyga till Berlin och träffa Angela Merkel.

Majoriteten i senaten blev generös: 233 ja, 59 nej. I deputeradekammaren blev resultatet 453 jaröster, 153 nej, 17 avstod från att rösta.

-        Utan reformer dör Italien, sa Enrico Letta i sin regeringsförklaring igår. Och tillade:

-        Nu skall jag säga något som inte ens mina ministrar känner till – det blir ingen dubbel lön för ministrarna. Det vanliga parlamentsarvodet får räcka.

Så tittade han sig småleende omkring under applåderna. Det var enda gången M5S applåderade. Låt oss påstå att ministrarnas applåder var aningen kylslagna.

45 gånger avbröts han av applåder och det är inte särskilt vanligt när en ny regering skall presentera sitt program.  

Huvudpunkterna i regeringens program:

* Imu (fastighetsskatten) skall reformeras. Första inbetalningen i juni år läggs på is i avvaktan på den nya utformningen.

* IVA (momsen) – ”regeringen skall arbeta för att ökningen till 22 procent inte skall bli nödvändig”.

* Arbetsavgifterna skall sänkas – i synnerhet vid anställning av unga. ”Byråkratin får inte strypa varje initiativ till nyföretagande”.

* Författningsreformer – en särskild församling (Convenzione) skall utarbeta reformer, införande av enkammarsystem (senaten omvandlas till en institution där regionala frågor behandlas), avskaffande av province (landsting), en ny vallag.

* Solidaritet – reformer för att göra välfärden mera rättvis, förbättra lokaltrafiken med särskild hänsyn till handikappades problem.

* Välfärden måste rikta sig mera mot yngre och mot kvinnorna, sociala ingrepp för att kunna ingripa vid arbetslöshet, förbättra förhållandena för dem som har korttidsanställningar (precari). Studera en social minimilön för särskilt utsatta, särskilt för barnfamiljer.

* ”Att minska politikens kostnader är nödvändigt för att förbättra politikens anseende (la credibilità). Lagen från förra året om kontroll av utgifterna för lokal-, och regionalpolitik, är alldeles för blygsam (troppo timida)”.

* Ministerlöner – se ingressen.

* Förtidspensionerade utan pension (esodati): samhället har brutit en överenskommelse med denna grupp – en strukturell lösning för dessa är av högsta prioritet för regeringen.

* Skolorna – större satsning på undervisning. Bland prioriteringarna: storsatsning på skolbyggnaderna.

Ett reformprogram – som också innehöll en varning. ”Efter 18 månader stämmer vi av – om jag ser att reformarbetet har en chans att lyckas och kan avslutas, fortsätter vi. Annars: tar vi konsekvenserna av detta konstaterande”.

Ett reformprogram – kommentarerna i tidningarna idag är blandade.

                                                                                      

Ezio Mauro, La Repubblica: 1. ”Italien är i kris, den verkliga ekonomins kris har överträffat den finansiella, har slagit till mot företag, arbetare, mot den sociala samhörigheten. 2. En regering är nödvändig, den som säger emot detta är en sprovveduto, en naiv person utan bildning helt i linje med olika former av populism. 3. Efter att ha varit på randen till en finansiell default, har systemet riskerat en institutionell default”.

”En punkt att diskutera är det tydliga försök som gjorts att sälja en nödkoalition för ett uttryck för ett behov hos det italienska folket, för att förändra en ”nödregering” i ett kulturellt tillfälle för att skriva om de senaste årens historia. Den operationen har som följd att man byter korten i leken och händelserna modelleras efter en enda synvinkel. Den som tillhör högern. ..

Osvaldo De Paolini: Il Messaggero: Av att bara hålla ordning i räkenskaperna dör Italien. Politiska ingrepp för att stimulera tillväxten är nödvändiga. Att tolka ekonomin som om den vore en moralistisk fabel, såsom skett under de senaste 15 månaderna, förvandlar den till en liknelse om överdrifter och dess följder. Den om hur vi levt över våra tillgångar och vilka följder ett sådant leverne får. Men de blir allt färre dessa sagoberättare.

Aldo Cazzullo, Corriere della Sera: Enrico Letta har beskrivit ett land som tänker på framtiden, som är berett, inte att glömma, men att lägga de senaste 20 årens skiljaktigheter åt sidan. Han koncentrerar sig på ”ungdomen” – ett ord han nämner 15 gånger. Politiken rör sig idag runt ett nytt centrum: uppenbarligen inte det som förlorade senaste valet, men det område varifrån Italien kan megera och varifrån den pågående krisen kan angripas

Michele Prospero, l’Unità: Det var inte så här Pd hade tänkt sig att avsluta Berlusconi-epoken. Bersanis ville ett helt annat slut på sitt försök att förnya partiet och landet i kulturellt, organisatoriskt och gräsrotskontaktshänseende.

. Som synes – entusiasmen är inte översvallande. För i bakgrunden finns hela tiden denna oheliga alleans mellan Pd och Pdl. Det var redan en överraskning när Pd:s vänsterflygel efter en het debatt på måndagsmorgonen bestämde sig för att ge regeringen förtroende.

Åssikterna bryts på de italienska ledarsidorna. En genomgående fråga är just den Aldo Cazzullo pekar på – hur skall en koalition av två partier som i 20 år krigat mot varandra – plötsligt kunna samarbeta?

Den första anledningen till konflikt visade sig redan innan voteringen i senaten börjat.

Silvio Berlusconi kommenterade leende frågorna från journalisterna. Pdl:s grundläggande krav för att stödja regeringen är att Imu avskaffas. "Sker inte detta  drar vi tillbaka vårt stöd för regeringen".

Som alla vet vid det här laget är Imu en fastighetsskatt. Men i det här fallet gäller debatten skatten på det hus (lägenhet) där ägaren själv bor. Det som kallas ”skatten på första huset”.

Efter åratal av debatter har det växt fram en fast princip hos det vanliga folket att det är djupt omoraliskt att beskatta den egna bostaden. ”Den ger ju ingen inkomst som t ex andra fastighetsinvesteringar kan göra”, brukar det heta.

En hjärtesak

Detta är en hjärtesak för den italienska småspararen. 80 proc av italienarna äger fastigheten de bor i. En anledning till varför italienarna alltid varit så duktiga sparare. 

Berlusconis krav visar på en av svagheterna i Enrico Lettas regering. Mediamogulen spelar iskall sitt pokerspel som betyder utpressning gentemot Letta och Pd. Faller inte vänstern undan för hans krav, blir det omedelbart regeringskris och nyval. Opinionssiffrorna nu visar på en stark uppgång för Pdl. Pd däremot riskerar en total katastrof.

Så psykodramat fortsätter. Om inte Pd släpper på sin vänsterprofil kommer anklagelsen bums om ansvarslöshet i landets svåra situation. Om man inte Letta försvarar partiets och vänsterns principer, hotar partisplittring. Det är inte bara en fråga om att välja ny partiledare när en ny kongress samlas. Det handlar lika mycket hur vänsterfrågorna förs fram och vilken vikt de får.

Så många goda kristdemokrater

I dagens läge är det överraskande att se hur många av Pd:s ledning som härstammar från de gamla kristdemokraterna. La Repubblica publicerade häromdagen en bild från den tid då Mariano Rumor var kristdemokraternas ledare, någon gång från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet. Bredvid denne legendariske politiker från Verona fylkades: Pier Ferdinando Casini (ledare för Udc som nu ingår i Mario Montis Medborgarval), Marco Follini (tidigare senator för Pd) och Dario Franceschini, tidigare Pd:s partisekreterare, nu minister för Pd med uppgift att hålla kontakterna med parlamentet. Enrico Letta var i början av sin karriär ordförande i Europas  unga kristdemokrater.

Man måste nog hålla detta i minnet om man skall kunna förstå italiensk inrikespolitik. Det har alltid funnits en zon där vänsterkatoliker, socialister och kommunister talat och agerat tillsammans. Förstås på betryggande historiskt avstånd från ”kosackvalet” 1948, men medan den dialogen  hade sin fasta punkt i ”K-faktorn”.

Uttrycket K-faktorn (il fattore K) hittade Alberto Ronchey, ledarskribent i Corriere della Sera, på. Den betecknade den totalt låsta situation som då rådde och som innebaratt kommunistpartiet absolut aldrig kunde delta i en italiensk regering. Det hade USA bestämt och redan när socialisterna på 50-talets slut närmade sig regeringsmakten (öppningen mot vänster) ansåg många att katastrofen var nära förestående.

Av detta följde Enrico Berlinguers tes om ”il compromesso storico”, som innebar ett samarbete mellan Italiens två stora folkrörelser, den katolska och den marxistiska. Tiden var dock ännu inte mogen för detta så länge Enrico levde. Det krävdes att Berlinmuren först rasades.

Allt detta och mycket mer finns i bakgrunden när Enrico Letta drog upp riktlinjerna för sitt regeringsprogram. Men det hör till bilden att aldrig tidigare har den italienska högern – till skillnad från mittenpartierna –varit i en så stark position som nu.