Giulio Andreotti

har lämnat scenen

Rom, måndag 6 maj

Och så har Giulio Andreotti avlidit, 94 år gammal.

Strax före lunch kom nyheten den officiella vägen genom nyhetsbyrån Ansa, Italiens TT. Andreotti, sju gånger regeringschef, åtta gånger försvarsminister, fem gånger utrikesminister och åtminstone fem gånger olika former av ekonomiminister.

En epok är över – vilken annan politiker kan visa en sådan karriär under drygt 60 års oavbruten tjänst.

Men ändå - sällan har en gammal politikers dödsbud tagits emot så kallt, så analyserande. Italienska journalister och politiker brukar kunna fira retoriska orgier så snart en historisk figur lämnat in. Men så skedde inte när det gällde Giulio Andreotti.

Kanske kan man förstå detta. Han hade varit aktiv parlamentariker ända sedan 1945, valts om med rekordsiffror i val efter val.

En sådan karriär gör man bara som utpräglad pragmatiker – och inte utan att skaffa sig fiender till höger och vänster.

Höger och vänster

Begrepp han inte hade mycket till övers för. ”Det räcker med att vända sig om – så blir vänster höger och tvärtom”, var en av hans kända maximer. Det finns ett oändligt antal cyniska visdomar formulerade av Andreotti. Ja, i själva verket var detta ett av hans sätt att närma sig den stora publiken.

Ett annat var att sitta i teatersalongen i Salone Margherita och skratta åt imitatörerna som hade honom som stående figur.

Eller låta sig intervjuas i en taxi med Alberto Sordi som chaffis. Som naturligtvis bad om en raccomandazione. Andreotti hade ett helt kontor som tog emot, sorterade och skrev en rekommendation till något företag eller någon institution där kanske en av hans väljare önskade få ett jobb.

Man vet inte om någonsin det här verkligen betydde något - men det var en metod att hålla kontakt med väljarna. 

Ciociaria

Han hade en säker bas bland väljarna i Ciociaria, en region lika oklar i sina gränser som någonsin la Padania. Hursomhelst ligger den i Lazio ner mot Frosinoneprovinsen, på randen till bergen i Abruzzerna. Där hade han sin trygga röstbassäng. Vad som än hände kunde han vara säker på att få rekordartat många röster som tillförsäkrade honom en fast plats i deputeradekammaren. Och när den karriären var över flyttade han över till senaten och blev senator på livstid.

Hans karriär började som sekreterare åt Alcide De Gasperi, den kristdemokratiske politiker som lade grunden till det moderna efterkrigs-Italien. Som så många andra ledare bland kristdemokraterna hämtades han från d katolska studentrörelsen vid universitetet. Redan som 28-åring blev han minister – ett rekord som fortfarande står sig. Den verkliga platsen i makten tog han med utnämningen till försvarsminister.

Han som ratades redan vid första uttagningen till ”la naia”, lumpen,  på grund av hans svaga och dåligt utvecklade kropp. ”Läkarna konstaterade att jag troligen inte skulle överleva det närmaste halvåret,” berättade han i en intervju och tillade: ”Jag har alltid hyst en viss skepsis gentemot läkarvetenskapen”.

Sport - aldrig i livet

På det här området finns också svaret på en intervjufråga om han själv någonsin ägnat sig åt någon sport. ”Många av de verkliga idrottsmän jag lärt känna, är redan döda nu”.

Själv led han hela sitt liv av migrän och hans berömda puckel blev bara värre för varje årtionde som gick. Om det var detta som gjorde hans ansiksdrag så stela vet jag inte. Men när han skulle skratta brukade han nöja sig med att knipa samman ögonen och vinkla upp mungiporna för någon sekund.

Ändå var han otroligt sportintresserad. Han missade aldrig en av Romas hemmamatcher och hans stora nöje under semestrarna i Sydtyrolen var att spela på hästarna i det berömda racet i Merano.

En av de första informationerna jag fick i Rom om Andreotti var denna: ”När han lämnade försvarsministeriet på Via XX Settembre, körde lastbil efter lastbil upp och lastade hans privata arkiv som kontraspionaget samlat på hans fiender”.

Jag lyckades aldrig få någon bekräftelse på om detta var sant. Men den politiske kommentatorn Altan, han som gör de intelligentaste kommentarerna i sina teckningar låter nu sina figurer säga: ”Nu är Andreotti död. Svaret: Det kan man aldrig vara säker på”.

Hans regeringar spänner över hela det politiska spektrat. Från centerhöger till den nationella enigheten med kommunisternas stöd.

Han som ansågs tillhöra kristdemokraternas högerflygel gav Italien en utrikespolitik med stöd åt arabländerna och palestinierna som främsta kännetecken. Han som allmänt betraktades som USA:s viktigaste kontakt, ledde öppningen mot Sovjet medan ännu det kalla kriget rasade. Men när han tillfrågades om det delade Tyskland svarade han:

 ”Jag har alltid älskat Tyskland. I så hög grad att jag föredrar att de är två”. 

Ett konstaterande som fälldes bara något halvår innan Berlinmuren föll samman.

 Svårigheten var att försöka få ett grepp på honom. Vi hade honom som lunchgäst på gamla Pressklubben i Rom åtskilliga gånger. Men varje gång blev vi tämligen missräknade. Det var svårt, ja, närmast omöjligt att sätta en rubrik på det vi hade hört. Han talade oupphörligt, hans svar var långa med ändlösa inskjutna meningar. Han hängde upp sig på en massa smådetaljer som han pratade i det oändliga om.

Men vad han verkligen hade velat informera oss om var alltid lika svårt att sätta fingret på.

Andreotti - sfinxen.

Så brukade han också avbildas som en sfinx även om han vanligen kallades för Belzebub. När Paolo Sorrentino gjorde sin i Cannes prisbelönta film Il Divo, var geniet Toni Servillo en Andreottimask som cyniskt förklarade maktens krav och behov.

I La Repubblica berättar Sorrentino att han ville prata med Andreotti om filmen. Han fick hjälp av journalisten Giuseppe D’Avanzo med att ordna ett möte. Först var Andreotti uppbragt – men på ett utomordentligt kontrollerat vis. Han förklarade att han ansåg filmen vara en ”mascalzonata”, något lymmelaktigt. Men han lugnade sig snart och svarade utförligt på alla frågor. När tre timmar hade gått och Sorrentino kom ut på Piazza San Lorenzo in Lucina (där Andreotti hade sitt legendariska privatkontor) konstaterade D’Avanzo: ”Nu har han pratat i 3 timmar utan att säga ett ord”.

Minst en bok om året

Andreotti tillhörde både författar- och journalistskråna. Under decennier producerade han minst en bok om året. Guldgruvor för politiska analytiker som kunde finna bevis på vilken teori som helst. Han var också den katolska veckotidningen 30 giorni’s teologiske, religiöse skribent. En ständigt produktiv penna. För som han själv konstaterade:”Så länge jag orkar skriva en bok om året, känner jag mig fortfarande ganska klar i skallen”.

Hans fantastiska arbetskapacitet byggde framför allt på ett enastående minne. Han kunde minnas ett ansikte han sett i förbigående många år tidigare. Ingen lyckades slå honom på fingrarna när det gällde att bena ut de politiska rebusarna kring 70-talets ständiga regeringskriser.

Många har sett Andreotti som Vatikanens utsände i Italien. Att han stod den katolska kurian nära är odiskutabelt. Men samtidigt körde han sitt eget race när så krävdes. Trots alla bevekande böner från påven Paolus VI, var han benhård i sitt beslut att inte förhandla med Röda brigaderna i samband med Aldo Moros kidnappning.

Moro spelade ut de kristdemokratiska ledarna mot varandra under hans långa tid i ”Folkets fängelse”. Besvor vänner och fiender att ta Röda brigaderna på allvar och göra upp med dem. Enligt hans uppfattning var detta enda sättet att få brigadisterna att spara hans liv. Men Andreotti, i motsats till socialisten Bettino Craxi, var obeveklig. Efter 55 dagars fångenskap hittades Moros döda kropp i en röd Renault något stenkast från det kristdemokratiska partihögkvarteret.

 Hans ålderdom fylldes av en rad rättegångar. Han anklagades för att ha organiserat mordet på journalisten Nino Pecorelli. Motivet skulle ha varit att Pecorelli hotade avslöja Andreottis agerando under Moro-attentatet. Efter långa rättegångsdagar inför öppen ridå frikändes han.

Det var betydligt krångligare att få fram en frikännande dom i fallet med hans maffiakontakter. Till slut blev det ett slags frikännande även där. Domstolen hävdade att hans maffiakontakter var belagda fram till 1980. Men eftersom de brotten var preskriberade var det ingenting som påverkade frikännandet vad gållde hans agerande efter det årtalet.

I sanning en märklig dom. Vilket får Giancarlo Caselli, legendarisk maffiadomare under en tid i Palermo, att ännu en gång upprepa att Andreotti alls inte blivit frikänd. Att massmedia måste lära sig att läsa domarna rätt.

Vad blir kvar?

Vad återstår av hans halvsekellånga arbete i maktens korridorer. Inte mycket hävdar Marco Travaglio idag i Fatto Quotidiano. Inte en reform, inte en social förbättring, inte en diplomatisk uppgörelse, anser Travaglio.

Kanske till slut bara hans aforismer:

* Makten nöter bara på den som inte har den.

*Meglio tirare a campare che tirare le cuoia (Egentligen omöjligt att översätta denna italienska ordlek, något i stil med Bättre försöka överleva än att gå hädan).

* Han hade en stark känsla för familjens värde  - så stark att han hade två eller flera.

* Tokarna består av två kategorier, de som tror att de är Napoleon och de som tror att de kan sanera Statens järnvägar.

* De godas elakhet är störtfarlig.

* Ödmjukhet är en utomordentlig dygd – bara inte när det handlar om självdeklarationen.

* Att tala illa om nästan är en synd – men det är märkligt så ofta det stämmer.

* Undantaget de puniska krigen har jag anklagats för allt.