Inte bara politik - Italien är värd en resa

Ta en paus - 

åk till

PAESTUM                 

 Basiliikan i Paestum en majdag                                               Foto: Åke Malm 

Rom,måndag 27 maj

Regngrått i Rom, åska och 15 grader – knappast en maj att minnas.

Nej, då minns jag hellre en utflykt till södern! Till Paestum, Padula och Castellabate i regionen Campania (som har Neapel som huvudstad).

Kör motorvägen till Battipaglia från Salerno, ta av mot havet och plötsligt reser sig tre väldiga grekiska tempel ur den plana heden ner mot havet.

Magna Grecia

Alla italienska skolbarn får lära sig att det finns fler grekiska tempel i närmast perfekt skick i Italien än det finns i Grekland. Ett trettiotal grekiska kolonier utgjorde intensiva kulturella bryggor gentemot de olika folken på den italiska halvön. Magna Grecia kallas detta i historieböckerna och Paestum är kanske den mest imponerande av alla dessa tempelplatser. (Men vem kan glömma de sicilianska, Segesta och Selinunte?)

Man promenerar på de slingrande stigarna mellan de blommande sommarängarna som täcker det som inte lämnats öppet. På väg mot Poseidontempletkan man läsa att det alls inte var vigt åt havsguden, utan snarare till äktenskapets och barnafödandets gudinna, Hera.

Hjulspåren från 2500 år sedan. 















 Det första intrycket är de massiva kolonnerna. 

Mitt minne säger mig att de sicilianska är mera smäckra - men jag kan förstås ha fel. En enkel amatör kan tänka sig att det krävdes dessa mått för mateialet var inte marmor utan tuffsten. Alla som sett italienska byggarbetsplatser vet att tuff är ett utomordentligt material, lätt, poröst, bra isoleringsförmåga. Nackdelen är att denna vulkaniska bergart är så porös att den lätt utsätts för erosion.

Nåja, grekerna tog till ordentligt och templen i Paestum står där de byggdes för runt 2.500 år sedan. Snubblande omkring mellan templet som kallas Basilikan och Hera så drabbas man naturligtvis av tankar. Alltså här anlände greker och började bygga och handla – hur fungerade invandringspolitiken så där 500 f.Kr? Tog de bara för sig eller uppstod relationer med lokalbefolkningen? Verkar vara ett ämne som borde studeras.

Paestums eget museum måste besökas. Det döljer sig bakom en fasad som tycks härröra från Il Ventennio, fascisttiden. Men i själva verket får man veta att det kom till på 50-talet. Visar sig vara en välskött liten samling, precis lagom stor för trötta turistfötter - och väldigt inspirerande.

                                                       Dykaren på väg mot ny kunskap

För där finns Il Tuffatore – bilden av en naken man som kastar sig ut i luften för ett simhopp. Jag har skrivit om det här på Dixikon – men det kan vara värt att upprepa. 

Det är ingen antik förebild till dagens sportbilder. Den frusna rörelsen mot vattenytan förklaras så beundransvärt i texten på väggen.

Fritt översatt: dykaren har passerat de kolonner som symboliserar den kända världen. Han är på väg mot ”Dödens ocean”, om vilken kunskapen är ringa.

Det, skall vi säga, det grafiska intrycket av den här bilden är så otroligt elegant. Bara att få njuta av den nästan på egen hand är värt hela resan till Paestum.

På väg mot Padula 

Följande dag drar vi till Padula (fortfarande osäker på uttalet: Pa’dula eller Padu’la. Boh. Ringer upp kommunen och växeln säger Padu’la – så så var det med det...)

La Certosa di Padula är en av dessa "måste" man hört talas om i åratal. Ni måste se den, brukar det heta. . 

Från Battipaglia kör man på en halvtimme till Padula, viker av från motorvägen och tar upp mot bergen. Plötsligt möts man av en oändlig tegelmur som slutar i en parkering. Nedför en trappa och genom ett valv – och så står man inför den första överraskningen. Den första eleganta cortilen..

En trevlig guide berättar att certosini var en munkorden, vars medlemmar kämpade för att få vara så fattiga som möjligt. I själva verket blev den ett favoritobjekt för tidens aristokrati – varje adelsfamilj med självaktning borde ha åtminstone en son i något av ordens kloster spridda över hela Europa. Även Sverige var med på ett hörn med ett kloster i Mariefred.

Orden var en utveckling från benedettinerna: Ora et labora, bed och arbeta var grundprincipen. Men i Padula krävdes ännu mera av studier och kontemplation. Eftersom varje ny medlem måste ha med sig en generös dote, en hemgift,  och donationer och testamenteringar strödde guld över människor som vigt sitt liv åt fattigdom. Klostret i Padula kom så småningom att äga all mark från bergen ned till havet, en ofantlig rikedom. Berättar guiden.

Så är Padula idag Italiens största klosterbyggnad, till största delen uppförd under barocken med världens största cortile. 

                  Italiens största innegård, cortile, finns i Padula

12.000 kvadratmeter, upplyser Wikipedia, av klostrets totalt nästan 52.000 kvadratmeter.

Historien har gått hårt fram med Padula. Först kom Napoleon och rekvirerade nästan allt. Sedan Italiens enande, Il Risorgimento, som förverkade 1866 hela härligheten till staten. Vilket naturligtvis innebar att allt stod och förföll. Under både första och andra världskrigen var la certosa ett fångläger med officerarna förlagda i de forna klostercellerna.

 (Ett föga upplysande ord i dessa sammanhang, en klostercell i Padula, byggd för en förmögen adelsfamiljs son, kunde bestå av flera rum, matsal,  badrum och en egen liten trädgård).

I januari 1944 förvandlades La Certosa di Padula till ”Internee Camp 371 P.O.W, ett krigsfångeläger. Bland dessa fanns också en amerikansk konsthistoriker som lyckades avvärja den värsta skövlingen.

Under de senaste trettio åren har dag för dag en ny del restaurerats. Resultatet är imponerande och storslaget. 

Il Priore, styresmannen för munkarna i La Certosa di Padula, hade sin egen trädgård. 
Till den kuilinariska historien hör att i klostrets väldiga kök tillagades en gång världens största omelett på 1.000 ägg. Det var ett sätt att blidka en  armé som passerade i trakten 

                                             Barocktrappan upp till övre våningen 

Har någon hört talas om "il salame dell'emigrante?

Mitt emot klostret ligger Padulas butik för lokala gastronomiska begivenheter. 

Så här var det: emigranterna från Padula fick inte ta med sig salame till USA. Det var rått svinkött, ansåg amerikanska tullen. 

Då bakades salamin in i den lokala osten "casciotta" och ingen tull kom på tanken att begära ett smakprov. 

Mot Castellabate går vår färd.

Så till slut Castellabate. För italienarna är denna lilla stad välkänd i alla dess vrår. En av de stora filmsucceerna de senaste åren spelades in här: Benvenuti al Sud, av Luca Miniero. Den byggde i sin tur på den franska förlagan: Bienvenue chez les Ch'tis) en film från 2008 av Dany Boon. Den italienska upplagan  sågs av nästan 4 miljoner och spelade in snudd på 30 miljoner euro.

En film som i komedins form slår in fördomar och förutfattade meningar. Den typiske lombardiske posttjänstemannen som får förflyttning till Syditalien. Och som uppfattar detta som en orättfärdig och oacceptabel dom med förvisning. Naturligtvis blir det inte alls så. Han förvandlas ganska snart till en syditalienare som förstår uppskatta livets positiva värden i ett område där ingenting egentligen är självklart.

Året därpå efter denna storartade succe’n gjordes en version om livet i norr – som naturligtvis inte alls var lika rolig som föregångaren. Här är en länk till trailern; http://www.youtube.com/watch?v=vL2RtA6Zl3w

Badstranden mitt i stan.

Nåväl, Castellabate ser ut som någon av turiststäderna vid Amalfikusten, som ju faktiskt inte är så långt borta. Välordnat, gammalt och nytt i en kär blandning, ett magnifikt hav och en otrolig plage mitt inne i staden.

          Stranden är öde för det blåser småspik - men den ligger centralt mitt i byn

Detta är Santa Maria di Castellabate, den största delen av kommunen Castellabate. Den allra äldsta delen av stan heter bara Castellabate och dit får man knoga. Jo, det går en bilväg upp mot stadens kärna på 200 meter över havet. Men tar man fel – vilket vi alltså gjorde – är det miljoner trappsteg att beträda på väg upp. Här uppe måste invånarna ha känt sig trygga undan saracener och morer som härjade längs Medelhavets stränder. 
Men vilken syn! Gränderna är betagande, välskötta och välblommade. Man kämpar sig upp under valv och mellan sekelgamla små byggnader. Då och då skymtar havet och Santa Maria där nere, långt, långt därnere. Så når man till sist piazzan där filmarna placerat postkontoret och en stor del av filmens handling utspelar sig.

Vindlande trappor i medeltida gränder

 Från medeltidens Castellabate mot nutida Santa Maria nere vid havet. 

På piazzan smakar det med un fritto misto 

Visst har det handlat om musik i Castellabate!. Ruggero Leoncavallo, han med I Pagliacci, andades in luften och inspirerades, lovar denna minnestavla 



Paestum, Padula och Castellabate - alla ligger de i en skapelse som går under namnet Parco Naturale di Cilento. Italiens största naturpark på över 60.000 hektar och med dussinvis kommuner inom sina gränder. Parken kom till 1991 i avsikt att skydda ett unikt område mot byggspekulation och massturism. Det har man lyckats med till stor del. Idag har Cilento tagits upp på Unescos världsarvslistta.

Var äter och bor man?
Vi blev tipsade om Tenuta Lupo' i Paestum. Ett gammalt gods som byggts om till ett Grand hotel. Storståtligt värre. Hotellet är traktens stora bröllopsplats. Ligger ett par km från templen och inte minst mozzarellaproducenten.
http://www.grandhotelpaestum.it/site/
Här finns en annan link på svenska  med mer att välja på. http://sv.hotels.com/de1637171/hotell-nara-paestum-paestum-italien/

Äta - vi upptäckte Giovanni - som av en händelse var bror till hotelldirektören och som har en restaurang med namnet Osteria Torre al Mare. Adressen är Via Torre di Mare, precis nere vid havet. Tel: 0828 1992900

Giovanni med assistent.





Några prov på Giovannis konst.

I Paestum finner man andra kulinariska höjdpunkter 

Adressen är Masseria Lupata, Via Porta Marina 29,  Tel: 0828722002

Vårt samlade gäng var alla fullständigt övertygade och överens. Detta var den bästa mozzarella som vi någonsin smakat.

Ett annat matställe att pröva är Ristorante Athenae där Rocco ser så här glad ut när han visar på havets gåvor...

För den intresserade publicerar jag här en annan version av texten om "Il tuffatore".

 Rom, lördag 18 maj

Hädiska tankar  i den gamla reporterhjärnan.

Historiens första sportbild?

Tagen av sportfotografen med en tusendels sekunds slutartid som fryser rörelsen, just då när simhopparen passerat hoppets högsta punkt och inriktar sig på att forcera vattenytan.

Jag skulle kunna tänka mig en jäktad sportredaktör som tar sitt beslut om förstasidans layout när han får den här bilden i sin hand.  ”Snygg bild – jag drar den på fem spalter”.

Bilden finns i Paestum, knappt tio mil söder om Neapel. Motorväg till Battipaglia, sedan en lättåkt genomfartsled i denna tättbebyggda stad där det mesta tycks ha kommit till av en slump. Fabriksbyggnader, bostadshus, intensivodlade grönsaksland och köpcentra – allt finns längs den här vägen.

Så småningom kan man vika av mot Paestum, som började bebyggas runt 700 år f. Kr. av grekiska flyktingar, gissar arkeologerna idag. Det blev en viktig handelsstad i det som kallas Magna Grecia, den långa raden av antika grekiska städer på den italienska halvön. En stad där man hyllade gudar som havsguden Poseidon och byggde väldiga tempel till hans (?) ära. Numera menar historikerna att det troligen handlade om Hera, äktenskapets och barnafödandets gudinna.

Hursomhelst – templet som i guideböckerna kallas Poseidontemplet är 60 meter långt och nästan 25 meter brett och väldigt litet förstört. Liksom de övriga tre stora templen i Paestum. Det verkar finnas skäl att tro på guiderna som framhåller att det finns fler grekiska tempel i Italien än i Grekland.

Och här bland ruiner och tempel är det stilla och nära till havet. En skön promenad med historien så betryggande nära oss.

Svartbyggen

 Det har krävts ofantligt mod och beslutsamhet att värja det här området från modern bebyggelse. Svartbyggen är det vanligaste sättet att snabbt få tak över huvudet i Syditalien. Det beräknas finnas över 40.000 svartbyggen bara här i landskapet Campania. (Berlusconipartiet Pdl valde för några dagar sedan Francesco Nitti Paola, folkvald just i Campania, tidigare justitieminister, till ordförande i justitieutskottet. Hans första förslag i det nyvalda parlamentet innebar att han ville införa amnesti för svartbyggen. Guskelov har det inte hänt ännu.)

En del av de väldiga fynd som utgrävningarna gett finns samlade i ett litet museum som faktiskt är riktigt välskött. Inte så stort, inte de där väldiga stensamlingarna som många antikmuseer brukar vräka över besökarna.

Där finns ett särskilt rum för ”dykarens grav – la tomba del tuffatore”. Ljuset faller in från de stora perspektivfönstren som vetter mot trädgården. Här kan man se gravens fyra sidor och lock – ett fynd som gjordes så sent som 1968. Arkeologen hette lämpligtvis Mario Napoli och han gjorde sin lyckoträff bara 2 km från museet.

Då var det ett fynd som gav reaktioner från alla håll i den vetenskapliga världen. För aldrig tidigare – och aldrig senare – har man hittat en grekisk grav med målade insidor. Det var en specialitet som etruskerna var mera hemma på.

De fyra sidoväggarna visar bilder från ett gästabud. Här sitter män och samtalar, några smeker varandra och andra spelar dubbelflöjt. En fridsam och munter tillställning som fått svenska Wikipedia att använda en av bilderna som illustration till Platons  Symposium.

I centrum har kistans lock monterats och där finns bilden av dykaren på väg ner i vattnet.  

Årets sportbild?

Är det verkligen en illustration till ett sportreferat?

Naturligtvis inte – på väggen kan man läsa en förklaring som öppnar helt nya synvinklar. Så här står det: ”På kistans fyra väggar är avbildat ett symposium: på långsidan halvligger män som är i färd med att dricka vin ur skålar, spela flöjt och lyra, att utbyta kärleksfulla smekningar med varandra. På den ena kortväggen har en gosse hällt upp vin från en stor vas (kratere) som han sedan skall hälla i skålarna, på den andra kortväggen en bild som föreställer en procession. I täten går en naken man med en kort, ljusblå mantel över axeln. Han föregås av en flöjtspelare och bakom honom en pedagogo lutad över sin stav.”

”På lockets innersida syns en pojke dyka. Han har just passerat en konstruktion bestående av några block. Men detta är ingen trampolin, utan snarare kolonnerna som en sinnebild för den kända världen, alltså den yttersta gränsen för vad människan kan tänkas känna till. Simhoppet överskrider verkligheten och dykaren symboliserar övergången från livet till Dödens ocean. Den är källan till andra former av kunskap, som den ädla människan, den grekiska medborgaren, kan närma sig genom sin erfarenhet från symposier och den uppgivenhet som uppnås genom musiken, sången och eros”.

(Questa non è un trampolino, ma sta verosimilmente a rappresentare le colonne il limite del mondo abitato e quindi a segnare il limite di quanto è dato all’uomo di conoscere. Il tuffo trascende la realtà e il tuffatore simboleggia il passaggio dalla vita all’Oceano della morte, che è fonte di altre forme di conoscenza a cui, sia pure non in modo totale, l’uomo nobile, il cittadino greco, può accedere attraverso l’esperienza del simposio e dell’abbandono causato dalla musica, dal canto e dall’eros.)

Till denna beundransvärda informationstext känns det fullständigt onödigt att lägga till en kommentar. 

 Ett besök i Paestum kan rekommenderas.